Mordet på Olof Palme

  SIDAN ÄR UNDER UPPBYGGNAD  

Anteckningar från samtal med Lisbet Palme.

1986-04-29 16:20:00860429_162000

Den 29 april 1986 kl.16:20 T:116-D Protokoll I sid 31-34

Lars Thonanader Gunnar Hierner Tommy Linström

Lisbeth Palme delgavs att förhöret gällde hennes iakttagelser den 28 februari 1986 och övriga omständigheter kring henne och maken, Olof Palme, som kan ha betydelse för utredningen.

Beträffande tider och möten tiden före den 28 februari 1986 hänvisade Lisbeth Palme till den dagbok hon tidigare överlämnat till polisen. I denna har hon gjort anteckningar och kommentarer kring olika händelser som där angivits. (Bifogas.)

Inledningsvis berättade Lisbeth Palme att hon upplevt att maken under vintermånaderna varit på ett bra humör. Det gynnsamma humöret hade troligen en grund i Indienresan, vilken var i mitten - slutet av januari 1986 och ledde till politiska beslut förenliga med kommissionens inriktning.

Hon upplevde det inte som att maken skulle under senare tid ha varit utsatt för några konkreta hot eller störningar. Makens post var ställd till Rosenbad, varför hon inte kunde uttala sig om några hotelsebrev eller dylikt. Inte heller på telefon hade det förekommit något av hot/dylikt vad hon nu kunde erinra sig.

Under samtalet med Lisbeth Palme fördes en allmän diskussion om tänkbara motiv. Hon nämnde då de båda stormakterna och deras olika förgreningar i världen. Olof Palme var en mycket populär och känd person i hela Afrika och hans starka engagemang för ANC kan av Sydafrikas nuvarande regim ha uppfattats som ett hot. Vidare nämnde hon Israel, trots den nuvarande socialistiska regimen, som en osäkerhetsfaktor.

Ärendet rörande Baresic berörde familjen påtagligt och medförde att livvaktsskyddet tillskapades. USTASJA anses ju ha knytningar till kriminella element, som utnyttjas för deras syften. Från PKK, som gjort sig kända i Sverige genom bl a våldshandlingar, erinrade hon sig inget konkret hot eller liknande. Hon uttalade dock att Olof Palme var en klar och entydig motståndare mot våld i alla former, han offrade ju sitt liv för ett öppet och fritt samhälle. Lisbeth Palme hade ej heller hört några andra internationella organisationer uttrycka direkta hot mot maken och/eller familjen under senare tid.

På det nationella planet nämnde hon EAP och Alf Enerströms annonskampanj, som riktade sig personligen mot Olof Palme. EAP hade varit med på valturneér och andra möten och då varit klart störande. De hade även hållit till utanför bostaden på Västerlånggatan. Vid ett tillfälle i somras hade Lisbeth Palme en diskussion med en medlem. Det var med en man, 25-30 år, brunhårig och relativt lång. Polis kom till platsen. "Lisbeth Palme kunde inte erinra sig att hon sett mannen tidigare eller senare. Alf Enerström förföljde Olof Palme personligen genom olika kränkande tidningsannonser. Både EAP och Alf Enerström ägnade sig åt en avskyvärd förföljelse av Olof Palme. Lisbeth Palme hade även funderat över vad de kunde finnas för bakomliggande intres- sen till dessa angrepp.

Lisbeth Palme trodde ej att det funnits några större problem inom arbetsgemenskapen. Visserligen fick Olof Palme ta en del svåra beslut som rörde detta område, men det var helt normalt.

är det gällde eventuella uppgiftslämnare kunde Lisbeth Palme tänka sig, att de olika gatumusikanterna skulle kunna ha lämnat uppgifter. Där fanns en amerikan och en fransman, som upplevdes som störande. Dessutom fanns det en irländare som varit verksam under vintern. Han hade då stått i ten till Gamla Stans T-banestation. Där hade även EAP varit verksamma under samma tid.

Vid ett tidigare förhör nämnde Lisbeth Palme två män, som hon lade märke till utanför bostaden. Båda dessa var i 45-års åldern. Den ene bar en brun- vinröd jacka och den andre en mörkblå jacka. Hon iakttog männen från bosta- den. De tycktes iaktta porten till Västerlånggatan 31. Dessa iakttagelser hade hon redovisat i tidigare förhör.

Makarna Palme var inga tidspedanter men lämnade bostaden med en viss regelbundenhet, ex när de gick till sina arbeten. En eventuell övervakning vid bostaden bör därför inte ha varit speciellt svår att genomföra. Privat gick Lisbeth och Olof Palme inte ofta ut. Den lediga tiden tillbringades oftast i hemmet. Detta är naturligt med tanke pä de många resorna och det tidspressade schemat.

Olof Palme hade under sin tid som statsminister livvakt från polisen. Det förekom dock att han gick till och från arbetet utan livvakter. Under vecka 9 (onsdagen den 26 februari) var makarna ensamma ute och åt på kinesrestaurangen Yasmine på Kornhamnstorg. De satt då omedelbart till höger innanför entrén. Vid det tillfället korn det en ensam mansperson in på restaurangen efter makarna. Lisbeth Palme reagerade för denna person. Hon hade dock nu ingen minnesbild av mannens utseende och klädsel.

Fredagen den 28 februari hade de bestämt att de skulle gå på bio. Meningen var att de skulle se filmen "Mitt liv som hund". När frågan om ett eventuellt biobesök kom upp, kunde hon inte erinra sig. Lisbeth Palme hade inte något minne av att hon talat i telefon med någon om detta biobesök. Olof Palme kom hem från arbetet på kvällen och hon trodde att de, i sambandmed måltiden, var i kontakt med sonen Mårten angående biobesöket. Sannolikt om ett eventuellt biobesök ’lite tidigare på eftermiddagen. Hon kan inte nu komma ihåg några bestämda tider under fredagen. På direkt fråga om Olof Palmes sinnesstämning den aktuella dagen, uppgav Lisbeth Palme att den inte på något sätt avvek från tidigare beskrivning. Hon drog sig dock till minnes, att Olof Palme redan dagen före nämnt något om att det var vissa besvärligheter i samband med pågående avtalsrörelse.

De bestämde sig sent på fredagskvällen för att se filmen "Bröderna Mozart", då de tyckte det skulle vara trevligt med sällskap av Mårten och hans fästmö. Strax innan de lämnade bostaden, talade Olof Palme med Sven Aspling i telefon och nämnde då biobesöket.

Från bostaden gick de inte som vanligt Kåkbrinken ner till T-banan i Gamla Stan utan en annan gränd fram till Stora Nygatan där de svängde av mot Kåkbrinken. De åkte till Rådmansgatans T-banestation och gick upp på Svea- vägen PA samma side som biografen Grand. På biografen ställde de sig i biljettkön i närheten av Kurt Lidgaard och dennes fru. Lisbeth Palme upplevde att det var mycket folk inne i foajén. Pd Grand träffade de Mårten och hans fästmö men Lisbeth Palme kunde inte nu komma ihåg detaljerna kring hur de träffades och var de stod i väntan på filmen. Under färden till biografen och under väntan på att filmen skulle börja lade hon inte märke till något anmärkningsvärt.

Inne i biografsalongen satt Mårten och hans fästmö några rader bakom Lisbeth och Olof Palme. Strax bakom Lisbeth och Olof Palme satt också Björn Rosen- gren, med Vilken de växlade några ord Om avtalsrörelsen. Under föreställningen noterade Lisbeth Palme inget anmärkningsvärt. På direkt fråga om en uppgift att en man skulle ha hjälpt till med ytterkläderna efter filmen, hade hon inget minne av någon sådan händelse.

Efter filmens slut gjorde Lisbeth och Olof Palme sig ingen brådska, utan inväntade Mårten och hens fästmö. De gick alla fyra sedan gemensamt ut från salongen. Lisbeth Palme hade uppfattningen att de väntade tills de flesta andra biobesökarna lämnat salongen. Då de kom ut från biografen gick de till höger på Sveavägen. De stannade utanför bokhandeln och samtala- de. Under samtalets gång släcktes ljuset i bokhandeln. Lisbeth Palme lade inte märke till någonperson i omgivningen. De skildes efter några minuters samtal. Lisbeth och Olof Palme gick i armkrok Sveavägen söderut. Mårten och hans fästmö gick Sveavägen i motsatt riktning.

De fortsatte Sveavägen söderut och strax efter Adolf Fredriks kyrkogata sneddade de över Sveavägen (i anslutning till övergångsstället) i riktning mot affären SARI, där Lisbeth Palme en kort stund tittade i skyltfönstren. De fortsatte sedan Sveavägen i samma riktning. Lisbeth Palme höll då maken under armen och gick ytterst mot gatan. Under promenaden hade hon inte lagt märke till några personer, varken framför eller bakom dem. De stannade inte på Sveavägen och tittade i fler skyltfönster, utan gick framåt i promenadtakt

I höjd med Tunnelgatan hörde hon en dov knall med en "eko-effekt" - hon märkte att Olof Palme "tappade steget" och föll ihop. Hon själv, som var på väg framåt, drogs med nedåt. Hon hörde sedan ytterligare en knall och kände en stark sveda längs ryggen. Då hon tittade upp från maken, som fallit ihop på trottoaren, såg hon en man med stirrande blick titta på dem. Mannen befann sig på ca 10-15 meters avstånd och stod i hörnet av Tunnelgatan. Hon beskriver mannen som vara i 40-års åldern och omkring 180 cm lång, ha en intensivt stirrande blick, ha smala, tunna läppar och ljus, platt överläpp, ha en rak panna med raka ögonbryn sam ha ett rektangulärt och stelt stirrande ansikte med kraftigt, något framskjutet hakparti och markerade kindsidor. Han var iklädd mörkblå/marinblå jacka som gick nedanför midjan, dock ej till knäna, och han hade mörka byxor. Mannen var bred över axlarna men gjorde inget "stort" intryck. Han verkade dra upp axlarna och hade ett kort halsparti. Då hon senare såg mannen röra sig, gjorde han ett "spänstigt", vältränat intryck på henne. Hon kunde inte se om mannen höll något i händerna. På fråga om hon sett om mannen bar glasögon eller ej, var hon ej säker hon uppgav sig ha svårt att komma ihåg just den detaljen hos människor som hon träffat. Beträffande eventuell huvudbonad var hon inte heller säker. Hans huvud gav dock ett cendré-brunt intryck. Han var varken blond eller svartmuskig.

Han yttrade ingenting under händelseförloppet. Lisbeth Palme märkte inte att någon följde efter dem på Sveavägen - inte ens i skottögonblicket upplevde hon någon förföljelse.

Lisbeth Palme började sedan skrika på hjälp och tittade sig samtidigt omkring. Hon upptäckte då, ca 30 meter norrut på Sveavägen, en man iklädd något beige plagg som tittade mot henne. Hon upplevde honom som spensligt byggd och förhållandevis lång. Mannen kom mot henne men gjorde, när hon "påkalla- de" hjälp, ett närmast avvärjande intryck.

Det kom sedan flera människor till platsen, bl a en taxichaufför som tillkallade hjälp över radio. Då Lisbeth Palme tittade in mot Tunnelgatan (hon bedömde det till 1-3 minuter senare) såg hon en man som stod ca 75 meter in på gatan. Han stod på norra sidan med ryggen tryckt mot barckbyggnaden och vände ansiktet och stirrade mot henne. Det var mörkt på platsen, men hon tyckte sig se att den mannen hade samma stirrande blick, som den hon tidigare iakttagit hos mannen i hörnet av Tunnelgatan.

Stockholm den 7 maj 1986

Gunnar H

Lars T


  SIDAN ÄR UNDER UPPBYGGNAD  
mpop@prispa.se