Mordet på Olof Palme

  SIDAN ÄR UNDER UPPBYGGNAD  
2018-10-28 23:21:20SOU_1999_88_4_1_2Senast uppdaterad 2019-05-31

SOU 1999:88 4.1.2 Vissa utredningar avseende förhållanden vid Stockholmspolisen.

Bakgrund

Norrmalmsutredningen

Machnowfallet

Den 28 juni 1982 Omkring klockan 17 omhändertog polisassistenterna benämnda olisman D och polisman E, en person på Sergels torg i Stockholm. Personen hette Rolf Machnow, en 39 år gammal missbrukare. Skälet till omhändertagandet angavs vara att Machnow på grund av berusning inte var i stånd att ta hand om sig själv. Han fördes till det s.k. OT-rummet på T-centralen. Det är oklart vad som sedan inträffade men i det åklagarbeslut som avslutade polisutredningen hette det: ”Under vistelsen i OT-rummet blev Machnows tillstånd sådant att sjukhusvård bedömdes vara påkallad. Ambulans rekvirerades. Sedan Machnow förts till Sabbatsbergs sjukhus konstaterades samma dag klockan 18.15 att han avlidit.”

Ärendet utreddes grundligt. Enligt polisman D och polisman E hade Machnow själv åsamkat sig skador. I JO:s senare granskning återgavs deras berättelse från förundersökningen på följande sätt (*JO:s beslut 1984-05-08.):

Enligt Polisman D:s och Polisman E:s bedömning var Machnow så berusad att han inte själv var i stånd att taga vård om sig själv och de omhändertog honom därför. De ledde honom till det s.k. OT-rummet i norra delen av T-centralen för att därifrån rekvirera transporthjälp. Då de kom in i rummet sattes Machnow på den väggfasta bänk som finns på ena långsidan. Han kom då att sitta ungefär mitt för kortsidan på det skrivbord som står i rummet. Machnow satt lugnt på bänken under tiden som Polisman D och Polisman E tog upp anteckningar och rekvirerade transporthjälp. Efter uppskattningsvis fem minuter reste han sig plötsligt. Han tappade därvid balansen och föll i det närmaste handlöst framstupa över skrivbordet och slog då magen eller mellangärdet mot bordskanten. Machnow studsade därefter baklänges med ryggen före mot den väggfasta bänken och vidare ned på golvet, där han blev liggande på magen. Polisman D och Polisman E kontrollerade genast om Machnow hade skadat sig. Han reste sig då upp med hjälp av polismännen och förklarade att han mådde bra. De satte honom då ånyo på bänken. Polisman D och Polisman E återgick därefter till sina platser på var sin sida av skrivbordet. Efter ytterligare cirka fem minuter började Machnow plötsligt att tala osammanhängande och föll nästan samtidigt åt höger. I fallet vred han kroppen så att vänstra sidan av huvudet slog mot bänkens framkant. Polisman D kastade sig då fram för att försöka hindra att Machnow skulle falla ned på golvet. Han hann dock endast få armarna under Machnow samtidigt som denne slog i golvet. Ungefär samtidigt som detta hände anlände de polismän som skulle biträda med transporten. Chef för den patrullen som skulle biträda med transporten var polisinspektören Håkan Olsson. Av hans berättelse framgår bl. a. att Machnow låg på golvet medan Polisman D och Polisman E satt vid skrivbordet då han och polisassistenten Christina Jorinder kom in i OT-rummet. Det sades då inte någonting om att Machnow var skadad. Olsson tyckte dock att den omhändertagne såg konstig ut och dessutom fanns det blod på golvet. Med hjälp av Olsson och Jorinder satte sig Machnow på bänken men sjönk omgående ihop. Han föreföll då vara helt borta och polismännen såg att han hade ett sår i huvudet. Olsson ringde efter ambulans och i väntan på den lades Machnow ned på golvet. Då ambulanspersonalen anlände visade Machnow svaga livstecken och man gav honom då luft och syrgas. Utöver den behandlingen satte ambulanspersonalen igång med hjärtkompression. Behandlingen fortsatte under transporten till Sabbatsbergs sjukhus, dit han infördes kl. 17.55 och kl. 18.15 konstaterade en läkare att Machnow hade avlidit.

Chefsåklagaren Per-Håkan Bondestam lade den 1 juli 1983 ned förundersökningen mot Polisman D och Polisman E, med motiveringen att det inte kunde styrkas att någon av dem förfarit brottsligt. Knappt ett år senare fann JO JO:s beslut 1984-05-08., som anslöt sig till Per-Håkan Bondestams bedömning i åtalsfrågan, att Polisman D:s och Polisman E:s underlåtenhet att sörja för tillräcklig tillsyn av Rolf Machnow i OT-rummet var så allvarlig att de inte borde undgå disciplinärt ansvar. Han förde därför denna fråga till polisstyrelsen.

Polisstyrelsen handlade ärendet den 18 juni 1984. Föredragande var länspolismästaren Hans Holmér, som yrkade att Polisman D och Polisman E inte skulle åläggas någon disciplinpåföljd, vilket också blev polisstyrelsens beslut. JO förde då frågan vidare till Arbetsdomstolen, som i januari 1985 beslöt att inte ålägga Polisman D och Polisman E disciplinansvar. Domstolen ansåg att de inte visat det goda omdöme som kunde ha krävts av dem, men att det fel de begått inte skulle föranleda någon disciplinpåföljd. Två ledamöter i AD var skiljaktiga och ansåg att disciplinpåföljd för tjänsteförseelse skulle utgå.

JO uttalade även kritik i en del andra hänseenden, han skrev bl.a.:

Utöver det --- redovisade finner jag det påkallat att något uppehålla mig vid ett yttrande som Polisman D fällde vid ett förhör den 15 september 1983 i här aktuell utredning. På fråga från förhörsledaren om Polisman D ville lyssna på den bandinspelning som gjorts vid förhöret svarade han följande. ”Nej, men jag skulle gärna vilja skicka en hälsning till JO och massmedia och be dom att inte trakassera oss så mycket”. Med den hälsningen avses tydligen att JO:s granskning av Polisman D:s åtgärder eller brist på åtgärder i Machnowärendet skulle vara att anse som trakasserier. Jag vill då erinra om att ombudsman enligt 21 § lagen (1975:1057) med instruktion för justitieombudsmännen skall verkställa de utredningsåtgärder som fordras för prövning av klagomål och andra ärenden. Klagomålen i detta fall avsåg bl.a. begäran om utredning av omständigheterna kring Rolf Machnows död. Polisman D:s yttrande, som fällts i anslutning till ett ärende av så allvarlig natur, måste enligt min mening anses utomordentligt olämpligt.

Fallet Machnow blev även föremål för indirekt prövning i några tryck och yttrandefrihetsmål. Det mest kända gällde Sveriges Television, som sommaren 1984 sände ett program som bl.a. belyste JO-institutionen. Fallet Machnow tjänade som exempel. I programmet, som var direktsänt, framträdde bl.a. Rolf Machnows syster. Hon namngav Polisman D och Polisman E samt deras befäl och höll dem i praktiken ansvariga för broderns död. De tre polismännen anmälde tv-programmet till JK, som väckte åtal för förtal avseende Polisman D och Polisman E. Åtalet bifölls. Det prövades i tre instanser Hovrättsförhandlingarna ägde rum dagarna efter mordet. Det var dessa förhandlingar vittnet Lars K besökte för identifikation av polisman och avslutades med dom i Högsta domstolen den 15 april 1987. Den ansvarige programutgivaren dömdes till 50 dagsböter. Polisman D och Polisman E tilldömdes skadestånd om 25.000 kronor vardera.

Machnowärendet har föranlett omfattande publicitet. Polisman D och polisman E har med eller utan namns nämnande gjorts ansvariga för Rolf Machnows död. Såväl åklagaren som JO har efter ingående undersökningar konstaterat att det inte finns bevis som stöder den anklagelsen. Flera domstolar har i tryck- och yttrandefrihetsmål funnit att det mot den bakgrunden inte är försvarligt att med namns nämnande likväl upprepa anklagelsen. JO ansåg dock att polismännen D:s och E:s bristande tillsyn av Rolf Machnow hade bort föranleda disciplinär påföljd. Det kan i viss mån ha gett stöd för misstanken om att allt inte gått rätt till vid omhändertagandet av Rolf Machnow. Ärendet innefattade långt fler turer än de som relaterats här.


  SIDAN ÄR UNDER UPPBYGGNAD  
mpop@prispa.se