Mordet på Olof Palme

  SIDAN ÄR UNDER UPPBYGGNAD  

SOU 1999:88 6.2.4 Utredning avseende Christer P:s relation till ”bombmannen”.

2018-10-28 23:21:20SOU_1999_88_6_2_4

Översikt

Sex av de i resningsansökan åberopade vittnesmålen avsåg Christer P:s relation till ”bombmannen”, dvs. Lars T. Det gäller uppgifterna från Per S samt vittnena Agneta A och Inga J samt Anette B, Gunilla R (redovisade nedan) och Sigvard C (se ovan). Allmänt gäller att Christer P:s bekantskap med Lars T är nämnd på många ställen i materialet. Mest substans vad beträffar själva relationen finns i det material som genererats i det uppslag där Per S hörts.

Per S

Allmänt om relationen Christer P – Lars T. Inför åtalet mot Christer P hördes Lars T, mer känd som ”bombmannen”. Lars T begick under åttiotalet ett antal bombdåd riktade mot myndigheter och myndighetsföreträdare. Brotten resulterade i flera dödsfall och Lars T dömdes 1985 till livstids fängelse. Lars T och Christer P var bekanta; de hade träffats då de samtidigt suttit i fängelse i början av åttiotalet och blivit vänner.

Vid utredningen mot Christer P fanns en hypotes om att han kunde ha begått mordet på Olof Palme i samråd med eller under påverkan av Lars T eller att denne i vart fall kunde ha något slags kännedom om Christer P:s eventuella delaktighet i mordet.(* I samband med Christer P:s gripande förekom spekulationer i pressen kring ”bombmannens” bekantskap med Christer P. I materialet återges innehållet i en artikel i SvD den 28 december 1988, där det sägs att ”bombmannen” skulle ha kännedom om Christer P:s tillgång till vapen. I artikeln uttalar sig även Per S.) Som framgått ovan hade även Sigvard C, i oktober 1988, gjort PU uppmärksam på denna möjlighet. I bakgrunden låg vetskapen dels om vänskapen mellan de två, dels att de brott Lars T begått hade haft karaktär av hämnd mot myndigheterna. Misstankarna om Lars T:s myndighetshat hade stärkts då han under vad som skulle bli den sista rättegången mot honom beslogs med att anteckna domstolsledamöternas bilnummer, när hovrätten höll syn på Lars T:s fastighet. Det fanns alltså skäl att fråga sig om Lars T kunde ha något med mordet på statsministern att göra. Att han inte kunde ha utfört det själv stod klart, eftersom han satt i fängelse då det begicks. Det hade emellertid allmänt antagits att Lars T vid de brott han misstänkts för skulle ha använt sig av något ”redskap”, t.ex. för att placera ut bomber.

Resningsmaterialet. Lars T hördes den 20 mars 1989, förhöret finns intaget i såväl förundersökningsprotokollet som i det material Riksåklagaren ingav i samband med resningsansökningen. Det hölls på Norrköpingsanstalten, där Lars T då var fånge. Närvarande vid förhöret var Lars T:s advokat, Per S. Det är ett ingående förhör, som behandlar bekantskapen mellan Lars T och Christer P samt vad Lars T kände till om Christer P. Några frågor med bäring på Lars T:s egen eventuella kännedom om statsministermordet synes inte ha ställts.

Av det nu ingivna materialet framgår att Lars T hördes av PU den 16 februari 1993. Han uppgav då bl.a. att han inte hade något som helst med Christer P:s eventuella inblandning i mordet att göra.

Frågan om Lars T:s roll aktualiserades åter då Per S den 29 november 1996 kom in med en skrivelse till riksåklagaren Klas Bergenstrand. I skrivelsen förklarade sig Per S ha ”full kännedom om vem som mördade Olof Palme, vem som beordrade mordet, när och var det planerades, även var vapnet kom ifrån” m.m. I anledning av detta begärde Per S att få bli hörd av PU. Det fanns dock en hake, enligt Per S. Det var att den kunskap han besatt hade anförtrotts honom av ”den s.k. bombmannen för vilken jag var offentlig försvarare”. Per S ansåg det emellertid oklart i vad mån informationen omfattades av tystnadsplikt och avslutade brevet på följande sätt:

Jag vill nu veta om advokatens tystnadsplikt förhindrar mig att berätta vad jag anförtrotts. Prästens tystnadsplikt är ovillkorlig men jag vet inte hur det är i mitt fall. Jag överlämnar nu detta problem till Dig som landets riksåklagare. Även om det kan vara negativt för mig som brottmålsadvokat att röja – om det nu lagligen är tillåtet – vad jag fått veta, så anser jag ändå att nationens ännu oläkta sår efter mordet på Olof Palme går före allt annat.

Av materialet framgår inte om Per S fick något svar på sin förfrågan.(* Av tjänsteanteckningar hos RÅ framgår att Solveig Riberdahl den 4 december 1996 diskuterat saken med justitiekanslern Hans Regner och den 9 december 1996 med generalsekreteraren i Sveriges Advokatsamfund Lars Bentelius, men inte att något besked givits till Per S. Av tjänsteanteckningarna synes närmast framgå att det inte var möjligt för någon annan än advokaten själv att bedöma tystnadspliktens räckvidd. – Se vidare nästa not.) Den 9 december 1996 inkom han i alla händelser med en den 6 december 1996 daterad skrivelse med detaljerad information kring Lars T och det denne skall ha uppgivit. (* På fråga har förundersökningsledningen uppgivit att Per S var angelägen om att lämna sina uppgifter. Han inväntade inte något svar på den fråga han ställt om sin tystnadsplikt, utan inkom i stället med sin nu nämnda skrivelse. I skrivelsen återkommer Per S i och för sig till sekretessfrågan. Per S skriver att han nu valt att vända sig till RÅ och berätta vad han vet. Samtidigt vill han att RÅ skall ta ställning till om han har rätt att till polis och i vittnesförhör inför domstol upprepa de uppgifter han i skrivelsen lämnat till RÅ ”eller om det först krävs att domstol genom särskilt beslut häver eventuell tystnadsplikt. I väntan på dessa avgöranden får vad jag nu avslöjat inte röjas”. – Enligt förundersökningsledningen verkade Per S ha varit av den uppfattningen att han utan att bryta sin tystnadsplikt kunde lämna uppgifter till Riksåklagaren och att en domstol senare i en eventuell rättegång skulle kunna lösa honom från tystnadsplikten.)

Innehållet i skrivelsen föranledde PU att den 19 december 1996 hålla ett ingående förhör med Per S. Ett andra ingående förhör på samma tema hölls med Per S nio månader senare, i september 1997. Av de två förhören tillsammans med de ovan omtalade till Riksåklagaren ingivna skrivelserna framgår att Per S i huvudsak avgivit följande berättelse.

Per S hade tidigt fått klart för sig att Lars T ansåg sig veta att Christer P begått mordet. I samband med mordet hade Lars T ”spontant” uppgivit att fel person hade blivit skjuten, det skulle ha varit kungen först. Lars T beklagade att ”Christer haft så bråttom”. Dessutom skulle Olof Palme inte ha mördats innan domen mot Lars T vunnit laga kraft (Lars T dömdes i hovrätten i december 1985; HD avslog ansökan om prövningstillstånd i april 1986, då domen alltså vann laga kraft). ”Det kom”, enligt Per S, ”som en chock för Lars T att Palme dog innan det var slutgiltigt kört i bombmålet”. Per S hade frågat Lars T om detta innebar att det hade funnits en överenskommelse mellan Lars T och Christer P, vilket Lars T skall ha besvarat med ett ”nja” och att det som inträffat rörde sig om ”missriktad hjälpverksamhet”. På annat ställe uppgav Per S att det var relativt snart efter mordet som Lars T

började ... tala om att det var Christer P som hade utfört det här och att det var på hans uppdrag och han berättade om den här överenskommelsen de hade om hämnden. Det skedde redan 1986, att han började prata om det.

Det kan tilläggas att Per S 1986 väl kände till Christer P. Bl.a. hade Christer P på Lars T:s begäran hörts som ”karaktärsvittne” i bombmålet.


  SIDAN ÄR UNDER UPPBYGGNAD  
mpop@prispa.se