Mordet på Olof Palme

  SIDAN ÄR UNDER UPPBYGGNAD  

”dekorimamannen”.

1986-02-28 23:20:00860228_232000

På mordkvällen 28 februari 1986 någon minut före mordet ser de två unga kvinnorna Anneli och Anki en man med Walkie Talkie på den blivande mordplatsen vid Dekorima hörnet. Kvinnorna som är svenskar men av finsk härkomst och talar finska kallades i media ”de finska flickorna”.

De har ingen klocka och undrar vad tiden är och precis då får hon syn på en man vid Dekorima hörnet. Den ena kvinnan känner igen honom från ett gym som hon brukar gå på. Hon vet att han har ett kort för- och efternamn och att han talar finska. Hon bestämmer sig för att gå fram och fråga på finska:

I Smedsbyskolans lokaler i Upplands Väsby låg tidigare Väsby Atletklubbs gym. Hår uppger ett av de kvinnliga vittnena att hon träffat den man som hon senare mötte på mordplatsen, bara minuter innan Olof Palme mördades.

””
YouTube: Palmemordet. Polisspåren del 2 av 3.wmv

SOU 1999:88 4.3.4 Uppslag som eventuellt kan förknippas med poliser eller polisen i allmänhet: Dekorimamannen. ⇛

Annelies polisförhör

Källa: Sven Anér - http://svenanerpalmemordet.blogspot.se/2013/10/forhoret-med-anneli-aldrig-meningen-att.html#.WH6VRfnhCUl

Från Olle Alsén 26/1 93

Ur Annelies polisförhör inför Ingvar Isacsson 26/1 93

”Det var en sån titel att jag inte kunde tro att det var en psykopatfilm. --- Vi skildes utanför bion, hon (X) gick direkt åt ett annat håll /när förhöret hålls är Anki inte identifierad för polisen utan får markeras med (X)/… Vi går Kungsgatan upp mot Sveavägen och svänger direkt till höger, mot Dekorimahållet. Vi går nästan förbi killen som står vid Dekorima… vi skulle titta på möbler, vi gick och pratade om möbler, jag var nyinflyttad… vi hade tid innan tåget skulle gå… och precis när vi kom förbi (Dekorima) så frågade hon vad klockan är, och…”

”Var står hon då, står hon precis utanför Dekorima?”

”Det var så ljust där, antingen precis utanför dörren eller bredvid.”

”Han står stilla, eller möter ni honom?”

”Han står stilla där. Det måste vara det ljusaste stället där. Och så frågar hon vad klockan är, och så ska jag titta, och så har jag inte klockan på mej, och jag har alltid klockan på mej. Och då började hon skratta åt mej: ´du som aldrig brukar glömma klockan´. Och så ser hon killen och så går hon direkt till honom och jag följer efter. Och då händer det märkliga att hon tilltalar den här killen på finska, vad klockan är. Hon brukar aldrig tilltala nån på finska, om nu för att hon är finlandssvenska eller nåt annat. Jag är jättesur på henne för att hon inte vill det, det var verklig förvåning från min sida. Och så frågar hon hur mycket är klockan, och han bara tittar på henne – förmodligen är han så paff, jag kommer ihåg hans ögonkontakt, han blev så paff över att hon tilltalar direkt honom på finska. Jag reagerade också på det, plus att jag fortfarande är upprörd över filmen. Bara tittade på henne. Så svarade han inte och då tar hon honom i jackan här i kragen, ´kan du inte säga vad klockan är?´, fortfarande på finska. Eller ´Varför kan du inte säga vad klockan är´ säger hon. Och fortfarande säger han ingenting. Och så börjar jag förstå att det här är inte bra, på något sätt, så jag börja ta i hennes arm då, i jackärmen och vill att hon ska börja… då drar jag henne tillbaka mot Kungsgatan, för då har jag redan hunnit glömma bort att vi ska gå och titta i skyltfönster, då tycker jag att det är konstigt för han är så konstig då, och då hör vi…”

”Du upplever det som obehagligt?”

”Ja, jag känner att det här är inte bra liksom, plus det hjälper ju inte då med stämningen från filmen alltså, det kanske inte var så farlig stämning ändå men att det liksom… men i stort sett kändes det så.
Och sen så hör vi båda två det här att… han har den här walkie-talkien i handen då plötsligt… hon ser ju mera…”

”Har ni börjat gå då därifrån när ni hör det?”

”Nej, hon står fortfarande framför och jag drar i henne och vill att hon ska komma med, och så känner han att ´Jag är igenkänd´, allting händer på finska då.”

”Har han den här…”

”Den såg jag också, att han hade, walkie-talkien i handen. Men det är hon som har sett att han har haft en pistol så här under armen, men inte jag.”

”Ska vi stoppa lite här och ta en beskrivning av den här mannen. Vad är det för ungefärlig ålder på honom?”

”En vanlig ung kille, 25-30 år. Svårt bedöma ålder, men nånting sånt.”

”Det är det du kommer ihåg du ska berätta för mej, minns du inte så säger du att du inte minns.”

” … och mer allmänt… en vanlig kille, brunhårig…”

”Vi brukar köra i en viss följd.”

”Okej”

”Ungefärlig längd på honom?”

”Minst ett huvud längre än mej. Kanske 180-185 kanske. Han var inte liten, utan han var--- normal.”

”Anneli är själv…?”

”Lägg till en femton?”

”Hundrasjuttifem, hundraåtti, det är jättesvårt. Kan också ha varit längre men det vet…”

”Kroppsbyggnad då?”

”Normal. Inte tjock, inte smal.”

”Hårfärg?”

”Brunhårig. Inte ljushårig.”

”Hår? Lockigt, rakt?” – ”Nej, som du, Isacsson.”

”Kortklippt?”

”Ja. Sen kommer jag inte ihåg nånting. Om glasögon eller mustasch eller nånting, jag har för mig att han inte hade det men det kan jag inte garantera… Jag kommer ihåg hans ögon, men ögonfärgen kan jag inte säga. Men jag kommer ihåg hans ögon, att han var så förvånad. Den där minen.”

”Klädsel? Barhuvad eller huvudbonad?”

”Kommer inte ihåg.”

”Jacka, rock eller…?”

”Nä. Så där halvlång, typisk skinnjacka då var det. Kunde varit lite lång (trång?), kommer inte ihåg, kommer bara ihåg att den var halvlång och att det var en skinnjacka.”

”Mörk eller ljus?”

”Mörk. Mörkfärgad. Sen kommer jag inte ihåg något om skor eller… det är hans ansiktsuttryck som jag (???) och sen skinnjackan och det då.”

”Den där jackan, hade han den uppknäppt eller hopknäppt?”

”Inte sett, nej.”

”Walkietalkien då, hade han den… du upptäckte den så småningom, kan han ha haft den i handen redan från början?... Handskar? Då går vi tillbaka till situationen. Du står och drar henne i jackan, Ann /varför Ann?/ står fortfarande framför honom. Och då…”

”Då ser jag att han tar den här walkietalkien, att han har den i handen alltså, för jag har inte upptäckt det, och då upptäcker jag att han har den i handen… jag tittar först på honom, men jag tittar också på henne, över min förvåning fortfarande att han pratar finska med henne. För vi har just haft ett stort gräl före (på?) den helgen med andra finska killar då, varför dom inte pratar finska med mej. Jag vill ju prata finska så fort jag får en möjlighet, jag har ju inga andra.
Men i alla fall. Så säger han i wlkietalkien att ´jag är igenkänd´, på finska. Och han får svar från nån annanstans att ´bry dej inte om det. Dom kommer nu.´ Och då tar jag ännu hårdare på min kompis arm och så drar i väg henne. Och börjar gå raskt iväg upp mot Kungsgatan. Då kände till och med hon att det var obehagligt och så började vi gå. Vi springer fortfarande inte då.”

”Den här walkietalkien, var det en stor apparat eller en liten?”

”Jag kommer inte ihåg, men han hade den där.”

”Var det en antenn, en liten kort antenn eller en längre, om du minns?”

”Nej, inga detaljer alls, det är alldeles för länge sen. Utan jag bara kommer ihåg att han pratade i den. Den kanske inte var så stor heller i och för sig… och så har jag de här finska orden. Och sen promenerade vi, och sen kommer jag inte ihåg i vilken situation vi hör det, men så hör vi ett skott i alla fall, och det är strax efter och… ja, på samma sida fortfarande. Det är min minnesbild alltså.”

”Hur långt har ni hunnit när ni hör skottet då?”

”Kanske över Kungsgatan. Men jag är säker på att vi ser inte honom vid det tillfället när skottet går. Och det var ju en jättesmäll, så jag vet inte om det är ett skott eller två tillsammans, men vi uppfattade det som e t t stort skott. Vi kan ha passerat Kungsgatan, men…”

”Ur hans åsyn, ja. Så det kan ha varit nån annan där som har kommit sen, man vet inte.” /Denna fråga känns knappast naturlig/

”När vi hör det här så tar jag tag i henne och börjar springa upp mot Sergels Torg.”


  SIDAN ÄR UNDER UPPBYGGNAD  
mpop@prispa.se