Mordet på Olof Palme

  SIDAN ÄR UNDER UPPBYGGNAD  
2018-10-28 23:21:20SOU_1987_72Senast uppdaterad 2020-04-10

SOU 1987:72 Juristkommissionens rapport om händelserna efter mordet på statsminister Olof Palme

1. Sammanfattning

----------------------------

2. Inledning

----------------------------

3. Översiktlig redogörelse för brottsutredningen

3.1 De första 12 timmarna

I den första delen av vår rapport redogjorde vi för polisens och åklagarnas verksamhet under de första 12 timmarna efter mordet på Olof Palme och lade våra synpunkter på den verksamheten (SOU l987:l4 s. 39 ff). Som en utgångspunkt för en översiktlig redogörelse i detta kapitel för brottsut- redningen från den 1 mars 1986 t.o.m. 4 februari 1987 erinrar vi här om huvudpunkterna i händelseförloppet under den första natten och om de viktigaste av våra slutsatser om polisens och åklagarnas arbete då.

------------------------

3.2 Brottsutredningen den 1 mars 1986 — den 4 februari 1987

Organisationen m.m.

I det polisarbete som följde på mordet deltog personal både från polismyndigheten i Stockholm och från rikspolisstyrelsen. Hos polismyndigheten engagerades i huvudsak våldsroteln, spaningssektionen och tekniska roteln. Redan i inledningsskedet ställdes personal till Stockholmspolisens förfogande från rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning och från dess rikskriminalsektion. Rikspolisstyrelsens interpolsektion biträdde med kontakter med utländska polismyndigheter.

Polisens spanings- och utredningsarbete ställdes under ledning av en särskilt utsedd spaningsledning (även kallad ledningsgruppen) med Holmér som chef. Från polismyndigheten i Stockholm deltog bl.a. chefen för kriminal— avdelningen polisöverintendenten Hans Wranghult. Vidare ingick cheferna för spaningssektionen, våldsroteln och tekniska roteln. Från rikspolisstyrelsen ingick chefen för rikskriminalsektionen Tommy Lindström och en representant för säkerhetsavdelningen. Ledningsgruppen speglade sammansättningen av den totala polisstyrka som kom att arbeta med brottsutredningen. Någon representant för åklagarmyndigheten fanns däremot inte i gruppen.

Polisens spanings- och utredningsarbete ställdes under ledning av en särskilt utsedd spaningsledning (även kallad ledningsgruppen) med Holmér som chef. Från polismyndigheten i Stockholm deltog bl.a. chefen för kriminal— avdelningen polisöverintendenten Hans Wranghult. Vidare ingick cheferna för spaningssektionen, våldsroteln och tekniska roteln. Från rikspolisstyrelsen ingick chefen för rikskriminalsektionen Tommy Lindström och en representant för säkerhetsavdelningen. Ledningsgruppen speglade sammansättningen av den totala polisstyrka som kom att arbeta med brottsutredningen. Någon representant för åklagarmyndigheten fanns däremot inte i gruppen.

Huvuddragen i spanings— och utredningsarbetet

Ingen person greps efter mordet på Olof Palme och det fanns inte heller några direkta spår efter gärningsmannen. Man kunde dock höra ett antal vittnen och två kulor upphittades i nära anslutning till brottsplatsen.

Arbetet i mordutredningen kom därför under de allra första dagarna att ägnas åt rutinmässigt polisarbete och åt att organisera det fortsatta spaningsarbetet. En belöning utfästes för den som kunde lämna sådana uppgifter att mordet klarades upp. Registrering av tips som lämnades av allmänheten och av materialet i övrigt i förundersökningen påbörjades tämligen omgående. Vidare organiserades en särskild tipsmottagning. En kriminalteknisk undersökning ägde rum på brottsplatsen den 1 mars 1986. De upphittade kulorna undersöktes av statens kriminaltekniska anstalt (SKL), Bundeskriminalamt (BKA) i Wiesbaden och Federal Bureau of Investigation (FBI) i Washington. En rättsmedicinsk obduktion utfördes den 1 mars. Polisen organiserade en s.k. dörrknackning i området omkring brottsplatsen samma dag. Den följdes sedan under mars månad av flera andra sådana aktioner. Med hjälp av en s.k. signalementsmaskin framställde polisen med stöd av vittnesuppgifter bilder på gärningsmannen och på en person som misstänktes för att tidigare ha skuggat Olof Palme. En bild på var och en av dem publicerades.

Redan under de första dagarna i mars fick polisen anledning att särskilt inrikta sitt intresse på en 33 - årig man som enligt tips till polisen skulle ha befunnit sig i området kring brottsplatsen vid tidpunkten för mordet och ha uppträtt på ett misstänkt sätt. Den 6 mars 1986 beslutade chefsåklagaren Svensson att 33—åringen skulle hämtas till förhör och att hus— rannsakan skulle ske i hans bostad. Därmed trädde Svensson in som förunder— sökningsledare. Besluten verkställdes två dagar senare. 33—åringen hördes upplysningsvis. Efter förhöret fick han lämna polishuset. Sedan det hade framkommit ytterligare omständigheter som talade mot 33—åringen beslutade Svensson att denne ånyo skulle hämtas till förhör och att husrannsakan ännu en gång skulle ske i hans bostad. Besluten verkställdes den 12 mars. Vid förhöret delgavs 33—åringen misstanke om delaktighet i mord. Efter förhöret anhölls han av Svensson.

Under anhållningstiden arbetade polisen intensivt på att klarlägga 33-åringens förehavanden vid tidpunkten för mordet. Kläder och andra föremål som hade tagits i beslag vid husrannsakan undersöktes av SKL och BKA. Svensson ingav en häktningsframställning till tingsrätten. Vid förberedelser för häktningsförhandlingen gick Svensson och en biträdande åklagare den 19 mars igenom materialet och fann brister i det. De genomförde därför kompletterande förhör. Svensson beslutade därefter att återkalla häktningsframställningen.

Efter det att 33—åringen hade frigivits fortsatte utredningen rörande hans förehavanden. Utredningen inriktades framför allt på förnyade förhör med vittnen och på kontroll av de uppgifter som 33-åringen lämnade om alibi. I slutet av april planerade polisen en serie s.k. valkonfrontationer med 33— åringen. I denna fråga uppstod meningsskiljaktigheter mellan polis och åklagare. Frågan om att efterlysa två personer som påstods ha sammanträffat med 33—åringen på ett kafé vid tidpunkten för mordet togs upp av Svensson under april månad. Den 14 maj efterlystes dessa personer i massmedierna. De anmälde sig omgående till polisen. Den 16 maj lade Svensson ned förundersökningen mot 33—åringen.

Jämsides med utredningsarbetet rörande 33-åringen utfördes tekniska undersökningar, dörrknackningar, efterforskning av mordvapnet, förhör med vittnen, rekonstruktioner på brottsplatsen, kontroll av tips rörande andra personer än 33—åringen och vissa andra utredningsåtgärder.

Sent på kvällen den 13 maj 1986 kontaktades polisen av en tidigare straffad man, S. Han berättade att han hade anskaffat två vapen med ammunition och levererat dem till en bekant den 15 februari 1986. S trodde att vapnen kunde ha använts vid mordet på Olof Palme. S angav också vem han trodde var mördaren. Med stöd av dessa uppgifter fick spaningsarbetet en ny inriktning. Flera personer blev misstänkta, och Zeime trädde in aktivt i utredningen genom beslut om tvångsmedel. Till en början koncentrerades intresset kring S själv, den man som han hade levererat vapnen till och dennes söner samt den person som hade levererat vapnen till S.

Under senare delen av juli 1986 framförde polisledningen med utgångspunkt i den utredning som uppgifterna av S hade föranlett en teori om att organisationen kurdiska arbetarpartiet (Partiya Karkeren Kurdistan, PKK), vars medlemmar i vissa fall har ansetts kunna utvisas med stöd av terroristbestämmelserna i utlänningslagen, stod bakom mordet på Olof Palme och att det fanns ett samband mellan detta mord och två tidigare mord, ett i Uppsala 1984 och ett i Stockholm 1985. Utredningen vidgades till att avse alla tre morden. Motivet för mordet på Olof Palme skulle främst vara av politisk natur. Två andra tips om att personer med anknytning till PKK hade varit intresserade av att skaffa vapen vid tiden strax före mordet på Olof Palme sattes också i samband med mordet. Utredningen i denna del kom senare att kallas "huvudspåret".

I en promemoria den 17 juli redovisade Holmér polisledningens teori och skisserade också hur utredningsarbetet borde drivas vidare, något som han kallade för operation Alfa. Vid ett sammanträde den 5 augusti med åklagarna och delar av den polispersonal som skulle arbeta med huvudspåret presenterade Holmer polisens syn på utredningsläget. Polisen sammanställde under augusti utredningsmaterialet i huvudspåret i ett antal pärmar som överlämnades till åklagarna, som omgående började läsa in materialet. Samtidigt började polisen i detalj planera en samlad aktion, ett s.k. tillslag, mot de personer som antogs ligga bakom de tre morden. Totalt skulle tillslaget inräknat bl.a. vittnen omfatta drygt 50 personer. I månadsskiftet september/oktober började åklagarna diskutera närmare med polisen om hur utredningsarbetet skulle drivas vidare. Det framkom då att åklagarna hade en betydligt mera kritisk inställning till huvudspåret än polisen.

Under hela hösten pågick ett intensivt spaningsarbete. Huvuddelen av polisens resurser gick åt för arbetet i huvudspåret. Bevisläget förändrades inte påtagligt. Åklagarna blev med tiden alltmer skeptiska och ville mera inrikta sig på ytterligare utredning rörande biografen Grand och brottsplatsen och på en ny genomgång av allt material. Vissa meningsmotsättningar uppkom i och med att åklagarna och polisen hade olika uppfattningar om hur arbetet skulle drivas vidare och om ett tillslag mot en större grupp personer skulle genomföras eller ej. Komplikationer uppstod då några av de misstänkta blev inblandade i andra brott i mitten av december 1986. Före julhelgen bestämde åklagarna att ett begränsat tillslag skulle ske i början av januari. Åklagarna planerade tillslaget i detalj vad gällde beslut om tvångsmedel, formulering av misstankar och huvudämnena i förhören. Vid sammanträden med polispersonalen gick åklagarna igenom sina beslut och förklarade bakgrunden. Man redogjorde för vilka begränsningar som gällde i fråga om tvångsmedlen. Tillslaget skulle omfatta ca 20 personer.

Den 20 januari 1987 genomfördes tillslaget. Tre personer som var anhållna i sin frånvaro greps. Hämtningsbeslut och husrannsakningar verkställdes. Ett stort antal föremål togs i beslag. Efter förhör fick alla utom de tre anhållna lämna polishuset. De tre begärdes senare häktade. Tingsrätten av— slog den 27 januari häktningsframställningen beträffande två av dem, och åklagarna återkallade framställningen beträffande den tredje. Dagen efter tillslaget hävde åklagarna till allra största delen beslagen. Inom polisen reagerade man starkt mot detta och begärde en förklaring av åklagarna.

Vid sidan av arbetet med huvudspåret fortsatte polisen med att bearbeta allmänna tips och att följa upp andra spår. Detta skedde dock bara i begränsad omfattning.

Motsättningar mellan åklagare och polis

Dagen efter att Svensson hade beslutat att återkalla häktningsframställningen mot 33-åringen vände sig Holmer till Zeime för att förmå honom att byta ut Svensson mot en annan åklagare. Zeime gick inte med på detta. Svenssons beslut om frigivning av 33-åringen diskuterades ingående i ledningsgruppen och kom till justitiedepartementets kännedom. Statssekreteraren i justitiedepartementet Harald Fälth kontaktade riksåklagaren Magnus Sjöberg och berättade att det förekom misshälligheter mellan Svensson och spaningsledningen. Sjöberg kallade till sig Svensson för en föredragning om utredningsläget och redovisade detta vid ett sammanträde i justitiedepartementet den 26 mars.

Fredagen den 25 april uppkom meningsskiljaktigheter mellan Svensson och ledningsgruppen om hur många vittnen som skulle konfronteras med 33-åringen. Saken diskuterades vid ledningsgruppens sammanträden och kom till justitiedepartementets kännedom. Sjöberg kontaktades av Fälth. Sjöberg redovisade, efter samtal med Svensson, åklagarnas syn. På justitieminister Sten Wickboms initiativ hölls den 28 april ett sammanträde i justitiedepartementet med Holmer, Svensson och Sjöberg närvarande. Holmer framhöll att han var missnöjd med att Svensson hade återkallat häktningsframställningen mot 33—åringen. Han tog också upp antalet konfrontationer. Svensson försvarade sina åtgärder och kritiserade i sin tur polisen bl.a. för bristande information. Den 30 april överprövade riksåklagaren Svenssons beslut och bestämde att konfrontationer skulle genomföras med ytterligare ett antal personer.

Någon av de sista dagarna i april begärde Holmér på nytt hos Zeime att Svensson skulle bytas ut. Zeime beslöt vid ett sammanträffande med Holmer den 1 maj att själv ta över ledningen av förundersökningen utom såvitt avsåg 33-åringen.

I samband med att Svensson den 16 maj 1986 lade ned förundersökningen mot 33—åringen uttalade han sig i ett pressmeddelande mycket skarpt mot ledningsgruppen och anklagade den för inblandning i åklagarens förundersökningsledning.

I början av december 1986 förekom uppgifter i massmedierna om att åklagarna och polisen hade skilda uppfattningar om huvudspåret. Wickbom tog initiativ till ett sammanträde den 11 december i justitiedepartementet för att klarlägga förutsättningarna för fortsatt samarbete mellan åklagarna och polisen. Holmer, Zeime, rikspolischefen Holger Romander och Sjöberg var närvarande. Zeime och Holmér förklarade att det fanns förutsättningar för ett fortsatt samarbete och åtog sig att underrätta justitiedepartementet om situationen förändrades.

Sammanbrottet i samarbetet mellan åklagare och polis

Genomförandet och resultatet av tillslaget den 20 januari 1987 vållade stor besvikelse hos polisen. Meningsmotsättningarna mellan åklagarna och polisen fördjupades. I massmedierna förekom skarpa anklagelser från polisens sida mot åklagarna och vice versa.

Sjöberg hade efter tillslaget täta kontakter med åklagarna för att diskutera det fortsatta samarbetet mellan åklagare och polis. Den 26 januari sammanträffade Wickbom med Sjöberg och Riberdahl som redovisade åklagarnas syn på situationen. Senare samma dag sammanträffade Wickbom med Romander och Holmér för att få klarhet i hur polisen såg på samarbetsproblemen.

Under den påföljande veckan sammanträdde åklagarna vid ett flertal tillfällen med polisledningen för att diskutera det fortsatta utredningsarbetet. Holmér deltog inte i sammanträdena. Zeime var sjukskriven praktiskt taget hela tiden. Åklagarna ville bl.a. återuppta arbetet i Grandavsnittet. Polisen ville på sin sida fortsätta arbetet med huvudspåret. Även organisationen i utredningsarbetet diskuterades. Åklagarna ansåg att ansvaret för utredningen skulle ligga på en lägre nivå inom polisorganisationen, vilket polisledningen motsatte sig. Den 30 januari överlämnade åklagarna skriftliga direktiv i sju punkter för det fortsatta utredningsarbetet.

Holmér meddelade den 2 februari justitiedepartementet att han ansåg att det var omöjligt för åklagare och polis att komma överens. På kvällen ringde Wickbom till Riberdahl och frågade om hon ansåg att det fanns förutsättningar för ett fortsatt samarbete. Hon förklarade att hon bedömde att detta inte var fallet.

Romander och Sjöberg fick vid partiledaröverläggningar den 3 februari i uppdrag att påföljande dag redovisa ett förslag till lösning på samarbetsproblemen. De föreslog att riksåklagaren skulle gå in som förundersökningsningsledare och att rikspolisstyrelsen skulle överta ansvaret för spaningsarbetet. Vidare skulle en referensgrupp bestående av Romander, Sjöberg, Holmer och Zeime bildas. Holmer meddelade statsminister Ingvar Carlsson att han skulle lämna spaningsledningen om förslaget godtogs av regeringen. Samma kväll kallades Romander, Sjöberg, Holmér och Zeime till statsministern. Överläggningar hölls med åklagarna för sig och med polisen för sig. I stället för den föreslagna referensgruppen skulle en särskild grupp, bestående av Holmer, byråchefen vid rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning Per Göran (P.G.) Näss och Lindström knytas till Romander. Regeringen meddelade sent på kvällen vid en presskonferens att det fanns förutsättningar för en ny organisation som myndigheterna själva ansåg skulle kunna fungera. I beslut den 5 februari 1987 uppdrog regeringen åt rikspolisstyrelsen att leda polisverksamheten med anledning av mordet på Olof Palme och åt riksåklagaren att leda förundersökningen.

Övrigt

Regeringen höll sig under det år som vår granskning omfattar informerad om brottsutredningen genom en "observatör" i ledningsgruppen, och genom regelbundna informationsmöten med Holmer. Departementsrådet i justitie— departementet Klas Bergenstrand fick redan den 1 mars 1986 i uppdrag att skaffa information om utredningsläget. Han kom att knytas till ledningsgruppen som "observatör" och deltog i gruppens sammanträden men inte i verksamheten i övrigt. En sakkunnig i departementet fungerade som ersättare för Bergenstrand. Observatören redovisade dag för dag information från ledningsgruppen till departementsledningen. Wickbom var närvarande vid ett av ledningsgruppens sammanträden.

Holmer informerade Wickbom vid ca 25 tillfällen. Han lämnade vidare information till regeringen vid två och till partiledarna vid tre tillfällen. Den 7 augusti 1986 informerade Holmer delar av regeringen om operation Alfa. Han informerade också en grupp statssekreterare som sysslade med vissa säkerhetsfrågor. Zeime var närvarande vid två av de tillfällen då Holmér träffade Wickbom samt informerade därutöver själv Wickbom vid två tillfällen.

Polisledningen engagerade den 6 mars 1986 byråchefen vid rikspolisstyrelsen Leif Hallberg som presstalesman för polisen. Information lämnades också vid presskonferenser.

3.3 Utredningen efter den 4 februari 1987

Som en följd av regeringens beslut den 5 februari 1987 organiserades ledningen av utredningsarbetet om. Inom rikspolisstyrelsen fick avdelningschefen Ulf Karlsson till uppgifta att under rikspolischefen svara för ledngen av polisens spaningsarbete, och hos riksåklagaren utsågs biträdande riksåklagaren Axel Morath till förundersökningsledare. Den särskilda ledningsgrupp som funnits hos Stockholmspolisen sedan början av mars 1986 avvecklades. Istället knöts en referensgrupp bestående av Holmér, Lindström och Näss till rikspolischefen. Våldsroteln, spaningssektionen och tekniska roteln vid polismyndigheten i Stockholm, rikskriminalsektionen och säkerhetsavdelningen vid rikspolisstyrelsen fortsatte att arbeta med ärendet med i huvudsak samma organisation som tidigare. På åklagarsidan biträddes Morath av Riberdahl, Helin och byråchefen i riksåklagarens kansli Jörgen Almblad

Samma dag som regeringen fattade beslut om omorganisationen uppstod diskussion om vilken funktion och vilka uppgifter som den särskilda referensgruppen skulle ha. Holmer var av den uppfattningen att gruppen skulle ha operativa funktioner. Rikspolischefen hade emellertid vid regeringens presskonferens sagt att så inte skulle vara fallet. Vid ett sammanträde på justitiedepartementet den 6 februari slogs fast att gruppen inte skulle ha uppgifter av operativ natur.

Efter omorganisationen kom utredningsarbetet igång på nytt. De av åklagarna skriftligen begärda utredningsåtgärderna verkställdes. Man återupptog de tidigare regelbundna sammanträdena mellan åklagarna och polisens spaningsledning.

Den 5 mars 1987 begärde Holmer entledigande från tjänsten som länspolismästare i Stockholm. Vid ett framträdande i TV samma kväll angav Holmer som skäl för sitt beslut att han inte längre ansåg sig kunna ta ansvar för det sätt på vilket brottsutredningen bedrevs.

Hans Holmér avgår.

4. Åklagarna och polisens spaningsledning

4.1 Utgångspunkter

------------------------------------------


  SIDAN ÄR UNDER UPPBYGGNAD  
mpop@prispa.se