Mordet på Olof Palme

  SIDAN ÄR UNDER UPPBYGGNAD  

SOU 1999:88 4.3.4 Uppslag som eventuellt kan förknippas med poliser eller polisen i allmänhet.

2018-10-28 23:21:20SOU_1999_88_4_3_4

Ulla i Gamla stan

kvinna ser två män med walkie-talkie vid Gamla Stan. ⇛

Bakgrund och utredning

Dagarna efter mordet inkom ett tips från en kvinna, Ulla S, som gjort iakttagelser på och kring Gamla stans tunnelbanestation vid halv niotiden på mordkvällen, alltså ungefär vid den tid då makarna Palme lämnade bostaden för att bege sig till biografen Grand. Ulla S uppgav sig ha iakttagit två personer – en på tunnelbaneperrongen och en i en närliggande gränd – som talat i walkie-talkies. I massmedia har det ibland sagts att hennes iakttagelser inte utretts tillräckligt eller att de avfärdats på ett osakligt sätt.

Ulla S lämnade sina uppgifter till polisen den 5 mars 1986, då det upprättades ett spaningsuppslag. Den 6 mars 1986 hördes hon per telefon. Den 11 mars 1986 sammanträffade hon med två polismän på platsen för hennes iakttagelser. I protokollet från det förhör som då hölls finns även uppgifter om vad som uppgetts av en kriminalinspektör Torbjörn S vid Nacka polisdistrikt och polismännens kommentarer angående vittnets trovärdighet. Därefter finns inget dokumenterat förrän i januari 1990, dvs. efter den friande domen mot Christer P. Det hölls då ett kompletterande förhör med Ulla S samt ett kontrollförhör med Stig L, Hotell Gamla Stan. I februari 1990 hölls ett nytt förhör med Stig L och även ett förhör med hotellreceptionisten Kenneth G. I april 1990 hölls förhör med polismannen Claes B, som tjänstgjorde civilt i det aktuella området på mordkvällen. Drygt två år senare, i maj 1992, förhördes Claes B igen. Det gällde det tidigare förhöret och var påkallat av en JO anmälan från journalisten Sven A. I uppslaget finns även skrivelser från Sven A (inklusive utskrift från samtal denne haft med Ulla S).

Ulla S:s uppgifter är relativt detaljerade. Enligt protokollet från förhöret den 11 mars 1986 berättade hon följande. Hon hade arbetat på Svenska Dagbladet, där hon jobbade med försäljning, till ungefär klockan 20. Hon tog tunnelbanan från Fridhemsplan mot Gamla stan kl 20.22. Hon minns tidpunkten eftersom hon tittade på klockan. Tåget anlände till Gamla stan 20.32-34. På perrongen såg hon en man, som hade proppar i öronen och ett spröt som stack upp ur rocken. Hon passerade mannen och när hon kommit 5-6 meter från honom hörde hon ett brus. När hon då vände sig om såg hon hur han vänd mot Riddarfjärden pratade i en lur med vita knappar på. Hon gick sedan nedför trapporna och ut genom spärren. Hon skulle upp till Lilla Nygatan, till hotell Gamla Stan, där hon arbetade extra och hade innestående lön att hämta ut. Hon gick Schönfeldts gränd. Där iakttog hon en man som ställde sig i en dörr intill en affär och sysselsatte sig med en lur av något slag. I ett tidigare förhör sade hon att mannen talade i en walkie-talkie, men att hon inte hörde vad han sa. – Hon beskrev utförligt hur och var männen stått och hur de uppträtt.

På originaluppslaget har antecknats ”Männen är kollegor från KEE” (KEE var enligt uppgift beteckningen för den s.k. eko-roteln). En motsvarande anteckning finns på förhöret från den 6 mars 1986. Senare tycks PU ha varit inne på att Ulla S iakttagit spanare som haft i uppdrag att övervaka skinheads, därav förhöret med Claes B 1990. I dagsläget synes det dock stå klart att PU inte lyckats identifiera de personer Ulla S säger sig ha sett.

Polismännen som talade med Ulla S kände sig tveksamma om tillförlitligheten i uppgifterna och antecknade. ”Vi har mycket svårt att avgöra sannolikheten i det Ulla S har berättat.” De tog kontakt med den polisman i Nacka som Ulla S först vänt sig till. Denne uppgav att han kände vittnet sedan flera år tillbaka. Hon hade haft en del psykiska problem, men han trodde att hon upplevt det hon vittnade om, det var därför han vidarebefordrat hennes uppgifter.

Sammanfattande anmärkningar

Dokumentationen av utredningen av Ulla S:s iakttagelser bär spår av den förvirring som rådde den första tiden efter mordet. Uppgifterna i de olika förhören går inte helt ihop, men det kan lika gärna bero på den som förhört och nedtecknat uppgifterna som på Ulla S. Förhöret/ ”vallningen” med Ulla S den 11 mars 1986 innebar dock i alla händelser att hennes uppgifter togs in i utredningen och bedömdes på ett jämförelsevis tidigt stadium.

För iakttagelsernas riktighet talar just att de redovisats på ett så tidigt stadium, liksom att de är detaljerade och tämligen rediga. Mot dem talar att de inte stöds av några andra uppgifter, liksom att det finns utrymme för allmän osäkerhet om deras tillförlitlighet.

Om iakttagelserna är riktiga är de gåtfulla. Det framstår som en brist i utredningen att det inte kunnat klarläggas vad Ulla S sett eller om hon på något sätt misstagit sig. Bristen är hänförlig till den första tiden efter mordet; möjligheten att utreda iakttagelser av detta slag avtar hastigt. Anteckningarna på de första förhören tyder på att man tog något för lätt på hennes iakttagelser. Numera föreligger knappast några möjligheter att genom ytterligare utredning bringa klarhet kring uppslaget ”Ulla i Gamla stan”. Några slutsatser av relevans för bedömandet av polisspåret kan man dock inte dra av detta. De rapporterade iakttagelserna gäller ju inte heller uttryckligen poliser.

Uppslaget ger i övrigt en god illustration till de bedömningssvårigheter som granskaren står inför. Ser man enbart till dokumentationen och på denna gjorda anteckningar framstår utredningen som ofullständig och rentav förvirrad. Samtidigt måste vi som granskare ha förståelse för att de som arbetade med ärendet under den inledande tiden var resultatinriktade. Fick de klart för sig att ett tips inte såg ut att leda någon vart, kunde det antagligen läggas åt sidan utan att utredarna brydde sig om att inför eftervärlden förklara varför. Behovet av dokumentation växer med insikten om att utredningen kan bli lång. Som granskare står vi inför risken att kritisera utredare som kanske gjort helt riktiga bedömningar eller att släppa förbi vad som från vår utgångspunkt lika gärna kan vara grava förbiseenden.

Dekorimamannen

Dekorimamannen. ⇛

Bakgrund och utredning

Med ”dekorimamannen” avses en person som strax före mordet skall ha befunnit sig i det gathörn där mordet begicks, dvs. där den butik som då hette Dekorima var belägen. Mannen skall vid tillfället ha kommunicerat med någon via en walkie-talkie och burit vapen. Dekorimamannen kallas även ”den finske kroppsbyggaren” på grund av att uppslagets upphovsman identifierat personen som en finländare vilken hon iakttagit på ett s.k. gym. Upphovsmän är en svensk kvinna och hennes väninna. Kvinnorna har finskt ursprung och har därför ibland kallats ”de finska flickorna”.

Utredningen om dekorimamannen är mycket omfattande. Den sattes igång efter det att uppgifterna kommit in senhösten 1992 och synes ha bedrivits med intensitet under våren 1993, då ett stort antal förhör hölls. Den fortsatte i avstannande takt under 1994. Det sista deluppslaget upptogs vid vår granskning av ett beslut av chefsåklagaren Birgitta Cronier, där en anmälan från journalisten Sven A, angående ”avsiktligt och aktivt sabotage av utredningen av den s.k. Dekorimamannen”, avskrivs. I åklagarens beslut heter det bl.a.:

”Jag har inhämtat information från Palmegruppen och tagit del av handlingar i berörda hänseenden. Härav framgår att samt liga i ärendet kända aktuella personer hörts. Förhören har hållits i anslutning till de uppgifter som fortlöpande inkommit och som härigenom kontrollerats.”

Tipset hade följande bakgrund. Journalisten Olle A vände sig hösten 1992 till PU med uppgiften att han hade en källa som träffat en kvinna på en Finlandsbåt. Kvinnan hade berättat att hon mordkvällen tillsammans med en väninna varit på bio och sedan gått Sveavägen norrut. Väninnan hade frågat en man, som stod i hörnet Sveavägen-Tunnelgatan, vad klockan var. Mannen hade inte velat svara. Medan väninnan försökte få ett svar talade mannen i en walkie-talkie och sa att han var igenkänd samt fick svaret att han skulle fortsätta ändå. Kvinnorna gick från platsen. Väninnan berättade att hon kände igen mannen, som hon tilltalat på finska, och att hon sett att han höll ett vapen under sin jacka. En stund senare hörde de ett skott. De for dock hem utan att ge sig tillkänna. Dagen därefter fick de veta att statsministern hade skjutits.

Olle A hade själv kontakt med kvinnan, som hette ”Anneli”. Hennes väninna, som tilltalat och känt igen dekorimamannen, hette ”Anki”. Anneli hördes upprepade gånger ingående. Även Anki hördes. Berättelserna har en gemensam kärna men innehåller motsägelser, bl.a. hade kvinnorna olika uppfattning om vilken film de skulle ha sett, då de tidigare varit på bio. De har varit ovilliga till att medverka vid rekonstruktioner av händelseförloppet och konfrontationsförhör.

Ankis uppgifter om dekorimamannen var mycket detaljerade. De innefattade signalement, familjeförhållanden och att han frekventerade ett namngivet s.k. gym i en ort norr om Stockholm samt hur han där betett sig. Han skulle vidare ha ett finskt namn, där såväl för- som efternamn var korta. Med ledning av dessa uppgifter efterforskades mannen ingående. Ett stort antal personer med anknytning till ”gymet” hördes, utan att PU därvid lyckades få fram något om mannens identitet.

Ursprungsuppgifterna innehåller ingen information om att poliser skulle ha förekommit i sammanhanget. Den misstanken har framförts under resans gång, men står närmast i strid med vad ”de finska flickorna” berättat i förhören. Olle A har via egna hypoteser ifrågasatt om inte mannen kunde vara identisk med en Anti A, som var polisman. PU har också brutit ut den del av utredningen om dekorimamannen som gäller Anti A, och fogat den till polisärendena.

Olle A hördes sedermera angående sina hypoteser om Anti A. Han hade via en bekant fått höra om en polisman med anknytning till baseballigan ”som hade två korta finska namn”, nämligen Anti A. Han beställde därför fram ett passfoto av Anti A och besökte vid några tillfället ”gymet” för att undersöka om någon där kände igen Anti A. Han gick runt på ”gymet” och visade fotot, varvid han presenterade en påhittad historia om sitt ärende. Det fanns bl.a. en person som sade sig känna igen Anti A. Denne person hade då Olle A hördes redan förhörts en gång. Det framgår av det förhöret att vederbörande måste ha misstagit sig, bl.a. uppgav han att mannen på fotot var finländare och 225inte talade bra svenska, något som inte uppgetts stämma beträffande Anti A. Även Anti A själv hördes. Han var född i Sverige av föräldrar härstammande från Estland. Han talade inte finska, även om han via estniskan kunde göra sig förstådd med finländare. Han tjänstgjorde vid tiden för mordet i piketgruppen. Uppgifter från hans hustru, som hördes, gav honom alibi för mordkvällen.

Beträffande uppslagets bakgrund i övrigt framgår följande. I juni 1994 lyckades PU få till stånd ett förhör med den man som förmedlat kontakten mellan Anneli och Olle A. Olle A deltog i förhöret som förhörsvittne och ställde själv frågor. Mannen hade kommit i kontakt med Anneli i juni 1992 på en Finlandsbåt. De sågs åter i oktober, då Anneli berättade om sina upplevelser på mordkvällen. Mannen kom sedan att vidarebefordra uppgifterna till Olle A, som han kände sedan många år tillbaka. De ursprungliga uppgifterna kom således via Anneli. (I uppslaget framgår att Anki, som var den som talade med ”dekorimamannen”, klandrade Anneli för att denna fört uppgifterna vidare.)

Sammanfattande anmärkningar

Uppslaget är på flera sätt svårgripbart. Uppgifterna har kommit in sent, mer än sex år efter mordet, 1992. De var redan då svåra att kontrollera. Utrymmet för minnesfel är betydande. Möjligheten att kvinnorna misstar sig beträffande tidpunkten (datum) för sin iakttagelse kan inte uteslutas. Det finns dock knappast skäl att anta annat än att en händelse som gett upphov till tipset ägt rum, men dess koppling till mordet kan vara en efterkonstruktion eller ett misstag. Det finns såvitt vi kunnat se ingen annan utredning beträffande mordkvällen som stöder uppgifterna.

Det förhållandet att uppgifterna, trots deras uppenbara betydelse för mordutredningen, rapporterats in så sent sänker deras trovärdighet. Det är därvid också svårt att se varför kvinnorna inte velat anmäla sina iakttagelser själva. Deras ovilja att delta i rekonstruktioner m.m. påverkar också trovärdigheten.

Dekorimamannen själv, dvs. mannen på ”gymet”, synes särskilt undflyende. PU har av förhörsdokumentationen att döma gjort stora ansträngningar för att identifiera vederbörande med ledning av de uppgifter kvinnorna lämnade, utan framgång.

Det bör understrykas att detta uppslag alltså inte kan betraktas som något egentligt polisspår. Kvinnorna själva har aldrig påstått att dekorimamannen skulle ha varit polis. Detta är i stället journalisten Olle A:s hypotes, en hypotes som inte gått att få bekräftad. Den i uppslaget förekommande polismannen Anti A har såvitt kan bedömas inget med dekorimamannen eller de finska flickorna att göra.

Bilen på Drottninggatan

Kvinna ser polis med walkie-talkie på Drottninggatan. ⇛

Bakgrund och utredning

Iakttagelse av man med walkie-talkie

Övriga uppslag angående walkie-talkies

I kapitel 3, som behandlar generella utredningsåtgärder, redovisas en genomgång av uppslag där walkie-talkies på ett eller annat sätt förekommer (Efterlysning av walkie-talkies – iakttagelser m.m.). En del av dessa kan sägas ha bäring på polisen i så måtto att poliser var en av få yrkesgrupper som vid tiden för mordet använde bärbar radioutrustning.

SOU 1999:88 3.4.1 Efterlysning av walkie-talkie-iakttagelser m.m. ⇛


  SIDAN ÄR UNDER UPPBYGGNAD  
mpop@prispa.se