Mordet på Olof Palme

  SIDAN ÄR UNDER UPPBYGGNAD  

SOU 1999:88.4.3.2 Polisman A

2018-10-28 23:21:20

Polisman A

Polisman A var en vapenintresserad och vapenkunnig polis som vid tiden för mordet tjänstgjorde vid Stockholmspolisen, där han arbetade i Norrmalmspolisens piketstyrka. Kort efter mordet lämnade han sin tjänst för att driva egen verksamhet med vapenhandel, något han påbörjat redan tidigare. Verksamheten bedrevs tillsammans med en f.d. militär (anm. Ingvar Grundborg ). I den rollen levererade polisman A vapen och skyddsutrustning till polisen, bl.a. till mordutredningen under Hans Holmér. En tid efter mordet anställdes han vid Televerket Radio, en anställning han dock inte innehade särskilt lång tid. Hans namn aktualiserades tidigt i utredningen genom ett tips angående vapeninnehav och intresse för nazismen. Intresset för polisman A återuppväcktes och kulminerade i samband med uppdagandet av hans inblandning i den insmuggling av buggningsutrustning, som förekom i den s.k. Ebbe Carlsson-affären. Stora mängder vapen och ammunition togs då i beslag hos A, liksom diverse föremål som tydde på att A sympatiserade med nazismen.

Översikt över utredningsåtgärderna

* Här återges de åtgärder som återspeglas i PU:s material. Det finns även en akt över polisman A hos säkerhetspolisen. Den innehåller en del senare handlingar angående A:s vapenhandel och uppgifter om förhållandena vid Televerket Radio, där polisman A under juni till december 1986 var säkerhetschef (det synes ha förekommit misstankar om att A tog egna provisioner i samband med upphandling och andra liknande oegentligheter, men inget i handlingarna bestyrker misstankarna). I akten finns även handlingar som berör PU:s intresse för A. När innehållet i dessa handlingar tillför informationen i PU-materialet något av intresse har detta anmärkts.

Polisman A har varit aktuell i utredningen i ett antal omgångar. Den första påbörjades efter ett anonymt tips den 10 mars 1986 från en person som uppgav sig vara tidigare kamrat med A. Enligt tipsaren innehade polisman A en magnumrevolver, var motståndare till det socialdemokratiska partiet samt hade under skoltiden varit intresserad av kriget och nazismen. Det är troligt att utredningen då initierades även utifrån allmänna kunskaper inom polisen om polisman A:s person. Utredningen avslutades rätt snart med ett beslut om att uppslaget skulle läggas ad acta; beslutet är icke daterat.

I juni 1986 kom ett tips från en uppgiftslämnare, som hade besökt polisman A:s hem och då iakttagit bl.a. en hel del vapen. Efter nya utredningsåtgärder lades även detta uppslag ad acta, den 28 augusti. Dessförinnan, den 19 augusti 1986, hördes dock polisman A tämligen ingående av säkerhetspolisen. Detta är det första dokumenterade förhöret med polisman A.

En tredje omgång synes ha inletts i mars 1987, då ett anonymt, ospecificerat tips angående polisman A och dennes affärskollega den f.d. militären inkom. I det skedet handlades uppgifterna om A inte längre vid säkerhetspolisen. Några egentliga utredningsåtgärder synes emellertid inte ha vidtagits i detta sammanhang, av dokumentationen att döma.

Den fjärde utredningsomgången utlöstes av den s.k. Ebbe Carlsson affären 1988. Ett flertal tips kom då in, som ett resultat av uppmärksamheten kring bl.a. polisman A. A hördes särskilt om ett vykort med en gåtfull text, vykortet hade beslagtagits hos polisman A tillsammans med vapen, ammunition och bilder av polisman A där han utförde nazistiska symbolgester. Ett av hans vapen provsköts. PU övertog flera av de beslag tullen gjort hos polisman A. I denna veva hölls även ett förhör med A. I protokollet uppges att förhöret är en komplettering till ett förhör som hade hållits två år tidigare; PU intresserade sig åter för polisman A:s alibi.

En femte utredningsvända förekom 1989-90 i anledning av ett tips om ett vapen, som skulle ha ägts av polisman A.

I uppslaget finns ett läkarintyg angående polisman A. Det utfärdades 1992 av en läkare vid Södersjukhuset och gäller A:s tillstånd när han skrevs ut den 28 februari 1986. Intyget synes medge slutsatsen att utredningen angående polisman A:s alibi inte bedömdes som avslutad vid denna tidpunkt. Not: Carl-Gustav Östling lämnar Södersjukhuset.

Försommaren 1993 hölls så de mer ingående alibiförhören med personer som träffat polisman A under morddagen och mordkvällen. De får betraktas som en uppföljning av ursprungstipsen. Alibiutredningen beträffande A hade vid denna tid således pågått från mars 1986 till sommaren 1993, dvs. i närmare sju och ett halvt år.

Sammanfattningsvis har följande förhållanden kring polisman A, såvitt framgår av PU:s dokumentation, varit föremål för mer eller mindre grundlig utredning:

♦ hälsotillstånd och förehavanden på morddagen

♦ lägenheten på Regeringsgatan 85

♦ vapeninnehav, inklusive provskjutning

♦ innebörd och bakgrund till det vykort som ingick i tullbeslaget

♦ påstående om att polisman A efter mordet sålt en revolver

Beträffande hälsotillstånd och alibi finns en den 24 mars 1986 daterad promemoria från säkerhetspolisen, med följande innehåll:

Enligt en säker och tillförlitlig källa, vilken önskar vara anonym, har följande inhämtats rörande polisman A.

Polisman A lades in med sprucken blindtarm den 21 eller 22 februari 1986. Den 26 mars besöktes polisman A, och han var då ej i kondition att ens kläpå sig själv. Även den 27 mars besöktes polisman A och vid detta tillfälle iakttogs att han knappt var kapabel att gå själv. (* Troligen rör det sig om felskrivningar, när besöken dateras till den 26 och 27 mars, inte minst med tanke på att promemorian är daterad den 24 mars. Antagligen avses den 26 och 27 februari.) Den 28 februari skrevs han ut på egen begäran, då han inte trivdes. Polisman A var placerad i en sal med 3 äldre män. Polisman A är sjukskriven till den 1 april 1986.(* Denna promemoria finns inte i säkerhetspolisens akt om polisman A, se vidare nedan under Övrigt)

Från denna tid finns även en kort promemoria om polisman A:s vapen och vapenhandel. Denna promemoria finns inte i säkerhetspolisens akt om polisman A Det torde emellertid vara utredningen kring hälsotillståndet som föranledde det odaterade avskrivningsbeslut, som antecknats på ursprungstipset från den 10 mars och undertecknats av Per-Göran Näss:

Beslut

Då verkställd utredning visat att polisman A 1986-02-21--28 varit intagen på sjukhus för bukoperation och vid utskrivningen ej varit återställd skall vidare åtgärder i saken ej vidtagas, då misstanke om brott ej föreligger.

Den 19 augusti hölls förhör med polisman A vid säkerhetspolisen. Det odaterade beslutet får antas ha fattats före detta förhör, eftersom det finns ett nytt, inte närmare motiverat, beslut om ad acta-läggning från den 28 augusti. Detta beslut, liksom förhöret, synes ha föranletts av de uppgifter som inkommit från den nedan omtalade uppgiftslämnaren.

I förhöret den 19 augusti tillfrågades polisman A om sina förhållanden morddagen och kvällen. Han uppgav att han skrevs ut kl 11 och åkte hem till sin bostad på Söder i taxi. Kl 19 fick han besök av en tjänsteman från Försvarets materielverk, FMV, vars namn han inte ville uppge. Vid 20-21-tiden fick han besök av två kollegor, varav en var Göran S; den andre kunde han inte komma ihåg namnet på. På natten, vid 1-2-tiden blev han uppringd av en piket-kollega, som berättade om mordet.

I förhör den 18 oktober 1988, ett förhör som enligt förhörsprotokollet utgör en komplettering till augustiförhöret från 1986, uppgav polisman A att han besöktes av kollegan Thord A på eftermiddagen den 28 februari 1986, omkring kl 15-16 samt att det var Göran S som ringde på natten. På fråga sade polisman A vidare att FMV-tjänstemannen var Per A. Polisman A fick vid detta tillfälle även frågor om lokalen på Regeringsgatan 85. Den hyrdes från 1985 till hösten 1986 och var smygkontoriserad. Inga vapen förvarades där. Den var med till visshet gränsande sannolikhet inte uthyrd vid tillfället för statsministermordet. Endast polisman A och hans kollega den f.d. militären hade nycklar.

Den 28 februari 1992 utfärdades ett läkarintyg angående polisman A. Det begärdes in av PU i samband med uppgifter i massmedia om polisman A. Intyget är undertecknat av chefsöverläkaren Thomas I vid Södersjukhuset. I intyget sägs bl.a.:

Enligt min uppfattning är det osannolikt att polisman A skulle kunnat företa några längre språngmarscher eller förflyttat sig snabbt i trappor inom de närmaste dagarna efter sin utskrivning.

Journalanteckningar finns bifogade. Thomas I hade inte undersökt polisman A eller själv haft honom som patient. Av intyget framgår att Thomas I uttalar sig om hur det typiskt sett förhåller sig med en patient som haft åkommor av det slag polisman A hade och undergått den behandling denne hade varit föremål för.

Försommaren 1993 hölls slutligen ett antal ingående förhör med personer som varit i kontakt med polisman A under morddagen.

Thord A uppgav följande. Han kom i kontakt med polisman A när denne var skjutinstruktör för livvaktsgruppen. Han hade haft en del flyktiga kontakter med polisman A, bl.a. hade han besökt denne i hans bostad några gånger. De hade inget privat umgänge, men delade vapenintresset. Besöket morddagen vid 3-4-tiden var ”en artighetsvisit”; polisman A var ganska svag och inte intresserad av något längre besök. Thord A hade vid något tillfälle besökt Regeringsgatan 85. Det var en vanlig lägenhet, tungt möblerad. Hans intryck var att den var till för polisman A och den f.d. militärens gemensamma firma. Thord A hade inte medverkat med polisman A på något möte på Söder. Han hade på senare tid inte haft med polisman A att göra. Not ⇛

Göran S uppgav följande. Han jobbade vid tiden för mordet på Norrmalm, i piketen. Göran S träffade polisman A 1982-83 i samband med skjutövningar där polisman A fungerade som skjutledare. Han hade sedan arbetat tillsammans med A som skjutinstruktör. Det var återkommande utbildning för framför allt piketpersonal. De hade inte annat än undantagsvis umgåtts privat. Besöket hos A på mordkvällen mindes han dåligt, men han hade talat med kollegan Per H och kommit fram till att de jobbade ”civilt” den kvällen och var hemma hos polisman A. Även om minnena var väldigt diffusa kom han ihåg att A var dålig och bar morgonrock. På frågan ”kan du komma ihåg hur han rörde sig?” svarade Göran S: ”Han gick som en 95-åring, små steg och framåtböjd på grund av smärta i magen. Det liksom det är den enda bild jag har av han.” Såvitt Göran S kom ihåg var det ingen annan där samtidigt. Han mindes inte varför man besökte polisman A. – Göran S tjänstgjorde alltså mordkvällen och deltog i spaningarna på mordnatten. Han ringde till polisman A på natten och berättade om mordet. Skälet till att han ringde var bl.a. att de fick sitta och vänta en del. Han hade träffat A bara någon enstaka gång efter mordet (i augusti/september -86 flyttade Göran S från Stockholm). – Göran S fick frågor om han hade pratat politik med polisman A någon gång. Det hade han inte. Göran S hade inget minne av att ha besökt Regeringsgatan 85.

Per H uppgav följande. Han hade träffat polisman A när denne fungerade som skjutinstruktör. De umgicks inte privat. De besökte polisman A på mordkvällen, men Per H mindes inte exakt när. Han var för övrigt inte helt säker på att det var mordkvällen. De körde målad polisbil men var civila. Polisman A gick i morgonrock och var skröplig, han hade varit inne och opererats, Per H kom inte ihåg för vad. Han trodde att anledningen till besöket var att Göran S, som i likhet med polisman A var skjutinstruktör, skulle diskutera någon sådan angelägenhet med polisman A. Besöket kanske varade en halvtimma. Det diskuterades inget politiskt.

Per A, vid förhörstillfället avdelningsdirektör vid FMV, uppgav följande. Han hade känt polisman A sedan 1982 eller 1983. De träffades vid vapentester i samarbete mellan försvaret och polisen. De var bägge intresserade av skytte och vapen och träffades fortfarande. Polisman A var numera agent för en vapenfirma från vilken FMV köpte vapen. Före 1986 hade han varit hemma hos polisman A tre, fyra gånger, i samband med skjutövningar. (Per A nämnde i sammanhanget bl.a. namnet på den f.d. militären.) Av polisman A:s poliskollegor hade Per A träffat polisman F några gånger. – Han hade fått höra att A låg på sjukhus med brusten blindtarm. Han kände en person vars far dött i den åkomman och visste att det var allvarligt samt beslöt därför att besöka polisman A och överlämna en chokladask på fredagen den 28 februari efter arbetets slut. När han kom – oanmäld – till sjukhuset fick han veta att A skrivits ut samma dag. Han ringde då A och frågade om han fick komma och hälsa på. Polisman A, som normalt var framåt och högljudd ”lät som ett litet barn egentligen”. Per A kom dit vid sex-tiden och de satt och pratade någon timma. Polisman A var ensam. På fråga uppgav Per A att A rörde sig ”väldigt dåligt”. Skälet till att polisman A hade lämnat sjukhuset trots att han var så dålig var att han inte trivdes med miljön, personalen osv. – Per A hade besökt kontoret på Regeringsgatan, troligen dock efter detta tillfälle. Han trodde att det var den f.d. militären som stod för den lägenheten. Den var liten och deras firma växte snart ur den. – Efter besöket hade Per A åkt direkt hem han bodde då fortfarande hos sin mamma. – Via försvaret, som hade kontaktats av polisen, blev han omedelbart efter mordet tillfrågad om han kunde hjälpa till att identifiera mordkulan. På söndagsmorgonen hämtades han av en polisbil och sammanträffade med Vincent Lange. Han kom fram till att det var en Winchester Western, kaliber .38 eller .357. Efter att ha fått upplysningar om kulans vikt förstod han att det var en .357 Magnum, på räfflorna kunde man se att det var en Smith & Wesson eller någon av kopiorna. Sedan hörde han ingenting på många herrans år, förrän han kallades för en provskjutning av sin Smith & Wesson. Det var således det andra tillfället han hade haft med mordutredningen att göra (och detta förhör var det tredje). – Per A trodde definitivt inte att polisman A har med mordet att göra. De hade aldrig pratat politik.

Av de uppgifter som de hörda sammantaget lämnade framgick vidare att polisman A betraktades som särpräglad, i olika hänseenden extrem och upptagen av sitt vapenintresse. Samtliga tillfrågades om polisman A:s politiska åsikter, vilka beskrevs som högerorienterade.

Beträffande vapeninnehav m.m. har utredningen gett följande resultat.

Beträffande vapeninnehav m.m. har utredningen gett följande resultat. En uppgiftslämnare berättade vid ett förhör i juni 1986 om ett besök i polisman A:s hem, som han gjort å yrkets vägnar. Bland diverse uppslagna böcker fanns ”Mein Kampf”. Bostaden var särpräglad. Under ett följande besök gjorde polisman A utfall mot Olof Palme. Uppgiftslämnaren beskrev polisman A som helt oberäknelig, han växlade från total affekt till total avslappning på några sekunder. Uppgiftslämnaren hade funnit situationen olustig och associerat till mordet.

Polisen synes ha tagit fasta på uppgifterna om vapen. Polisman A fick frågor om dessa i förhöret den 19 augusti 1986. Han uppgav att han hade haft alla sina vapen i behåll på morddagen; inget var utlånat. I juni 1986 hade han besökts av några poliser i anledning av en ansökan om vapenlicens. Därvid hade hans vapensamling inventerats. Kort senare lades uppslaget ånyo ad acta; i ett beslut den 28 augusti 1986 anförde Per-Göran Näss:

Inkomna uppgifter om polisman A:s vapeninnehav föranleder ej vidare åtgärd, då verkställd utredning visat att polisman A kan avföras från utredningen.

I mars 1987 inkom ett anonymt tips angående polisman A och den f.d. militären. Det föranledde viss ny utredning. Den gjordes denna gång vid rikskriminalen och berörde de bägge utpekade och deras vapenhandel. Åtgärderna innefattade slagning, viss sondering bland kollegor m.m., men inga direkta förhör.

I juli 1988 redovisade SKL sina undersökningar av kulor från provskjutning av vapen som tillhörde polisman A. Kulorna visade inga överensstämmelser med mordkulorna.

I oktober 1989 övertog PU beslag som hade gjorts i tullärendet. I det mycket omfattande materialet ingick bl.a. patroner av den typ som Olof Palme dödades med. Blyisotopisk jämförelse begärdes. Resultaten redovisades av SKL i mars 1990. De torde få förstås så att kulorna inte visade någon överensstämmelse med proven avseende mordkulorna.

I juli 1988 hörde journalisten Björn H av sig och uppgav att tullbeslaget innehöll ett vykort med kryptisk text m.m. Vykortet hämtades omgående in till PU. (* Vykortets text löd ”Svinet på den andra sidan låter sej fortfarande förfäras av fantombilden, men järnvägsspåret blir allt hetare. Sätt dej snarast i förbindelse med Enskedemannen”.) Dess avsändare, Klas A, hördes. Dennes sambo hördes samma dag för kontroll av Klas A:s alibi. Det framgår i uppslaget att Svenska Dagbladet innehållit en artikel om vykortet samma dag som tipset kom in och att Klas A i anledning av detta hört av sig till polisen. Dagen efter hördes polisman A om vykortet. (Förhörsvittne på polisman A:s begäran var polisman B.) Polisman A var vid detta tillfälle anställd hos Protector AB, vilket synes ha varit hans eget företag. Inget av värde framkom; vykortet tycks ha varit ett privat skämt.

I december 1989 inkom ett tips från en anställd vid en vapenfirma angående en revolver Smith & Wesson .357. Vapnet skulle vid tiden för mordet ha ägts av polisman A, som sedan sålt det till en Ove M. Vapnet var troligen en ombyggd 38:a med 2 1/2 tums pipa. Tipset är utrett och polisman A har lämnat upplysningar i uppslaget.

Utöver dessa utredda uppslag finns det en del uppgifter som inte synbarligen föranlett någon utredning, i vart fall inte någon utredning som uttryckligen inriktats på respektive tips.

Överåklagaren Ola Nilsson, som var förundersökningsledare i ”smuggelmålet” mot bl.a. polisman A, vidarebefordrade i juli 1988 en uppgift från en person som ca ett halvår efter mordet hade hört ett samtal mellan polisman A och polisman B. De hade sagt att de visste vem som utfört mordet, men att man aldrig skulle kunna finna mördaren. Uppgiftslämnaren hördes av PU. Han uppgav då att han inte uppfattat det som att polisman A och polisman B vetat vem mördaren var, utan snarare att de genom sina känningar i utredningen – kollegor som fungerade som livvakter åt Hans Holmér – fått insikter om vem som var mest intressant i utredningen. Förhörsprotokollet ger intryck av att uppgiftslämnaren något ville modifiera de uppgifter han enligt Ola Nilsson skulle ha lämnat till denne.

Ett underuppslag i utredningen från juni 1988 har följande bakgrund. Vid en diskussion inom PU angående polisuppslag drog sig kriminalinspektören Ingemar I till minnes att han en gång råkat höra fragment av ett samtal mellan polisman A och en viss person, här kallad NN. Samtalet utspann sig medan man väntade på en hiss i polishuset. Samtalet gick ut på att Sverige var på väg ”åt helvete” och att något borde göras. NN hade sagt att det fanns folk som skulle se till att det blev ändring. Händelsen inträffade i december 1985 eller januari 1986. Ingemar I hade endast hört fragment och ansåg själv inte att man kunde dra några större växlar på det han hört. Han tillade att samtalet förts helt öppet och inte haft något konspiratoriskt över sig. – Det beslöts sedermera att ett uppslag skulle skrivas över Ingemar I:s iakttagelser. Det skedde alltså i juni 1988, dagarna efter det att den s.k. Ebbe Carlsson-affären tagit sin början. När de beskrivna diskussionerna inom PU hade ägt rum framgår inte. Det finns ingen ytterligare utredning redovisad i anslutning till uppslaget.

Vid tiden för Ebbe Carlsson-affären förekom även tips om att polisman A liknade fantombilden. Dessa föranledde ingen särskild åtgärd.

Uppgifter om utredningen angående polisman A som framkommit i den tidigare Palmekommissionens utfrågningar

Polisman A blev tidigt aktuell i utredningen. Uppslaget handlades av säkerhetspolisen. Per-Göran Näss och Jan S har inför den tidigare Palmekommissionen uppgett följande om ärendet. (* Uppgifterna och citaten i det följande är hämtade från den tidigare Palmekommissionens utfrågning med Per-Göran Näss och Jan S den 26 mars 1996). Ingångsuppgifterna beträffande polisman A var inte mycket att ta på. ”Realia” i ärendet var ”faktiskt enbart förhållandet att han hade vapen”. Det fanns också någon uppgift om att han skulle ha extrema uppfattningar, men utöver det fanns inga påtagliga misstankar. Detta måste ställas i relation till utredningsåtgärderna; det fanns många väntande ärenden som var viktiga. Man fick relativt snabbt fram uppgifter om polisman A:s sjukhusvistelse och den brustna blindtarmen, bl.a. hade kollegor besökt honom dagarna före mordet. Det ansågs helt omöjligt att polisman A i sitt tillstånd skulle ha kunnat delta i en mordoperation den dag han skrevs ut. Det var en sådan skälighetsbedömning, som gjorde att man tyckte sig kunna lägga ärendet åt sidan.

Per-Göran Näss påpekade att den lokal polisman A disponerade på Regeringsgatan kunde ha varit av intresse, om platsen för mordet hade kunnat vara planerad i förväg. Men eftersom fakta i målet utesluter detta var lokalen enligt Per-Göran Näss ointressant.

Polisman A:s eventuella kontakter på ledningscentralen hade inte utretts. Inte heller hade A satts i samband med högerextremism eller ”herrklubbsmötena” i Gamla stan. Utredarna hade inte kontakt med den subversiva roteln inom säkerhetspolisen. Enligt Jan S var alla de poliser som utreddes i denna ordning extrema på något sätt, det var i många fall skälet till att de dragit på sig spaningstips. Men likväl saknades det tecken på en konspiration och utredningen inriktades inte på det. Följande passus ur utfrågningen är illustrativ:

Fråga: Vad tjänar då dom här utredningarna till om man inte så att säga vidgar perspektivet utan bara hade ett smalt schakt att betrakta?

Svar: Det måste ju ändå vara någonting som talar för att det finns en konspiration, och de som ändå talade om konspiration det var privatspanare och journalister som ville ha ett Pulitzer-prize. Deras önskedröm var ju, det var ju alldeles uppenbart, alla privatspanares och journalisters önskedröm var att det skulle vara en polis som hade mördat honom. Man ville ju det, det var uppenbart. Men återigen, vi var ju tvingade att hålla oss till realia och det vi hade, det var ju alltså enskilda polismän, kanske de var nazistsympatisörer, kanske var de långt ute på högerkanten på annat sätt eller extrema på något annat håll. Men vi kunde aldrig se någon formation eller något sådant som vi kunde göra oss nytta av i en förundersökning. Jag kan aldrig säga att jag sett något sådant.

Beträffande det förhör som hölls av Jan S med polisman A i augusti 1986, där även Per-Göran Näss närvarade, upplystes att polisman A var påtagligt nervös inför förhöret. Han var även spritpåverkad. När han informerades om att förhöret skulle gälla mordet på statsministern blev han märkbart lättad. Per-Göran Näss och Jan S tolkade hans reaktion så, att han varit rädd för att förhöret skulle handla om något annat. Det gjordes också vissa efterforskningar, men man kom inte längre än till att sätta det i samband med att han kort senare slutade sin anställning vid Telverket Radio, möjligen hade han förfarit oegentligt i något upphandlingsförfarande.

* I säkerhetspolisens akt finns en anteckning från dagen för förhöret (19 augusti 1986). Den är gjord av Jan S och innehåller i princip de uppgifter som här återgivits. Det framgår att polisman A varit orolig för att förhöret skulle gälla hans arbete på Televerket Radio. När det stod klart att det inte skulle göra det utan handla om statsministermordet ”pustade” polisman A enligt anteckningen ”högt av lättnad”. – Jfr även säkerhetspolisens noteringar om förhållandena vid Televerket Radio (återgivet i fotnot ovan).

Hans Holmér sammanträffade den 14 maj 1996 med företrädare för den tidigare Palmekommissionen. Enligt de minnesanteckningar som upprättades uppgav Hans Holmér följande angående sin kännedom om polisman A. (* PK Minnesanteckningar nr 41.)

Polisman A --- kände han till sedan tidigare bl.a. på det sättet att A på RPS uppdrag utrett behovet av ett nytt tjänstevapen. Polisman A var utbildningsansvarig i vapenfrågor på 70- och 80-talet. Hans Holmér visste att han var ”vapentokig” i en positiv mening, nämligen duktig på vapen. Han var även känd för sin Palme-fientliga attityd och högeranstrukna åsikter. Uppslag som kom in i förening med vad som sålunda var känt om honom samt hans omvittnade handlingskraft gjorde att en utredning gjordes beträffande honom. Såvitt Hans Holmér minns kom det fram att polisman A var nyopererad vid tiden för mordet, men hur ärendet avslutades minns han inte.

Uppgifter om polisman A i andra uppslag

Uppgifter om polisman A finns även i andra delar av utredningen, vilket framgår på andra ställen i betänkandet, se särskilt avsnittet om ”Södermötet” och samröret med ”Löjtnant X”.

Polisman A:s delaktighet i den s.k. Ebbe Carlsson-affären

* Se även den mer utförliga redovisningen i kapitel 5, Avsnitt Y – ”Turkiet” (PKK).

Som framgår på annat ställe var polisman A involverad i den s.k. Ebbe Carlsson-affären. Han drogs in i den genom och tillsammans med två polismän med vilka han tjänstgjort i Norrmalmspolisens piketstyrka, Per K och Per J. Polisman A åtalades därvid i juni 1989 för varusmuggling, valutabrott och olaga vapeninnehav, efter att under månadsskiftet juni-juli året innan ha varit anhållen i två dagar. Han friades från ansvar av Stockholms tingsrätt; polisman A ansågs ha begått de handlingar som lades honom till last ”under uppfattning att nödsituation förelåg”. Han dömdes däremot till 40 dagsböter för olaga vapeninnehav. Svea hovrätt dömde honom emellertid till ansvar på samtliga punkter. Enligt hovrätten utgjorde förhållandena – så som de tilltalade i målet uppgav sig ha uppfattat dem – inte någon nödsituation. Hovrätten bedömde straffvärdet för polisman A:s brott som ”jämförelsevis högt” och noterade att denne var den ende av de åtalade som agerat för ekonomisk vinnings skull. Polisman A dömdes till 120 dagsböter, varav 20 ansågs avtjänade genom de dagar han suttit anhållen.

Domens bakgrund var för polisman A:s del att han i april 1988 hade kontaktats av sin förre kollega Per K, som då hade i uppdrag att i tjänsten på olika sätt biträda Ebbe Carlsson. Polisman A hade i ett tidigare skede av Palmeutredningen levererat vapen m.m. till Per K, då på Hans Holmérs uppdrag. Per K bad denna gång polisman A undersöka möjligheterna att anskaffa avlyssningsutrustning och ”dörrkontroller”. Polisman A fick sedermera en lista på specificerad utrustning. Han kontaktade ett företag i Hamburg, PK Electronics och fick klart för sig att utrustningen inte kunde inköpas den vägen för leverans till Sverige, utan att Rikspolisstyrelsen skulle komma att underrättas officiellt om utförseln från Västtyskland. Detta var inte lämpligt och andra alternativ övervägdes därför. Polisman A överenskom sedermera med en branschkollega i utlandet att denne mot en provision om 250.000 kronor skulle köpa och föra ut utrustningen från Västtyskland till London, där den skulle levereras till A.

Polisman A beställde utrustningen hos PK Electronics; den kostade knappt en halv miljon kronor. Leveransen skedde i huvudsak i två omgångar. Efter diverse försök att lösa saken på annat sätt reste A till London och tog hem, dvs. smugglade, godset via Arlanda den 28 april 1988.

Även den andra leveransen hämtades av polisman A i London. Införseln över den svenska gränsen gick då till så att A reste med utrustningen till Köpenhamn, där han möttes av Per K, som kört ned från Stockholm i en bil som han tidigare fått utanordnad från säkerhetspolisen. De for sedan gemensamt till Helsingör, där de tog färjan till Helsingborg. Polisman A reste som däckspassagerare medan Per K ensam förde bilen med utrustningen till den svenska tullkontrollen. Avsikten var att de två skulle förenas på andra sidan och fortsätta tillsammans till Stockholm. Per K blev emellertid föremål för kontroll i tullen och varusmugglingen avslöjades. När Per K inte dök upp tog polisman A sig på egen hand till Stockholm. Detta var den 1 juni 1988.

Övrigt

Kommissionen har i sin granskning av material hos säkerhetspolisen stött på följande uppgifter om polisman A.

Den ovan citerade promemorian från säkerhetspolisen som daterats den 24 mars 1986, enligt vilken polisman A på sjukhuset besöktes av kollegor dagarna före mordet, fanns inte bland de handlingar hos säkerhetspolisen som kommissionen tagit del av. Däremot fanns andra handlingar, som innehöll upplysningar kring samma sakförhållanden.

Bland handlingarna fanns således en handskriven anteckning på ett registerutdrag. Enligt anteckningen, som inte finns i PU:s material och som är daterad den 18 mars 1986, var polisman A ”känd av kollega som ej vill framträda med namn. Polisman A kan ej ha haft med det inträffade att göra enl. denne. Event. skall A ha blivit utskriven från sjukhus efter bukoperation den 28/2”. Enligt ytterligare en (odaterad) anteckning på samma registerutdrag står ”Besökt av kollega den 27/2, då denne låg på SÖS. Polisman A trodde då att han skulle bli utskriven den 28/2. Opererad för brusten blindtarm.”

I säkerhetspolisens akt fanns vidare en utredningsanteckning daterad den 8 juni 1986, med följande lydelse:

Polisman A förekommer ej i avdelningens register men han skall någon gång under åren 1982-1983 ha deltagit i möten arrangerade av en förening vilken politiskt hör hemma långt ut på högerkanten. Föreningen består av poliser och en åklagare och den leds av en person vilken har karakteriserats som nazistsympatisör, med det kan ej påstås att hela föreningen som sådan är nazistisk.

Ann L känner den kollega vilken i sin tur känner polisman A och även besökte denne på sjukhus den 27/2 1986, då polisman A opererats för blindtarmsinfektion och enligt uppgiftslämnaren skulle skrivas ut från sjukhuset den 28/2.

Slutligen fanns i polisman A:s akt en skrift från senare tid, en promemoria daterad den 14 augusti 1996, upprättad av Jan S. Den hänvisade till den just citerade utredningsanteckningen. Jan S hade inför sitt sammanträffande med den tidigare Palmekommissionen tagit reda på vilka polismän som lämnat upplysningarna om A. Det var Ann L och Lars B. Enligt promemorian hade Jan S talat med dessa den 26 mars 1996.

Slutligen fanns i polisman A:s akt en skrift från senare tid, en promemoria daterad den 14 augusti 1996, upprättad av Jan S. Den hänvisade till den just citerade utredningsanteckningen. Jan S hade inför sitt sammanträffande med den tidigare Palmekommissionen tagit reda på vilka polismän som lämnat upplysningarna om A. Det var Ann L och Lars B. Enligt promemorian hade Jan S talat med dessa den 26 mars 1996. Om Lars B står:

När han tillfrågades om han hade besökt polisman A på sjukhuset vid något tillfälle under angiven tid, förklarade han jakande, att han hade besökt honom dagen för mordet på statsminister Olof PALME! Förutom Lars B var ”hela piketgruppen”, dvs. 5-6 poliser, med vid polisman A:s sjukbädd vid tillfället. Polisman A låg vid tillfället i sin säng och hade ”mycket ont”. Det kom Lars B mycket väl ihåg från sitt besök hos honom.


  SIDAN ÄR UNDER UPPBYGGNAD  
mpop@prispa.se