Mordet på Olof Palme

  SIDAN ÄR UNDER UPPBYGGNAD  
2018-10-28 23:21:20SOU_1987_14_4Senast uppdaterad 2019-04-18

SOU 1987:14 4. Polisen och åklagarna under de första 12 timmarna.

4.1 FAKTA

Personalsituationen vid polismyndigheten i Stockholm
(* Bil. 3 innehåller en närmare redogörelse för polisväsendets organisation med särskild inriktning på de delar som är av intresse i det här sammanhanget. Den som inte känner till organisationen inom polisväsendet i stort och vid polismyndigheten i Stockholm bör läsa bilagan för att få en bakgrund)

Vid tidpunkten för mordet tjänstgjorde vid ordningsavdelningen 210 polismän i yttre tjänst. Av dessa var 178 avdelade för utrycknings- och övervakningstjänst inom vaktdistrikt 1-6 (* En karta som anger vaktdistriktens omfattning finns som bil. 4.) (varav 103 inom vaktdistrikt 1-3 och 75 inom vaktdistrikt 4-6) och 32 för övervakning i tunnelbanan. Vidare fanns 8 trafikpoliser i tjänst. I sambandscentralen (SBC) (* Jfr bil. 3 avsnitt 1.3.2].) tjänstgjorde en kommissarie, elva inspektörer och en administrativ befattningshavare. Vidare fanns där en inspektör som genomgick s.k. kommissarieintroduktion. På spaningssektionen (* Jfr bil. 3 avsnitt 1.324.) tjänstgjorde 31 polismän. I krimjouren (* Jfr bil. 3 avsnitt 1.322.) tjänstgjorde 17 polismän.

Länspolismästaren Hans Holmer hade semester den 28 februari och den 3 mars 1986. Holmer var på resa till Dalarna för att åka Vasaloppet söndagen den 2 mars. Biträdande länspolismästaren Gösta Welander hade partiell tjänstebefrielse från den 14 januari till den 21 mars 1986 för en kurs på försvarshögskolan. Polisöverintendenten Hans Wranghult, som är chef för kriminalavdelningen, var vikarie för Welander. Wranghult hade emellertid semester t.o.m. den 28 februari 1986 och befann sig i Transtrandsfjällen. Som vikarie för Holmér den 28 februari 1986 tjänstgjorde polisöverintendenten Sune Sandström, som är chef för ordningsavdelningen. Wranghult var förordnad som vikarie den 3 mars 1986. Polisintendenten Göran Hansén hade beredskapen som polischef (* Beträffande beredskapsfrågor, se bil. 3 avsnitt 1.3.3.) det aktuella dygnet.

Under kvällen den 28 februari 1986 tillämpades s.k. citykommendering (* Citykommendering innebär att styrkorna i vaktdistrikt 1 och 2 till viss del slås samman och ställs under befäl av en kommissarie i ett av vaktdistrikten.) för personal i vaktdistrikt 1 och 2 (* Norrmalms vaktdistrikt och Östermalms vaktdistrikt.). Chef för citykommenderingen var kommissarien Gösta Söderström. Han var därigenom högsta yttre befäl i citykärnan i Stockholm. Kommissarien Christian Dahlsgaard var s.k. Y-ledare (dvs högsta yttre befäl) i vaktdistrikt 1 vars personal emellertid på grund av citykommenderingen till viss del stod under Söderströms befäl. Tf kommissarien Lars Christiansson tjänstgjorde som befäl för piketgrupperna (* Den särskilda insatsstyrkan - jfr bil. 3 avsnitt 1.3.3.) i vaktdistrikt 1 och 3 (* Södermalms vaktdistrikt.). Kommissarien Hans Koci tjänstgjorde som vakthavande kommissarie i SBC.

Polisens åtgärder

Det första larmet

Larm om skottlossningen på Tunnelgatan nådde polisen på två olika vägar. En taxichaufför som bevittnade händelsen kontaktade sin växel (Järfälla taxi) och bad den larma polisen. Växeltelefonisten ringde till polisen. Ett annat vittne larmade 90 000 (länsalarmeringscentralen, LAC) på sin mobiltelefon. Samtalet kopplades vidare till polisen.

Telefonsamtalet från växeltelefonisten vid Järfälla taxi ledde till att ett s.k. ingripandemeddelande registrerades i den datoriserade anläggningen i SBC kl. 23.23. Registreringstidpunkten anger när radiooperatören lagrade den text han skrivit in på sin terminal. Själva samtalet har därför påbörjats något tidigare.

Tidsbestämningen för mordet har gjorts med utgångspunkt i det mobiltelefon— samtal som kom från vittnet som ringde 90 000 (dvs LAC). LAC är datoriserad. Alla inkommande samtal bandas. På bandet finns en inspelning av fröken Ur inlagd. Bandet från den aktuella kvällen togs i beslag av polisen. Det finns en utskrift av samtalen och ett schema över hur samtalet kopplades med detaljerade tidsangivelser för varje moment. Enligt detta påbörjades vittnets samtal kl. 23.21. Det nådde LAC kl. 23.23. Vittnet slog numret två gånger eftersom han var osäker om han slagit rätt nummer första gången. Samtalet kopplades vidare till polisen. Där dröjde det drygt en minut innan samtalet togs emot. Klockan var då ca 23.26.
Leif "Chevamannen" ringer 90 000. ⇛

Sedan växeltelefonisten hos Järfälla taxi hade slutat sitt samtal med SBC ringde hon till LAC och frågade om de fått larm om skottlossningen. Det samtalet ägde enligt bandet rum kl. 23.24. Det framgår av samtalet att samma växeltelefonist redan hade talat med polisen. Med stöd av hennes uppgifter sände LAC en ambulans till platsen.
Järfälla taxiväxel ringer efter ambulans. ⇛

Koci var högsta befäl i SBC när larmet om skottlossning nådde polisen. Inspektören Anders Thornestedt var förste operatör, dvs arbetsledare bland radiooperatörerna. I SBC fanns vidare bl.a. inspektören Roland Åkesson. Åkesson tjänstgjorde tillfälligt i SBC för att få inblick i vakthavande kommissariens uppgifter.

Den radiooperatör som tog emot det första samtalet om skottlossningen sände ut ett s.k. områdesanrop (* I radiosystem 80, som är det radiosystem som används vid polismyndigheten i Stockholm som huvudsystem, finns möjlighet att rikta ett radioanrop till alla som har tillgång till systemet eller att begränsa det till t.ex. vissa patruller, kategorier av personal eller den personal som tjänstgör i ett visst område. Det sistnämnda kallas områdesanrop.) i område 1, som omfattar vaktdistrikten 1, 2 och 3. Två piketgrupper anmälde att de var lediga för uppdrag och sändes till platsen. Söderström och en annan polisman befann sig i en polisbil på Kungsgatan då de hejdades av en taxichaufför som uppgav att han hört på taxiradion att det var skottlossning på Tunnelgatan. Söderström beslöt att omedelbart åka dit. Strax innan de kom fram till trafikljusen i korsningen Kungsgatan - Sveavägen hörde Söderström det första områdesanropet som sändes ut från SBC om skottlossningen.

Kort därefter fick SBC via en bärbar radio, som disponerades av en av piketgrupperna, meddelande om att gärningsmannen sprungit från platsen. Thornestedt tog emot meddelandet. Han sände ut ett områdesanrop om att gärningsmannen hade flytt. Från den tidpunkten skötte Thornestedt som radiooperatör de flesta frågor som rörde skottlossningen. Inspektören Birgitta Brolund biträdde honom.

Mängden inkommande samtal — bl.a. från massmedierna — ökade därefter snabbt i SBC.

Brottsplatsen

Söderström och hans kollega var den första polispatrull som kom till brottsplatsen. Där fanns då ett tiotal personer. En man låg på trottoaren i en blodpöl. Några av de närvarande höll på med upplivningsförsök.

Omedelbart efter Söderströms ankomst anlände en piketgrupp med sex polismän. Vittnen uppgav att gärningsmannen hade försvunnit längs Tunnelgatan i riktning mot Malmskillnadsgatan. Ett vittne hade sprungit efter. Befälhavaren i piketgruppen, inspektören Kjell Östling, sände ut två patruller med två man i varje för att söka efter gärningsmannen. Polismännen sprang i den angivna riktningen. Något signalement på gärningsmannen fanns inte.

Söderström ägnade sig tillsammans med sin kollega bl.a. åt att ta upp vittnesuppgifter. De försökte få fram ett signalement på gärningsmannen. Vittnenas uppgifter var vaga och delvis motstridiga. Uppgifter om signalementet meddelades till SBC som vidarebefordrade dem i form av ett områdesanrop. Söderström talade två gånger med en kvinna som han uppfattade som den skjutnes hustru. Vid det andra samtalet fick Söderström klart för sig att kvinnan var Lisbeth Palme.

En ambulans från Sollentuna passerade av en slump brottsplatsen. Den vinkades in av någon av de kringstående. Ambulanspersonalen tog hand om Olof Palme. Omkring kl. 23.30 lämnade ambulansen Sveavägen och for till Sabbatsbergs sjukhus. Lisbeth Palme följde med. LAC larmade akutmottagningen på sjukhuset om att en skottskadad man var på väg in. Den av LAC tillkallade ambulansen kom till brottsplatsen kort efteråt.

Ytterligare en piketgrupp med Christer Persson som befälhavare kom till platsen. Den piketgruppen hjälpte inledningsvis till med att ta upp uppgifter från vittnena på platsen.

Söderström kontaktade SBC och meddelade att det var statsministern som var skjuten. Klockan var då ca 23.30.

Så snart ambulansen kört uppdrog Söderström åt piketgruppen under ledning av Persson att spärra av platsen. Avspärrningen, som gjordes med plastlinor, gick på Sveavägen från hörnet av färgbutiken Decorima, runt ett träd på gångbanan samt runt en pelare vid nedgången till tunnelbanan. Tunnelgatan spärrades av från Decorima och snett över gatan men den avspärrningen utökades omgående med en ny som spärrade av Tunnelgatan från dess mynning mot Luntmakargatan. Avspärrningen godkändes av Söderström. Persson fick tillsammans med sin personal i uppdrag att bevaka brottsplatsen (* Avspärrningen utökades i samband med att brottsplatsundersökningen inleddes lördagen den 1 mars 1986.).

Polismännen som sprungit i samma riktning som det uppgavs att gärningsmannen hade tagit, fann inte någon misstänkt. Personer som befann sig i området stoppades och tillfrågades om de gjort några iakttagelser. Under den första kvarten efter larmet anlände ett tiotal polispatruller till området omkring brottsplatsen och deltog i sökandet.

Kommissarierna Dahlsgaard och Christiansson kom till brottsplatsen. De frågade Söderström om han behövde hjälp. Söderström sade att han klarade sig. Man kom överens om att Christiansson skulle åka till Sabbatsberg för att försöka få Vittnesuppgifter från Lisbeth Palme.

Ett par civilklädda polismän passerade brottsplatsen strax efter mordet. De erbjöd sina tjänster men togs inte i anspråk

En av radiooperatörerna i SBC beordrade en hundpatrull till platsen. Hundföraren bedömde att det inte var meningsfullt att låta hunden försöka spåra eftersom många personer hade rört sig runt brottsplatsen.

De vittnen som bedömdes ha några uppgifter av värde att lämna skjutsades till krimjouren.

Omkring kl. 00.15 lämnade Söderström brottsplatsen för att åka till krimjouren och upprätta en brottsanmälan. Söderström tog med ett par vittnen i sin bil.
Gösta S lämnar bropttsplatsen.

De två polismän på tekniska roteln, inspektörerna Torsten Kviberg och Börje Moberg, som hade beredskap under natten (*Jfr bil. 3 avsnitt l.3.2.5 och 1.3.3.) kom till brottsplatsen kl.01.10 och gjorde en preliminär undersökning. Chefen för tekniska roteln, kommissarien Vincent Lange, kom också till platsen. På hans order avbröts undersökningen kl. 01.50.
Brottsplatsundersökning inleddes.

Omkring kl. 01.30 fick den piketgrupp som bevakade brottsplatsen order av Christiansson att bege sig till vaktdistrikt 1 för att lasta särskild utrustning. Resten av natten befann gruppen sig på stationen i väntan på ytterligare order. På brottsplatsen övertogs bevakningen av en radiobilpatrull som bestod av två polismän. De fick efter en stund problem att upprätthålla bevakningen. Det kom mycket folk till platsen. En person tog sig in på det avspärrade området och lade ned en bukett blommor. En annan person slet vid två tillfällen av avspärrningslinan. Denne omhändertogs av en av polismännen. För att kunna klara situationen begärde patrullen omkring kl. 03.15 förstärkning. Patrullen avlöstes av en piketgrupp med fem eller sex polismän.
Bevakningen av brottsplatsen.

Befälhavaren i denna piketgrupp, inspektören Sven Matzols, ansåg att det var svårt att fullgöra bevakningsuppgiften och begärde därför att SBC skulle sända dit Skyddsstaket. Staketet kom efter någon halvtimme. Det sattes upp på Sveavägen och Luntmakargatan. Det placerades strax utanför den befintliga avspärrningen.

Under resten av natten och morgonen varierade bevakningsstyrkan i storlek. Under långa perioder bestod den av bara två polismän. Till och från kom det mycket folk till platsen. Många ville lägga ned blommor och det låg redan blommor innanför avspärrningen. När personal från tekniska roteln på lördagsmorgonen skulle påbörja brottsplatsundersökningen fanns det en mängd blommor inne på det avspärrade området.

Omkring kl. 06.30 på lördagen kom en man fram till en av de polismän som bevakade brottsplatsen och uppgav att han hade hittat en kula på västra sidan av Sveavägen, dvs den sida av gatan som inte var avspärrad. Mannen lämnade över kulan. Lange kallades till platsen och tog hand om kulan.
”Lisbet kulan” hittas.

Sambandscentralen (SBC)

Efter de första minuterna svarade Thornestedt med biträde av Brolund för den radiotrafik som rörde skottlossningen. De frigjordes från den övriga verksamheten för att uteslutande syssla med detta.

Protokollföring(* Protokollföring sker rutinmässigt vid större händelser - jfr bil. 3 avsnitt l.3.2.l.) påbörjades. Brolund skötte den uppgiften. Det särskilda protokollet med en åtgärdskatalog anpassad för bl.a. grövre våldsbrott(* Blanketten finns med som bil. 5.) användes inte.

Enligt föreskrifter som har utfärdats i SBC och som gäller för radiotrafiken på system 80 skall av bl.a. skyddsskäl alltid ett s.k. larmanrop(* Ett larmanrop bryter all pågående radiotrafik.) sändas ut när skottlossning har ägt rum. I åtgärdskatalogen/checklistan för bl.a. grövre våldsbrott finns som en förstahandsåtgärd upptaget ett larm/allanrop. Bägge formerna av anrop går ut till samtliga vaktdistrikt. I motsats till ett larmanrop bryter inte ett allanrop annan pågående radiotrafik men når samtliga patruller i hela polisdistriktet som inte just då är upptagna av annat radioanrop. I de fall det har förekommit ett larm- eller allanrop skall detta upprepas när det finns ny information att lämna. Enligt befattningshavare i SBC sändes ett allanrop om skottlossningen ut. Den uppgiften har inte gått att få bekräftad. Det finns inte heller någon dokumentation bland ingripandemeddelandena om ett i allmänt larm. Den slutsats som måste dras blir att information om skottlossningen skedde bara genom områdesanrop i det område som omfattar vaktdistrikt 1—3 medan vaktdistrikt 4-6 inte nåddes av någon information

Radiotrafiken lades över på en särskild kanal, förmodligen efter Söderströms besked om att det var statsministern som var skjuten. Detta är ett rutinförfa- rande vid bl.a. grövre våldsbrott. Förfarandet innebar att enbart den personal som arbetade med ärendet kunde följa radiotrafiken fortlöpande. För den övriga polisverksamheten utnyttjades andra radiokanaler.

Någon allmän information till all tjänstgörande polispersonal om vad som hade hänt och vilka åtgärder som vidtagits lämnades inte vare sig innan radiotrafiken lagts över på en särskild kanal eller därefter. De som inte direkt deltog i arbetet fick ingen information om hur händelserna utvecklades.

Något larm eller annat meddelande om vad som hänt sändes inte heller ut på tunnelbaneradion eller på radiosystem 70(* Jfr bil. 3 avsnitt l.3.2.l.), som används av vissa enheter vid myndigheten och som även när bl.a. hela Stockholms län.

Koci fick vetskap om skottlossningen genom att en av radiooperatörerna meddelade honom. Koci uppfattade att Thornestedt arbetade med ärendet och att Brolund börjat föra protokoll. Han följde sedan radiooperatörernas verksamhet genom att lyssna på radiosamtalen. Han tog inte själv aktiv del i arbetet och gav inte några direktiv. Relativt snabbt blev Koci upptagen av inkommande telefonsamtal och av att lämna information till olika befattningshavare.

Omkring kl. 23.35 sände SBC en radiobilpatrull med kommissarien Åke Rimborn och polisassistenten Thomas Torstensson till Sabbatsbergs sjukhus.
Patrull 5520 beordras till Sabbatsbergs sjukhus.

Kl. 23.40 bekräftade LAC i telefon Söderströms tidigare uppgift om att den skjutne var Olof Palme. Uppgiften vidarebefordrades till Koci. Kl. 23.43 ringde man på nytt från LAC. Koci tog själv emot samtalet. LAC meddelade att Olof Palme var mycket svårt skadad och att det var osäkert om han skulle överleva. Ambulansmännen hade meddelat att Olof Palme var helt livlös.

Thornestedt och Brolund fick besked av inspektören Bjarne Söderquist (en av de övriga radiooperatörerna), som samrått med Koci, om att de skulle flytta över till det s.k. ledningsrummet(* Jfr bil. 3 avsnitt 1.3.2.1.). För att radiooperatörerna skulle kunna arbeta i ledningsrummet fordrades bl.a. att en bildskärm bars dit och kopplades in. Två andra radiooperatörer flyttade utrustningen men lyckades inte koppla in den, varför Thornestedt och Brolund tills vidare fick arbeta från ett rum bredvid ledningsrummet. Den kommissarie som hade ansvaret för tekniska frågor i SBC kallades i tjänst. Han anlände strax före kl. 00.30 och kopplade in apparaturen.

Vid tidpunkten för det första larmet, dvs kl. 23.23, var omkring 25 polispatruller av totalt ca 70 (av vilka cirka hälften fanns inom vaktdistrikt 1—3) engagerade i pågående uppgifter. Under tiden fram till midnatt registrerades i dataanläggningen att 14 patruller började arbeta med larmet om skottlossning (tre kommissariepatruller, tre piketgrupper, en patrull från kriminalavdelningen och sju andra patruller). Bara ett par av dessa patruller fick avbryta annat uppdrag. Fram till midnatt registrerades i SBC 14 ingripandemeddelanden som rörde annat än skottlossningen eller sådant som hade anknytning till den. Ingripandena avsåg "vanliga" uppdrag som lägenhetsbråk, stölder, trafikbrott m.m. 15 patruller fick under denna tidsperiod i uppdrag att fullgöra andra uppgifter än sådana som hade samband med skottlossningen

Koci underrättade beredskapstjänstgörande polischefen Hansén omkring kl. 23.45. De kom överens om att Hansén skulle kontakta Holmér. I Stockholms län finns två beredskapsområden, Stockholms polisdistrikt och länet i övrigt, med en beredskapstjänstgörande polischef i varje område. Vid viktigare händelser skall enligt de föreskrifter som har meddelats beredskapstjänstgörande polischef kontakta i första hand länspolismästaren och i andra hand biträdande länspolis- mästaren. Vid polismyndigheten i Stockholm tillämpas dessutom en informell "bakjour" som består av länspolismästaren, biträdande länspolismästaren och cheferna för kriminal— och ordningsavdelningarna. Någon av dessa finns som regel tillgänglig. Avsikten med bakjouren är att polisledningen skall kunna träda in i större ärenden och själv ta över den direkta ledningen.

Hansen ringde kort efteråt till Koci och meddelade att han inte hade lyckats få tag i Holmer. De kom då överens om att Koci skulle underrätta Sandström.

Omkring kl. 23.50 meddelade Koci Sandström vad som hänt. Koci beordrade strax efteråt (omkring midnatt) en polispatrull att åka till Sandströms bostad för att skjutsa honom till polishuset. Sandström kontaktade i sin tur Welander. Welander beslöt att omedelbart träda i tjänst. Radiobilen hämtade båda.

I SBC finns en förteckning över befattningshavare i regeringskansliet som bör underrättas vid vissa extraordinära händelser. Förteckningen, som upprättas av justitiedepartementet, innehåller namn på vissa tjänstemän i regeringskansliet och deras telefonnummer till arbetet och bostaden. Namnlistan börjar med statssekreteraren i statsrådsberedningen. Vid tidpunkten för mordet innehades den tjänsten av statssekreteraren Ulf Dahlsten. Koci sökte omkring midnatt Dahlsten på telefon för att informera honom. Koci hade varit tvungen att ringa ABAB(* ABABs huvudbevakningscentral i regeringskansliets lokaler i Rosenbad är bemannad dygnet runt.) för att få fram telefonnumret till Dahlstens bostad. Något sådant telefonnummer fanns nämligen inte på listan. Koci kom emellertid inte fram till Dahlsten på grund av pågående samtal. Dahlsten som redan fått en uppgift om händelsen försökte ungefär samtidigt genom telefonkontakt med rikspolissty— relsen få bekräftelse på den uppgift som han fått att Olof Palme skjutits. Dahlstens samtal till rikspolisstyrelsen kopplades till jourcentralen(* Jfr bil. 3 avsnitt 1.2.5.) där. Tjänstemännen där kontaktade SBC och fick besked att Koci sökte Dahlsten, vilket denne underrättades om(* Tjänstemännen kontaktade därefter jourhavande tjänsteman på rikspolisstyrelsen som i sin tur underrättade rikspolischefen Holger Romander.). Koci fick därefter kontakt med Dahlsten och informerade honom. Dahlsten bad om telefonnumret till Koci för att motringa.

Strax därefter, omkring kl. 00.06, fick Koci besked från sjukhuset att läkare hade konstaterat att Olof Palme var död.

När Dahlsten något senare motringde till Koci underrättades han om att Olof Palme var död. Dahlsten sade att han skulle underrätta regeringen. Koci tog inga ytterligare kontakter med personal i regeringskansliet eller med andra utanför polisorganisationen.

Lisbeth Palme hade sagt till polismännen på Sabbatsberg att hon ville att några namngivna personer i regeringskansliet skulle underrättas om vad som hade hänt. Detta vidarebefordrades till SBC. Koci gav Åkesson i uppgift att ombesörja detta. Åkesson ringde till utrikesdepartementets jour och informerade om vad som hade hänt(* Enligt de anteckningar som har förts i utrikesdepartementet ägde samtalet rum kl. 00.08.).

Koci underrättade chefen för SBC, kommissarien Sören Lundgren, omkring kl. 00.20. Lundgren var sjukskriven och gick ej i tjänst. Koci underrättade därför omkring kl. 00.30 hans ställföreträdare, kommissarien Verner Berggren. Berggren beslöt att gå i tjänst. Även annan personal i SBC kontaktades och beordrades att gå i tjänst.

Welander och Sandström anlände till SBC omkring kl. 00.30. Thornestedt och Brolund arbetade då i ledningsrummet.
Welander och Sandström kommer till SBC.

Koci informerade Welander och Sandström om vad som hänt och om vilka åtgärder som vidtagits. Welander och Sandström godtog åtgärderna och ändrade inte på något i det pågående arbetet. Koci ägnade sig därefter huvudsakligen åt den löpande verksamheten i SBC, dvs i första hand åt den övriga polisverksamhet som pågick inom distriktet under natten.

Kommissarien Hans Hyllander, som är chef för vaktdistrikt 1, kom till SBC omkring kl. 00.30. Han hade underrättats av vakthavande befälet i vakt— distriktet eftersom brottet skett inom vaktdistrikt l. Hyllander planerade för vaktdistriktets insatser bl. a. när det gällde bevakningen av brottsplatsen under lördagen. På vaktdistriktet fanns under natten också ställföreträdande chefen och den kommissarie som svarar för samordningen av den yttre tjänsten. Även de hade kallats i tjänst av vakthavande befälet i vaktdistriktet. De besökte båda brottsplatsen under natten.

Hansen ringde upp polisledningen och erbjöd sig att komma till SBC. Welander beslöt att Hansen skulle stanna i bostaden eftersom han hade beredskap och borde vara tillgänglig för andra ärenden.

Welander ville att Holmer om möjligt skulle underrättas. Åkesson fick i uppdrag att ombesörja detta. Han kontaktade bl.a. alla polisdistrikt på vägen till Mora. Han fick emellertid inte kontakt med Holmer.

Thornestedt ville bli avlöst som radiooperatör i ledningsrummet. Söderquist tog över hans arbete. Brolund fortsatte som protokollförare.

Welander och Sandström beslöt att tf chefen för kriminalavdelningen, polisintendenten Gunnar Severin, skulle kallas in. Krimjouren kontaktade honom någon gång omkring kl.01.00 på polisledningens uppdrag. Polisledningen begärde också att få en sambandsman mellan krimjouren och ledningsrummet.

Söderström gick till ledningsrummet när brottsanmälan hade upprättats på krimjouren. Han lämnade över en kopia av anmälan och informerade om åtgärderna på brottsplatsen. I brottsanmälan fanns vissa srgnalementsuppg1f ter som härrörde från vittnen på brottsplatsen. Dessa signalementsuppgifter angav att det var fråga om bara en gärningsman.
Ingvar W skriver rapport om 2520.

Söderström fick order av Hyllander att finnas i beredskap i vaktdistrikt 2. Till sitt förfogande fick Söderström en piketgrupp och en radiobilpatrull. Denna personal skulle finnas i beredskap i vaktdistrikt 1. I vart fall piketgruppen utnyttjades inte för ytterligare uppdrag under natten.

Welander kontaktade rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning (RPS/SÄK) och bad att personalen där skulle sända en sambandsman till ledningsrummet.

Den personal som tjänstgjorde 1 ledningsrummet, även polisledningen, ägnade sig i stor utsträckning åt att svara på telefonförfrågningar, bl. a. från massmedierna.

Avdelningschefen Sven—Åke Hjälmroth och byråchefen Per Göran Näss vid RPS/SÄK infann sig omkring kl.01.50 1 ledningsrummet. De ville ha informa— tion om polisarbetet 1 Stockholms polisdistrikt med anledning av mordet.

Strax före kl. 02.00 gav Welander order om att rikslarm skulle sändas ut. Begäran till rikspolisstyrelsen om rikslarm sändes kl. 02.02. Den innehöll uppgift om att statsministern hade beskjutits och ett signalement på två gärningsmän. Texten i rikslarmet baserades på uppgifter från ett av huvudvittnena. Andra tillgängliga Vittnesuppgifter, vilka angav ett delvis annorlunda signalement och att det var fråga om en gärningsman, kom däremot inte till användning. Texten utformades och sändes utan att någon i polisledningen tog del av den. Tjänstemännen vid rikspolisstyrelsens jourcentral lade till att det var fråga om mord i Stockholms polisdistrikt och sände därefter rikslarmet med början kl. 02:05:(* Tjänstemännen vid jourcentralen sände på eget initiativ ut rikslarmet till övriga nordiska länder.)
Rikslarm sänds ut.

Welander lämnade ledningsrummet omkring kl. 02.00 för att bege sig till Sabbatsberg. Han ville tala med Lisbeth Palme för att försöka få fram bättre Vittnesuppgifter och kunna informera regeringen. Vid den tidpunkten befann sig bl.a. vice statsministern Ingvar Carlsson och statsråden Kjell-Olof Feldt och Anita Gradin på Sabbatsberg. Welander följde med regeringsmedlemmarna när de senare återvände till Rosenbad. Där informerade Welander tillsammans med H jälmroth regeringen om polisens insatser. Welander återkom till ledningsrum— met troligen strax före kl. 04.00. På justitieministerns begäran sände Welander senare under natten över en sambandsman till Rosenbad.

Welander uppmärksammade efter återkomsten till SBC att texten i rikslarmet var missvisande. En av uppgifterna i rikslarmet ändrades på hans order men larmet i övrigt kvarstod oförändrat trots att det fanns Vittnesuppgifter som tydde på att fler av uppgifterna var felaktiga. Ändringen i rikslarmet sändes ut med början kl. 05:06.
Rikslarmet korrigeras.

Den första kontakten mellan polismyndigheten och länsstyrelsen i Stockholms län ägde rum på lördagsmorgonen strax före kl. 08.00 när länsöverdirektören Olle Lindberg kontaktade Welander.

Holmer, som hade övernattat på ett hotell i Borlänge, fick kännedom om mordet på lördagsmorgonen genom att portieren nämnde det för honom. Holmér ringde genast till Stockholm för att få information. Han avbröt sin ledighet och återvände till Stockholm.

Wranghult fick kännedom om mordet på lördagsmorgonen genom en radioutsändning. Wranghult for till närmaste polisstation och ringde därifrån till Stockholm. Han talade med Welander och fick information om läget. Wranghult beslöt också att omedelbart återvända till Stockholm.

Under natten förekom kontakt mellan departementsrådet i justitiedepartementet Klas Bergenstrand och statssekreteraren där Harald Fälth. De kom överens om att Bergenstrand skulle bege sig till Rosenbad på morgonen för att informera sig om läget i polisarbetet. Sedan Bergenstrand kommit till Rosenbad ringde han till polismyndigheten i Stockholm och talade med Welander, som lovade att ge information. Welander föreslog att Bergenstrand skulle komma till polishuset. Han kom dit omkring kl 09.00 och begav sig till ledningsrummet. Welander redovisade läget. Bergenstrand vidarebefordrade informationen till departementsledningen. Han fanns kvar i ledningsrummet när Holmer anlände.

Holmer kom till ledningsrummet strax före kl. 11.00 på lördagen. Han tog då över ledningen av spaningsarbetet. Han informerade sig om läget och förberedde den presskonferens som skulle äga rum kl. 12.00. Wranghult anlände ungefär samtidigt som presskonferensen började.

Ordningsavdelningens verksamhet i övrigt

Sökandet efter gärningsmannen

Sökandet efter gärningsmannen i området omkring brottsplatsen påbörjades snabbt. Utöver de två piketgrupper som fanns på brottsplatsen och Söderström och hans kollega anlände tiotalet patruller till brottsplatsen eller dess omedelbara närhet inom en kvart från första radioanropet om skottlossningen. Flera av dem fanns på plats efter bara några minuter. Polismännen sökte framför allt från brottsplatsen i riktning mot Birger Jarlsgatan, bl.a. på Malmskillnadsgatan, David Bagares gata, Johannes kyrkogård, Johannesgatan, Snickarbacken och Smala gränd. Förbipasserade personer hejdades och tillfrågades om de hade gjort några iakttagelser.

Ett stort antal polismän letade således efter gärningsmannen i det mest aktuella området. Såvitt tillgängliga uppgifter visar skedde dock sökandet inte efter någon särskild systematik. De enskilda patrullerna tog i mycket stor utsträckning egna initiativ. De avgjorde själva vilka områden de skulle söka igenom och hur det skulle ske. Patrullerna anmälde till SBC vilka områden de hade genomsökt eller tänkte genomsöka. Sökandet utvidgades successivt. Bl.a. genomsöktes Humlegården och en patrull sökte också i området väster om Sveavägen. Sökandet efter gärningsmannen gick så småningom över till en mer allmän kontroll av restauranger och andra offentliga lokaler som var öppna. Dessa kontroller påbörjades och utfördes också av patrullerna på egna initiativ. Bl.a. undersöktes restauranger på Tegnérgatan, Birger Jarlsgatan, Sveavägen och Norrlandsgatan. Några patruller sökte spontant efter mordvapnet i området omkring brottsplatsen och utefter den förmodade flyktvägen. Efter hand utvidgades sökandet efter gärningsmannen även till andra delar av city, t.ex. till Skeppsholmen, Blasieholmen, Slussen och området däromkring. Sökandet avklingade så småningom men pågick flera timmar efter händelsen.

Verksamheten på Sabbatsberg

Ambulansen kom till Sabbatsbergs sjukhus strax efter kl. 23.30. Läkare hade då förvarnats om att en svårt skadad person var på väg in. Sjukhuspersonal under ledning av doktor Claes Wallin satte igång med behandling. Strax efter midnatt konstaterade läkare formellt att Olof Palme var död.

Rimborn, som av en tillfällighet befann sig i SBC när larmet kom, fick i uppdrag att åka till sjukhuset. Rimborn och Torstensson kom till sjukhuset strax efter ambulansen. Rimborn talade med sjukhuspersonalen och med Lisbeth Palme och ringde därefter till Koci och bekräftade att det var Olof Palme som var skjuten. Torstensson svarade för bevakningen av det rum där Olof Palme låg.

Christiansson kom till sjukhuset i ett mycket tidigt skede. Även han talade med Lisbeth Palme. En sjuksköterska som var närvarande vid samtalet påpekade att det var hål i Lisbeth Palmes päls. Man fann då att även Lisbeth Palme hade träffats av ett skott men bara fått en ytlig skada.

Rimborn och Torstensson begärde att SBC skulle sända fler poliser till sjukhuset. När förstärkningen kom informerades patrullerna om läget. Rimborn beslutade om fast bevakning och rondering kring sjukhuset. Sjukhuset bevakades därefter hela natten.

Några anhöriga till makarna Palme skjutsades till sjukhuset av polis. De första anlände omkring kl. 00.15.

Personal från krimjouren kom till sjukhuset omkring kl. 00.30. De talade med läkare och ambulanspersonal och tog hand om kläder och annat bevismaterial. Detta överlämnades till teknikerna när de senare under natten kom till sjukhuset. Personalen från krimjouren höll inte något förhör med Lisbeth Palme. Det berodde på att hon vid den tidpunkten inte ville utsättas för ytterligare förhör.

Omkring kl. 01.30 körde polisen medlemmar ur regeringen (Ingvar Carlsson, Feldt och Gradin) samt Dahlsten och pressekreteraren Kjell Lindström till sjukhuset.

Welander anlände till Sabbatsberg omkring kl. 02.00. Han sammanträffade där med Ingvar Carlsson och talade även med Lisbeth Palme.

Omkring kl. 02.30 kördes Lisbeth Palme och andra anhöriga till Västerlånggatan samt regeringsmedlemmarna, Dahlsten och Welander till Rosenbad.
Lisbet Palme lämnar Sabbatsbergs sjukhus.

Den döda kroppen förvarades på sjukhuset under natten. Rummet låstes och man behöll polisbevakningen. På lördag morgon överfördes kroppen till rättsläkarstationen.

Övrigt

Under natten anordnades bevakning vid makarna Palmes bostad på Västerlånggatan och vid Rosenbad.

Bevakning av bostaden påbörjades omkring kl. 00.15. Bevakningen förstärktes bl.a. i samband med att anhöriga skjutsades dit. Då spärrades delar av Väster— långgatan av.

Troligen omkring kl. 00.45 kom en patrull med två polismän till Rosenbad. Något direkt bevakningsuppdrag synes dessa polismän inte ha fått. De hjälpte bl.a. till med transporter från regeringskansliet till Sabbatsberg och med allmän ordningshållning vid Rosenbad. Omkring kl. 02.35 avlöstes patrullen av en patrull med sex polismän. Även denna patrull synes i första hand ha uppfattat sin uppgift som allmän ordningshållning på platsen.

Under natten uppkom även frågan om personskydd för bl.a. statsråden.


  SIDAN ÄR UNDER UPPBYGGNAD  
mpop@prispa.se