Mordet på Olof Palme

  SIDAN ÄR UNDER UPPBYGGNAD  
2018-10-28 23:21:20SOU_1999_88_5_13Senast uppdaterad 2019-05-18

5.13 Avsnitt U – ”Tysk terrorism, RAF”.

Allmänt

Spaningsuppslag som rör tysk terrorism, inklusive RAF (Röda arméfraktionen) och dess förgreningar har i PU-materialet registrerats i avsnittet ”Tysk terrorism, RAF” (U). Avsnittet består av omkring 110 uppslag.

Den första månaden efter mordet inkom ett 50-tal tips som hänförts till detta avsnitt. Dessa uppslag innehåller till stor del uppgifter om personer som sägs sympatisera med tyska terrorister. Ett fåtal innehåller mer konkreta uppgifter kopplade till mordet på Olof Palme. Av första månadens uppslag rör ett tiotal personer som liknar ”fantombilderna”. Omkring tio rör telefonsamtal, vari olika tyska grupperingar såsom RAF, Kommando Holger Meins och Kommando Kristian Klaar påtagit sig ansvaret för mordet. Flera rör brev med liknande innehåll. Fem-sex uppslag härrör från personer, som i början av mars i tidningen Kvällsposten sett foton av Baader-Meinhof-ligans medlemmar, och som därefter tyckt sig ha sett ligamedlemmar i Skåne. Ett par tips har lett till tvångsmedelsanvändning – hämtning till polisförhör respektive husrannsakan (se nedan Ytterligare tvångsmedelsbeslut och Det största uppslaget).

Efter den första utredningsmånaden inkom ytterligare ca tio uppslag under det första utredningsåret. Tiden därefter och fram till dags dato har knappt tio uppslag tillkommit. Inget av dessa synes innehålla någon information av vikt.

Av avsnittets uppslag synes runt 40 ha tillkommit på PU:s eget initiativ (se nedan Uppslag initierade av PU).

Säkerhetspolisen verkar under det första utredningsåret ha använts endast då särskild information behövts, dvs inte i samma utsträckning som i tidigare genomgångna delar rörande utlandet, där säkerhetspolisen ofta självständigt utrett det första årets ärenden. Därefter – under hösten 1987 och våren 1988 – har PU låtit säkerhetspolisen gå igenom och bedöma uppslag rörande RAF. (Se nedan, Sammanställningar och analyser.)

Av avsnittets enskilda uppslag att döma synes PU:s kontakter med utländska myndigheter ha varit få. Av de sammanställningar och analyser som upprättats i avsnittet framgår emellertid att PU i denna del haft ett nära samarbete med terroristexperter vid Bundeskriminalamt i Wiesbaden.

Fortsättningsvis redovisas det första och sedan det största uppslaget. Därefter redovisas några uppslag som tett sig vara av intresse i granskningshänseende.

Wikipedia: Röda armé-fraktionen

Första tipset

En tjänsteman på Sveriges ambassad i Bonn blir uppringd av en man som uppgav att RAF låg bakom mordet. ⇛

Redan morgonen efter mordet inkom det första tipset med anknytning till tysk terrorism. Vakthavande vid UD, Anna B, meddelade då per telefon att hon kontaktats av Sveriges ambassad i Bonn. En av ambassadens tjänstemän, förste ambassadsekreteraren Peter T, hade under natten blivit uppringd av en man som uppgivit att RAF låg bakom mordet på statsministern.

Härefter togs omgående kontakt med Peter T, som berättade att han kl. 02.45 blivit uppringd i sin bostad av en man som på flytande tyska meddelat ”Här är RAF. Vi har skjutit er statsminister”. Därefter hade luren lagts på. Peter T berättade vidare att han under natten varit jourhavande i bostaden. Telefonnumret till bostaden fanns inte antecknat på några jourlistor och det fanns inte i den allmänna telefonkatalogen. Mannen måste därför enligt Peter T ha känt till hans befattning och telefonnummer.

Den 3 mars 1986kontaktade PU televerkets utlandsavdelning, som uppgav att man bara expedierat ett samtal till Tyskland under natten då mordet ägt rum. Det kunde konstateras att det inte kunde ha rört sig om det samtal Peter T mottog.

Den 4 mars 1986 inkom en promemoria från UD. I denna redogjorde ambassaden i Bonn för att Peter T övertagit den tidigare pressattachén L:s bostad och att det i den allmänna telefonkatalogen inte fanns någon hänvisning från L till ambassaden. Mannen som ringt samtalet måste därför ha känt till att L arbetat vid ambassaden eller ha haft tillgång till en särskild diplomatlista.

Den 6 mars 1986 lät ambassaden i Bonn via UD meddela att två brev undertecknade ”RAF” anlänt till ambassaden. Det första brevet hade av den tyska polisen bedömts inte utgöra något allvarligt hot. Den andra försändelsen hade inkommit med expressutdelning och haft ett innerkuvert adresserat till ”Botschafter in Dienst Peter T”. I detta brev, som var undertecknat Harald K, krävdes att tidningarna Aftonbladet och Expressen inom 24 timmar skulle offentliggöra en dementi med innebörd att RAF och Action Directe inte haft med mordet att göra. I annat fall skulle ett kommando skickas till den svenska pressen med en bomb. Den tyska polisen hade spontant konstaterat att det inte rörde sig om ett äkta brev. De fel som förekom i brevet ”gör RAF inte”. Enligt den tyska polisen hade RAF bättre diktion, skrev längre brev och använde sig vanligen av ”termotryckare” och inte av vanliga skrivmaskiner.

Under hösten 1987 och våren 1988 utredde säkerhetspolisen detta uppslag på nytt, bl.a. togs flera kontakter med den personal som tjänstgjorde vid ambassaden vid tiden för mordet. Utredningen ledde inte till annat resultat än att säkerhetspolisen kom att instämma i den tyska polisens bedömning.

Det största uppslaget

Den 10 mars 1986 kontaktade Paul K polisen. Paul K berättade att han i slutet av januari 1986 arbetat med två män på en arbetsplats på Hornsgatan i Stockholm. Männen hade uttryckt sin avsky för Olof Palme och vid ett tillfälle hade de uttalat att ”det här måste planeras väldigt noga”. Den yngre av männen hade berättat för den äldre att han ägde en revolver kaliber .357 Magnum och pratat om effekten av olika slags ammunition. Den yngre hade också uttalat att Olof och Lisbeth Palme skulle mördas av Baader-Meinhof-ligan m.m.

Dagen därpå förhördes Paul K på nytt. Han bedyrade att han talade sanning och lämnade ytterligare uppgifter om männen, bl.a. berättade han att den yngre mannen vid ett tillfälle ”låtsasskjutit” den äldre i ryggen och att den yngre vid ett tillfälle skulle åka till Gamla stan för att ”kolla en grej”.

Den 11 mars hördes också Paul K:s chef Christer A. Christer A berättade att Paul K i slutet av januari utfört arbete på en fastighet i hörnet Hornsgatan/Ringvägen och där under en veckas tid delat omklädningsrum med två män från en viss namngiven byggfirma. Paul K hade för Christer A berättat om männen och vad dessa sagt. Enligt Christer A var Paul K en av de pålitligaste människor han träffat.

Samma dag togs kontakt med Olavi K, vid den namngivna byggfirman. Han bekräftade att två anställda – Göran G och Mikael E – utfört arbete på aktuell fastighet i slutet av januari. Olavi K berättade också att firman för närvarande var sysselsatt med rivningsarbete på en fastighet vid Kungstornet på Kungsgatan. Fastigheten hade enligt Olavi K också ingång från Malmskillnadsgatan men denna ingång fick inte användas.

Den 12 mars överlämnades ärendet till polisöverintendenten Hans Wranghult i ledningsgruppen som samma dag beslöt att Göran G och Mikael E skulle hämtas till förhör.

Mikael E hämtades i sin bostad kl. 17.30 samma dag. Han bekräftade i förhör att han arbetat med täckningsarbete på en fastighet på Söder i Stockholm under tiden 20-23 januari. På arbetsplatsen hade man pratat en del politik. Att han skulle ha yttrat något om att Olof och Lisbeth Palme skulle mördas betecknade han som rena fantasier av någon som möjligen ”uppsnappat” delar av ett samtal och som sedan förstorat upp innebörden. Mikael E uppgav sig vara vapenintresserad men innehade inget vapen. Många år tidigare hade han ägt en replik av en revolver. Kvällen den 28 februari hade han tillbringat med fästmön och deras nyfödda barn. Mikael E:s fästmö bekräftade dessa uppgifter.

Göran G påträffades samma dag kl. 18.20. Också han hämtades till förhör. I en anteckning om hämtningen sägs att inget av vikt hade hittats vid en kontroll av Göran G:s personliga tillhörigheter. Göran G berättade att han visserligen varit kritiskt inställd till vissa delar av Olof Palmes politik, men att han aldrig uttalat hotelser eller liknande mot Olof Palme. Han hade aldrig heller pratat om skjutvapen eller ammunition. Kvällen den 28 februari hade han tillbringat hemma tillsammans med fästmön. Fästmön bekräftade detta.

Samma kväll kl. 19.50 beslöt Hans Wranghult att Mikael E och Göran G skulle släppas.

Ytterligare tvångsmedelsbeslut

Den 5 mars 1986 kontaktade en journalist på Dagens Nyheter PU och meddelade att en man ringt och på bruten svenska sagt ”det ligger ett meddelande i box 492 på Centralstationen”.

Hans Wranghult beslöt om husrannsakan i förvaringsboxen, varefter en polispatrull omedelbart sändes till Centralen. När patrullen passerade förbi den aktuella boxraden för att hämta nyckel till boxen i effektförvaringen uppmärksammades två män med en kamera. På återvägen såg polisen hur ett vitt föremål – sannolikt ett kuvert – hölls upp, samtidigt som det fotograferades. Efter kontakt med polisledningen beslöt Wranghult att kriminaltekniker skulle tillkallas. Under tiden kom en ordningspolis fram till patrullen och sade att boxdörren var öppen. I boxen låg ett vitt kuvert med RAF:s symbol på framsidan (en stjärna med automatvapen över). Brevet innehöll uppgifter om att RAF inte dödat Olof Palme.

Av ordningspolisens rapport framgår att två polismän under denna tid arbetat med att kontrollera vilka förvaringsboxar på Centralen som inte blivit omsatta. När polismännen kommit fram till de två sista boxarna hade de lagt märke till två män med en kamera. Männen hade verkat leta efter en särskild box. Rapporten innehåller också ett signalement på en av männen.

Uppslag initierade av PU

Personer som varit med i Kröcher-utredningen m.m. I materialet finns 40 uppslag samlade under ett försättsblad med texten ”Personer som varit med i Kröcher-utredningen. Personer som är RAF-medlemmar eller sympatisörer”.

Samtliga 40 uppslag innehåller namn på en person, personnummer, adress och en bedömning t.ex. ”osannolik, sålde kamera till Kroecher”, ”utesluten befann sig i Madrid dåddagen”, ”tänkbar”, ”intagen på fängelse rån utesluten”, ”mindre trolig, hördes som vittne i Kroecheraffären”. Det framgår inte när förteckningen är upprättad eller när bedömningarna gjorts. Däremot verkar alla personer genomgångna på nytt under sommaren 1990, då registerslagningar gjorts på samtliga. Vid samma tid inhämtades fotografier och det gjordes kontroller i vapenregistret. Förhör har hållits med vissa personer.

Karl G har t.ex. bedömts som ”tänkbar”. En registerslagning visade att han 1978 hade dömts för förberedelse till grovt rån. Karl G förhördes i november 1990. Han berättade att han vid tiden för mordet på Olof Palme varit i Österrike och hälsat på sin svårt sjuke pappa. I samband med utredningen av Kröcheraffären hade han under sex månader suttit häktad för samröre med Kröcher; de hade tidigare bott i samma bostadskollektiv.

En annan person som bedömts ”kan ej uteslutas” är Leif K. Redan natten mot den 2 mars 1986 hade en person ringt tidningen Aftonbladets växel och sagt att bl.a. Leif K borde kontrolleras eftersom denne var medlem i Holger Meins-gruppen. Av utredningsanteckningar, upprättade den 4 mars 1986, framgår att det i samband med terroristutredningen i Stockholm 1977 hade framkommit att flera personer, som ingick i Kröcher-ligan, också hade tillhört en grupp kring Radio 88, en illegal radiostation som opererade i Stockholm 1970-76. Leif K var enligt anteckningarna en av de ledande inom Radio 88 och ingick även i terroristgruppen. Han åtalades 1977 för underlåtelse att avslöja förberedelse till människorov, men frikändes. Han dömdes däremot för att ha underlåtit att avslöja ett bombdåd mot Mc Donalds´ på Sveavägen i Stockholm. Leif K förhördes i september 1986 och uppgav då att han hade väntat sig att bli förhörd, med tanke på sin ”terroriststämpel”. Vid förhöret berättade han att han arbetade som ingenjör vid Kungliga Tekniska Högskolan och att han varit ensam hemma den 28 februari. På förhörsprotokollet finns en anteckning enligt vilken Leif K sedan långt före mordet haft ”långt brunaktigt rufsigt helskägg”. Därefter har i ärendet i september 1988 en bekant till Leif K förhörts. I oktober 1989 gjordes en registerslagning.

En tredje person som bedömts ”möjlig, har längden, smärt. I övrigt inget som talar direkt för” är Werner L. Werner L förekom inte i tillgängliga register enligt en slagning i juli 1990. Säkerhetspolisen uppgav på förfrågan att Werner L 1978 efterlysts av västtyska myndigheter, att han misstänkts tillhöra en terroristisk sammanslutning och att han gripits i Österrike i juni 1990. I september 1992 vände sig PU till Interpol i Stockholm med en begäran om hjälp med förfrågningar om Werner L i Tyskland. I förfrågan, som ställdes till Interpol i Wiesbaden, uppgavs att Werner L förekom i utredningen av mordet på Olof Palme, att det antecknats att han var medlem/sympatisör i RAF och att det upplysts att han 1978 efterlysts av Västtyska myndigheter såsom tillhörande en terroristisk sammanslutning. PU begärde svar på frågorna om Werner L var frihetsberövad den 28 februari 1986 eller – för det fall han inte var det – om det var bekant var han uppehöll sig eller bedrev sin verksamhet. PU bad dessutom om signalementsbeskrivning och fotografi. Ett svar från tyska myndigheter, daterat i november 1993, finns registrerat. I svaret anges att frågorna besvarats redan i oktober 1992. Vidtagen utredning uteslöt att Werner L skulle kunna ha befunnit sig i Stockholm vid tiden för mordet. Skrivelsen avslutades med att tyska myndigheter ville veta vilka upplysningar/tips som fanns om att Werner L skulle vara inblandad i mordet på Olof Palme.

Mordet på Rohwedder. I avsnittets senaste uppslag finns en promemoria, daterad i november 1993. Av promemorian framgår att det i samband med modus operandi-diskussioner inom PU rörande mord med terroristisk anknytning i Europa befunnits att mordet på Karsten Rohwedder i Düsseldorf hade vissa marginella likheter med mordet på Olof Palme vad gällde genomförandet och rättsmedicinska fynd. Efter samråd med Hans Ölvebro hade det beslutats att det tyska utredningsmaterialet skulle rekvireras.

I en odaterad promemoria upprättad av biträdande spaningschefen Ingemar Krusell beskrivs därefter vem Rohwedder var, hur mordet gått till och de gemensamma fakta med mordet på Olof Palme som finns. Rohwedder, som var medlem i tyska socialdemokratiska partiet, hade innan han mördades i april 1991 under en kort tid varit chef för den förvaltningsorganisation, som i den östtyska statsförvaltningens ställe blev huvudman för de statsägda företagen efter Östtysklands fall. Mordet ägde rum hemma i Rohwedders villa. Då han visade sig i fönstret sköt någon honom med gevär från ca 60 meters håll. Skottet träffade mellan skulderbladen och genomborrade ryggraden, aorta, mat- och luftstruparna. Ytterligare två skott avlossades, varav ett träffade Rohwedders hustru. På den plats varifrån skottet avlossades återfanns ett brev, där RAF tog ansvar för mordet. Ett par dagar senare följde ett brev där ”Kommando Ulrich Wessel” sades ha utfört dådet. (Ulrich Wessel var en av gärningsmännen vid attentatet mot tyska ambassaden i Stockholm 1975. Han avled på Södersjukhuset efter att ha skadats av sin egen handgranat.) Enligt BKA i Wiesbaden fanns ingen grundad misstanke mot någon särskild gärningsman. Mordet är fortfarande ouppklarat.

Tips som utretts eller följts upp efter lång tid

Bergsgatan 24. Den 4 mars 1986 hörde en kvinna, som ville vara anonym, av sig till polisen och meddelade att hon kommit hem till sin lägenhet på Bergsgatan 24 sent under mordnatten. Mellan kl. 01.00 och 02.00 hade hon hört någon granne under sig högt och upprört prata i telefon vid två tillfällen. Grannen som pratat tyska hade nämnt ”Palme” och ”Holger”. Dagen därpå hördes kvinnan. I samband med förhöret konstaterades att hon hade tre grannar på våningsplanet under. Vid en undersökning av grannarnas personnummer visade det sig att samtliga var födda i Sverige. I augusti 1990 gjordes registerslagningar på grannarna och fotografier av dem skaffades in. I februari 1995, dvs. nio år efter det att kvinnan hört av sig, höll PU ett nytt förhör med henne. Det klarlades att hon bara hade varit på tillfälligt besök i Stockholm, tillsammans med maken, svågern och svågerns hustru. De hade därvid fått låna ifrågavarande lägenhet. Även svågern hade hört telefonsamtalen.

Samtal avsett för Bo Toresson. Den 5 mars 1986 kontaktade Östersundspolisen PU och meddelade att en person, Lars S, hört av sig till polisen. Lars S hade berättat att han fått det telefonnummer som tidigare innehafts av det socialdemokratiska partiets partisekreterare Bo Toresson. Lars S hade nu fått ett telefonsamtal från en person som, enligt PU:s dokumentation, sagt ”Dass ist Kommando Krister Klarr, wir wollen auch ihren nechsten mann mürden”. När Lars S på tyska frågat vad saken gällde, frågade personen om det var Toresson han talade med, därefter upprepades hotet varpå luren lades på. Den 23 mars 1986 kontaktade PU Lars S, som bekräftade de lämnade uppgifterna. I mars 1993, dvs. sju år senare, ställde en utredningsman vid PU en förfrågan till Televerkets kundtjänst på det av Lars S uppgivna telefonnumret. Det bekräftades därvid att numret, som numera innehades av Lars S, tidigare stått på Vivian Toresson.

Tips till kurator. Den 6 mars 1986 kontaktade en jourhavande kurator PU och berättade att hon fått ett telefonsamtal från en anonym kvinna som befunnit sig i utkanten av extrema vänstergrupper. 1975 hade kvinnan träffat en man, Bosse H från Lidingö, alias Chicago. Enligt kvinnan stämde Bosse H:s utseende fullständigt överens med den i tidningen publicerade bilden av mördaren (fantombilden, som publicerades samma dag). Bosse H hade varit en politisk vettvilling som sympatiserade med Baader-Meinhof-ligan och han hade haft ett vapen som liknade mordvapnet. Hon lämnade vissa uppgifter om i vilket område han bodde, bl.a. hade bostaden sjöutsikt. Kvinnan hade lovat kuratorn att hon skulle skriva till polisen om sina uppgifter. I augusti 1993 försökte PU genom olika registerslagningar identifiera mannen i tipset. Två personer med det aktuella namnet och bosatta i den utpekade kommunen hittades. Ingen av dem överensstämde med de övriga uppgifterna. I april 1996 kontrollerades personerna igen. De visade sig vara far och son. Ingen av dem bodde eller hade bott med sjöutsikt. Nya registerslagningar genomfördes. Ingen person hittades som kunde vara den som uppgifterna ovan avsåg. Säkerhetspolisen tillfrågades också, men inte heller det gav något. I april 1996 – tio år efter tipset – kallades också kuratorn till nytt förhör. Hon berättade att hon den 6 mars 1986 tjänstgjort som jourhavande kurator vid socialförvaltningen i Stockholm. Kvinnan som lämnat uppgifterna hade inte hört av sig vid något mer tillfälle.

Peter C. Den 6 mars 1986 kontaktade en man, Lars D, polisen. Lars D berättade att han tidigare arbetat med en person, Peter C, som våren 1985 i förtroende berättat att han skulle få besök av en tysk man med anknytning till Baader-Meinhof-ligan. En registerslagning i juni 1993 utvisade att Peter C inte förekom i polisens register, att han var ogift och bodde i en Norrlandskommun. Samma månad lämnade PU en begäran om förhör med Peter C till polisen där Peter C hade sin adress. I augusti 1993 förhördes så Peter C. Han berättade att han under kortare perioder haft en tysk respektive en österrikare boende hos sig. Båda hade arbetat tillfälligt på det företag som Peter C arbetat vid. Peter C mindes inte vad han gjort kvällen den 28 februari 1986.

Gerhard S. I ett telefonsamtal till polisen, troligen den 8 mars 1986, meddelade en kvinna att hon den 3 mars i Sveriges Televisions nyhetsprogram Rapport sett ett inslag där rösten från ett telefonsamtal till ambassaden i Västtyskland rekonstruerades (antagligen åsyftas det ovan omtalade samtalet till Peter T). Personen som talade hade uppgivit sig vara representant för RAF. Kvinnan hade känt igen rösten såsom tillhörande en tysk man, Gerhard S. Denne skulle vara kriminellt belastad och i maj 1984 ha suttit på Härlandafängelset. På spaningsuppslaget finns en anteckning om att tipsaren inte verkat helt tillförlitlig. I maj 1993 upprättades en promemoria över en telefonkontakt PU haft med kriminalvårdsstyrelsen. Det hade då klarlagts att Gerhard S varit intagen på Härlandafängelset i maj 1984. Han hade avtjänat straff till och med den 24 januari 1985, varefter han utvisats. Han hade emellertid åter varit intagen i fängelse under perioden december 1985-april 1986. Enligt kriminalvårdsstyrelsen hade Gerhard S ”ej permission vid tiden för mordet på Palme”. I slutet av juni 1993 gjordes en registerslagning på Gerhard S. Av denna framgick att utvisning verkställts den 7 april 1986.

Uppgift härrörande från RAF-sympatisör. I november 1988 kontaktade en man med skyddade personuppgifter polisen. Mannen uppgav att han vid en fest en och en halv månad tidigare träffat en RAF-sympatisör som sagt att RAF låg bakom mordet på Olof Palme. RAF-sympatisören hade varit i 30-årsåldern, långhårig och verkat kriminell till sin läggning. Fem år senare, i september 1993, tog PU ny kontakt med uppgiftslämnaren. Denne berättade att festen i fråga ägt rum på viss adress i Flemingsberg. Uppgiftslämnaren lovade att försöka kontakta kvinnan, som arrangerat festen, för att få fram mer uppgifter. Sommaren 1994 kontaktade PU på nytt uppgiftslämnaren. Denne uppgav att lägenhetsinnehavaren, som han inte mindes namnet på, hade flyttat.

Tips som ej utretts

I slutet av mars 1986 ringde en man, som enligt spaningsuppslaget verkat kraftigt berusad, PU. Mannen uppgav sitt namn och berättade att han dagen innan haft besök av Carl S som hade velat låna 10 000 kr för att åka till ”Östtyskland eller vad det var”. Carl S, som var från Hamburg, hade verkat nervös. Enligt uppgiftslämnaren tillhörde Carl S Baader-Meinhof-ligan och skulle flera år tidigare ha yttrat att han skulle mörda Anna-Greta Leijon respektive att ”Olof Palmes blod skall flyta på Stockholms gator”. På spaningsuppslaget finns anteckningen ”Förtur 860328 Ai”. Därefter synes inget ha hänt.

Sammanställningar och analyser

Den 27 oktober 1987 upprättade säkerhetspolisen en promemoria rubricerad ”Angående RAF och dess inblandning i mordet på statsminister Olof Palme”. I denna sägs att vicepresidenten för Bundeskriminalamt (BKA) och chefen för terroristavdelningen vid BKA i mars 1986 gjort en bedömning av RAF:s eventuella inblandning i mordet på Olof Palme. De hade därvid ansett att misstankarna i denna riktning var så svaga att de kunde avföras, eftersom de uppgifter som fanns inte överensstämde med hur RAF tidigare agerat. Promemorian avslutas med bedömningen:

Med hänvisning till vad som anses vara RAF:s tillvägagångssätt vid attentat och terrordåd får det anses som mindre troligt att de haft en direkt inblandning i mordet på statsminister Olof Palme.

Den 20 april 1988 upprättade Per-Göran Näss en sexsidig promemoria kallad ”Säkerhetsavdelningens bedömning av inkomna uppgifter att västtyska Rote Arméfraktion (RAF) skulle vara ansvarig för mordet på statsminister Olof PALME”. Av denna framgår att säkerhetsavdelningen bedömt ett 20-tal uppslag i avsnittet om RAF. Många av dessa rörde anonyma telefonsamtal, vari det uppgetts att RAF tog på sig ansvaret för mordet. Detta stämde enligt säkerhetsavdelningen inte överens med RAF:s tidigare tillvägagångssätt vid attentat och terrordåd. RAF var kända för att alltid lämna långa och detaljerade redogörelser för de faktorer som man ansåg berättiga terroraktionen. Följande slutsats drogs i promemorian:

Säkerhetsavdelningen kan inte finna att vad som framkommit under utredningen ger stöd för att RAF haft med mordet att skaffa. Liknande bedömning har även gjorts av BKA. (---) Det synes ej erforderligt eller möjligt att för närvarande driva utredningen vidare i denna del av ärendet.

Biträdande spaningschefen Ingemar Krusell upprättade, sannolikt under våren 1990, en promemoria kallad ”Sammanställning och konklusion beträffande avsnittet ’tysk terrorism’ (U-avsnittet)”. Enligt Krusell kunde endast ett fåtal av avsnittets uppslag med fog relateras till tysk terrorism. Beträffande bedömning av avsnittet hänvisade Krusell till den bedömning som gjorts av Per-Göran Näss (se ovan). I promemorian redogjorde Krusell också för BKA:s i Wiesbaden utredningsåtgärder i anledning av mordet på Olof Palme. Redan dagarna efter mordet hade enheten TE 12 – den terroristrotel som särskilt handlade ärenden rörande RAF och dess förgreningar – avdelat en utredningsgrupp som kom att kallas ”AG Olof Palme”. Arbetsgruppen hade i inledningsskedet behandlat flera spaningsuppslag där det angavs att RAF eller ”Baader-Meinhof” skulle ligga bakom mordet. Därutöver hade gruppen utrett ett stort antal spaningsuppslag beträffande mordet. ”AG Olof Palme”, som sammanlagt redovisat 127 olika spaningsuppslag i ärendet, hade gjort bedömningen att inget av dessa gav något belägg för att RAF eller annan tysk terroristgrupp skulle ha haft med mordet att göra. Terroristavdelningens chefer och dess operativa ledning hade gjort den reflektionen att mordet på Olof Palme hade överraskat medlemmar i RAF respektive ”2 juni-rörelsen” i lika hög grad som det överraskade den stora tyska allmänheten.


  SIDAN ÄR UNDER UPPBYGGNAD  
mpop@prispa.se