Mordet på Olof Palme.

SOU 1999:88 2.1.1 Palmeutredningen.

Vissa påpekanden

En översiktlig redovisning av arbetet med brottsutredningen kan innefatta dels det sätt på vilket arbetet organiserats, dels arbetets inriktning i sak. Organisation m.m. låter sig beskrivas utifrån fattade beslut, upprättade organisationsplaner osv. Arbetet i sak är mera svårbeskrivet. Det finns flera skäl till det. Ett är att det inte finns någon dokumentation över hur utredningsarbetet varit inriktat vid olika tidpunkter. Ett annat är att det rör sig om en lång tidsperiod från vilken inblandade personer kan ha svårt att erinra sig vad som gjorts när, i synnerhet som åtskilliga utredningsåtgärder löpt under lång tid och enskilda uppslag ofta aktualiserats i flera omgångar. Utredningen har heller inte inriktats på att ”beta av” ärenden, som sedan kan läggas åt sidan, utan så gott som alla uppslag i materialet har kontinuerligt betraktats som levande delar av brottsutredningen; man har i den meningen arbetat med allt hela tiden.(* Ad acta-läggning av ärenden (uppslag) förekommer i arbetet, men då i betydelsen att ärendet för tillfället inte kan eller förtjänar bearbetas mer. Det innefattar inte ett ställningstagande till ärendets sakliga status i mordutredningen.)

Det material som kommissionen haft tillgång till och gått igenom utgörs av det förundersökningsregistrerade materialet. Vi kallar detta själva brottsutredningen. Det kan karakteriseras som ett underlag för presumtiva förundersökningsprotokoll, dvs om ett åtal skulle väckas får de delar som är relevanta för utredningen avseende den som åtalas avskiljas för att utgöra underlag för stämningsansökan. Det är detta material vi syftar på när vi beskriver vad som dokumenterats, vad som gjorts vid vilken tidpunkt etc.

Därutöver finns polisiärt arbetsmaterial av annat slag, t.ex. spaningsledningens noteringar om hur olika uppslag hanterats (när det varit uppe till bedömning, vem det utretts av, om och när det lagts ad acta etc.). I spaningsledningens material kan undantagsvis också förekomma handlingar av intresse för granskningen av brottsutredningen. Vi har fått detta material presenterat för oss och då funnit att det inte finns anledning att granska det särskilt.(* I samband med att PU i januari 1999 tillställdes en av oss upprättad materialgenomgång för yttrande påtalades från rikskriminalchefen Lars Nyléns sida att vår genomgång enligt hans mening främst behandlade ”material som producerats i utredningen. Vid sidan av detta finns mycket material som redovisar arbetets bedrivande, bedömningar och beslut” (citerat från en skrivelse från Lars Nylén till rikspolischefen, en skrivelse som tillställts oss i kopia). – Vi har vid följande genomgångar med spaningsledningen följt upp detta och då fått beskedet att Lars Nylén åsyftat spaningsledningens här nämnda noteringar. Något annat material vid sidan av det förundersökningsregistrerade (själva brottsutredningen) finns inte. Det åsyftade materialet tillför som framgått inte annat än möjligen undantagsvis själva brottsutredningen något i sak. Det innehåller inte några dokumenterade bedömningar. Från spaningsledningens sida har tydligt deklarerats att det vi tagit del av, dvs. det förundersökningsregistrerade materialet, ger en fullständig bild av själva brottsutredningen. Däremot kan övriga handlingar vara av betydelse vid bedömandet av hur uppslag handläggningsmässigt hanterats, något som emellertid sällan stått i fokus för vår granskning.) För vår redovisning kan detta ha betydelse i ett hänseende. När vi i det förundersökningsregisterade materialet – själva brottsutredningen – funnit att ett uppslag inte föranlett någon åtgärd (eller inte föranlett någon åtgärd under en viss angiven tid) avses ingen i själva brottsutredningen dokumenterad åtgärd. Det kan emellertid förhålla sig så, att uppslaget i fråga varit uppe till bedömning, men att denna bedömning inte lett till någon åtgärd som avsatt spår i själva brottsutredningen. Det betyder att det i själva brottsutredningen kan se ut som att ”inget hänt” medan det faktiska förhållandet är att uppslaget i och för sig diskuterats, men utan att någon dokumenterad åtgärd vidtagits. Från vår synpunkt gör detta ingen skillnad, eftersom kontentan i vilket fall är att uppslaget inte bearbetats i sak, men spaningsledningen har gjort detta påpekande, som därför bör redovisas.

Av själva brottsutredningen framgår vilka faktiska åtgärder som vidtagits och när de utförts; indirekt kan även bedömningar uttolkas. Den redovisning av utredningen beträffande enskilda uppslag och generella utredningsåtgärder, som följer i senare kapitel, kompletterar därför den av ovan angivna skäl översiktliga beskrivning av utredningsarbetet som följer nedan.

5 februari 1987 – 1 mars 1988

Utredningsarbetets organisation fram till ledningssammanbrottet i början av 1987 har framgått och belysts ovan i avsnittet om tidigare granskningar.

Ledningssammanbrottet ledde till att regeringen den 5 februari 1987 beslöt att Riksåklagaren skulle leda förundersökningen och att Rikspolisstyrelsen skulle leda den polisverksamhet som erfordrades för spaning och utredning av mordet. Dessa beslut gäller fortfarande.

Rikspolisstyrelsen utsåg avdelningschefen Ulf Karlsson att leda spaningsarbetet. Med undantag för de genomförda förändringarna på den översta ledningsnivån lät Ulf Karlsson den tidigare organisationen arbeta vidare. Den bestod av våldsroteln, spaningssektionen och tekniska roteln vid Stockholmspolisen samt rikskriminalen och säkerhetsavdelningen vid Rikspolisstyrelsen. Cheferna för dessa enheter, med undantag för chefen för tekniska roteln, bildade tillsammans med Ulf Karlsson och en presstalesman en ny ledningsgrupp. Det operativa polisarbetet fortsatte således utan större organisatoriska förändringar. Det synes dock ha förelegat en insikt om behovet av en genomgripande omorganisation; planerna på en sådan tog successivt form.

Utredningen engagerade under våren 1987 70-80 polismän. Bemanningen reducerades under hösten 1987.

Från Riksåklagarens sida beslöts att biträdande riksåklagaren Axel Morath skulle överta förundersökningsledarskapet med biträde av chefsåklagarna Solveig Riberdahl och Anders Helin. Axel Morath hade det fulla förundersökningsledarskapet medan Solveig Riberdahl och Anders Helin skötte det löpande arbetet och fattade beslut i frågor som ankom på allmän åklagare.

En eller flera åklagare närvarade alltid vid sammanträdena med polisens nya ledningsgrupp. Sammanträden ägde rum minst två gånger i veckan. Samarbetet mellan polis och förundersökningsledning har, enligt vad som uppgivits från ömse sidor, fungerat friktionsfritt

Brottsutredningsarbetets inriktning under denna tid måste ses mot bakgrund av det första årets händelser. Som framgått fanns det stora brister i hur det arbetet hade bedrivits. PU inriktade sig nu på ett mer traditionellt polisiärt mordspaningsarbete. Utredningen beträffande förhållandena på mordplatsen, kring Olof Palmes bostad och biografen Grand samt vapnet intensifierades. Det tidigare ”huvudspåret” (PKKspåret) miste sin karaktär av huvudspår och blev ett uppslag bland andra, engagerande ett mindre antal utredare vid säkerhetsavdelningen. Utredningen avseende Viktor G tog ny fart och synes ha varit det enskilda ärende som tog mest resurser i anspråk under 1987 och början av 1988. Utredningen i den delen bedrevs i viss avskildhet av en särskild grupp. I övrigt förekom under denna tid inget uppslag som i fråga om resurstilldelning eller misstankegrad höjde sig påtagligt över mängden.

Hans Ölvebros organisation

I oktober 1987 tillfrågades kriminalkommissarien Hans Ölvebro om uppdraget som spaningsledare. Han accepterade och började omgående arbetet med inläsning m.m. Han fick samtidigt i uppgift att ta fram en plan för en ny organisation. Planen lades fram i januari 1988. Den utgick från ”skolboken”, dvs. Rikspolisstyrelsens handbok för utredning av grövre våldsbrott,(* Kriminalpolistjänst Utredning Spaning, del 3 (KPUS 3), 1977 bilaga 3 s. 441 f.) och innebar att sammanlagt 35 poliser skulle vara engagerade i utredningen.

Förslaget antogs; den 5 februari 1988 meddelade rikspolischefen Nils-Erik Åhmansson att brottsutredningen skulle ledas av rikskriminalen. Rikspolisstyrelsen hade därmed flyttat ned det operativa ansvaret för brottsutredningen och rikspolischefen var inte engagerad i ärendet. Högste ansvarig för utredningsarbetet var formellt avdelningschefen Ulf Karlsson, men Hans Ölvebro var spaningschef och operativt ansvarig. Den av Hans Ölvebro sålunda ledda utredningsgruppen om 35 kriminalpoliser kom att gå under namnet Palmegruppen. Någon ledningsgrupp av det tidigare slaget förekom inte.

Organisationen innebar att allt arbete med brottsutredningen – med ett undantag – samlades under ett tak, att jämföra med den tidigare organisationen, som alltså inkluderat fem enheter från såväl Stockholmspolisen som Rikspolisstyrelsen. Man kan säga att mordutredningen därmed fick en ”normal” organisation, låt vara mer bemanningsstark. Den del av utredningen som inte ingick i den nya organisationen var resterna av det tidigare huvudspåret, dvs. PKK-avsnittet. Det låg kvar hos säkerhetspolisen, vilket kom att få viss betydelse för den s.k. Ebbe Carlsson-affärens utveckling.

I den nya spaningsorganisationen stramades samarbetet med förundersökningsledningen upp. Det hade under den tidigare utredningen varit vanligt att enskilda utredningsmän haft samarbete med åklagarsidan. Av Juristkommissionens material framgår att chefsåklagaren K.G. Svensson i sin något oklara roll hade åtskilliga direktkontakter med poliser inom utredningen, kontakter som alltså gick vid sidan av ledningsgruppen, där ju K.G. Svensson inte ingick. Det förefaller som om den typen av utbyte förekom under hela det första året. Det har för oss beskrivits som just ”vid sidan av-kontakter”, vilket preciserats som ett av ledningsgruppen icke sanktionerat utbyte mellan utredningsmän eller chefer på mellannivå och förundersökningsledningen. Detta synes ha tilltagit under senare delen av 1986. Vad som skedde efter sammanbrottet 1987 tycks i viss mån kunna beskrivas så, att ledningsgruppens huvudspår ersattes av den tidigare ”vid sidan av-verksamheten”. I den nya organisationen ordnades kontakterna mellan Palmegruppen och förundersökningsledningen på ett från polisens synpunkt mer traditionellt sätt, vilket innebar att alla kontakter skulle gå via spaningsledningen och att enskilda utredningsmän alltså inte skulle rapportera till eller ta direktiv från åklagarsidan. Enligt vad som uppgetts från åklagarhåll har det dock även fortsättningsvis förekommit fortlöpande informella kontakter mellan förundersökningsledningen och enskilda utredningsmän.

Palmegruppen började formellt sitt arbete den 1 mars 1988. Rekryteringen av personal avslutades den 8 mars.(* Som en följd av omorganisationen hade regeringen fattat beslut om att Rikspolisstyrelsen skulle få inrätta tjänster (göromålsförordnanden) för Palmegruppen. ) Med vissa i sammanhanget mindre betydelsefulla förändringar består den organisation Hans Ölvebro satte upp fortfarande. En formell omorganisation genomfördes den 1 juli 1990.(* Den innebar att bemanningen minskade från 35 till 25 och att vissa enheter utgick. I praktiken var det fråga om en kvantitativ anpassning till den nya situationen efter det att Christer P i domstol friats från brottsmisstankarna. Det ledde till ett nytt, mindre resurskrävande arbetsläge. I det sammanhanget sökte sig flera utredare ifrån Palmegruppen) De yttre förändringar som inträffat sedan den 1 mars 1988 är framför allt att bemanningen successivt reducerats sedan 1990 och att Hans Ölvebro numera slutat som spaningsledare och sedermera ersatts av kriminalkommissarien Stig Edqvist. En viss omsättning bland personalen har givetvis förekommit, men det kan noteras att en handfull utredare finns kvar sedan mordutredningens start 1986.

1990 aktualiserade spaningsledningen de tankar på en särskild ”analysenhet”, som man diskuterat redan från omstarten 1988. En sådan enhet inrättades nu på så sätt att en av de två förhörsenheterna delades upp i en specialenhet och en analysenhet, med kriminalkommissarien Jerker Söderblom som chef. Söderblom försvann dock från Palmegruppen en kort tid därefter, varför enheten aldrig kom igång med sitt arbete. Den slogs så småningom ihop med specialenheten och någon särskild arbetsgrupp för analysarbete kom därför inte till stånd heller denna gång. Något ytterligare försök i den vägen har inte gjorts inom PU.

I mars 1992 beslöt Rikspolisstyrelsen och Riksåklagaren gemensamt att personal från Palmegruppen under vissa förutsättningar fick tas i anspråk för andra uppgifter. Därefter har utredningsmän från Palmegruppen vid återkommande tillfällen tagits i anspråk för andra brottsutredningsuppgifter. Det har företrädesvis rört sig om mordutredningar, där utredare från Palmegruppen biträtt, men även andra uppdrag har förekommit, t.ex. i samband med Estonias förlisning. Under oktober 1994 var således hela Palmegruppen, med undantag för tipsmottagningen, sysselsatt med fartygskatastrofens efterdyningar. Någon åderlåtning, av betydelse för arbetet med mordutredningen, har dessa ”bisysslor” enligt PU inte utgjort. Syftet har från spaningsledningens sida beskrivits som ”psykosocialt”, dvs. att tillgodose personalens behov av byte av såväl miljö som arbetsuppgifter, och det har i den meningen antagits vara till nytta för mordutredningen.

Åklagarorganisationen från den 1 mars 1988

Åklagarinträdet i mordutredningen skedde som framgått i och med att K.G. Svensson gick in som förundersökningsledare avseende Viktor G den 6 mars 1986. I maj övertog överåklagaren Claes Zeime först förundersökningsledaransvaret i resterande delar och därefter även i Viktor G-delen. Det löpande arbetet var dock fördelat på flera åklagare (jfr kapitel 1). Genom regeringsbeslutet i februari 1987 lades alltså förundersökningsledarskapet på Riksåklagaren, som i sin tur beslöt att biträdande riksåklagaren Axel Morath skulle ikläda sig det ansvaret. Han biträddes som framgått av Solveig Riberdahl och Anders Helin, vilka bägge arbetade på heltid med mordutredningen

Solveig Riberdahl blev den 1 september 1987 tillsynsbyråchef hos Riksåklagaren och ägnade därefter mindre tid åt mordutredningen. Den 25 maj 1988 utsåg Riksåklagaren byråchefen Jörgen Almblad som biträde åt förundersökningsledaren Axel Morath. Solveig Riberdahl fungerade därefter som ersättare för Anders Helin eller Jörgen Almblad vid förfall för någon av dem; hon behöll dock hela tiden ansvaret för kontakterna med målsäganden Lisbeth Palme.

Efter den friande domen mot Christer P beslöt Riksåklagaren att åklagarinsatsen skulle dras ned; det diskuterades till och med om förundersökningsledarkapet borde återgå till polisen, eftersom det då inte längre fanns någon misstänkt, detta förhindrades dock av regeringsbeslutet från 1987, som placerade förundersökningsledarskapet hos Riksåklagaren. Anders Helin återgick i alla händelser till sin vanliga åklagartjänst, dock utan att överge sitt arbete med mordutredningen. Jörgen Almblad slutade däremot helt som åklagare och övergick till en befattning inom polisen. Solveig Riberdahl blev den 1 januari 1990 överåklagare i Stockholms län. Det löpande arbetet under Axel Morath sköttes därmed av Anders Helin, som till sin hjälp fick kammaråklagaren Per-Erik Larsson. Vid förfall för Helin skulle han ersättas av Solveig Riberdahl, som i övrigt inte hade någon formell roll i den fortsatta utredningen.

Den 20 november 1994 efterträdde Solveig Riberdahl Axel Morath som biträdande riksåklagare. Hon inträdde då även som förundersökningsledare. Hon biträddes av Anders Helin.

Tankar om att flytta ned förundersökningsledarskapet till en lägre nivå inom åklagarväsendet har förekommit från och till. Detta förverkligades dock först 1996. Inför Anders Helins förestående pensionering började chefsåklagaren Jan Danielsson att arbeta med utredningen under våren 1996. Den 6 december 1996 beslöt Riksåklagaren att Danielsson skulle överta ansvaret som förundersökningsledare samt fortlöpande hålla Solveig Riberdahl informerad om arbetet. Det innebar att förundersökningsledarskapet delegerades till en åklagare som inte arbetade hos Riksåklagaren; formellt låg det dock kvar hos Riksåklagaren i enlighet med regeringsbeslutet från 1987. Den 8 september 1997 uppdrog Riksåklagaren åt biträdande chefsåklagaren Kerstin Skarp att biträda Danielsson.

Arbetet med brottsutredningen under Hans Ölvebros ledning

Hans Ölvebro började som spaningsledare två år efter mordet. Hans tillträde hade föregåtts av ett första års illa organiserat utredningsarbete, som slutat i ett nära nog fullständigt sammanbrott, samt ett andra år, som åtminstone delvis kan betraktas som en restaurations- och omställningsperiod.

Denna faktiska utgångspunkt har betydelse för det utredningsarbete som Palmegruppen kom att bedriva. Det material som fanns var delvis illa organiserat, åtskilligt var inte ens registrerat. Kvaliteten på det som gjorts var ojämn. Många viktiga utredningsåtgärder som borde ha vidtagits var inte utförda och en del av dessa var det nu för sent att genomföra, andra skulle aldrig kunna få det värde de skulle ha fått om de hade utförts i tid. De grundläggande fakta om mordet som förelåg i säkerställt skick var få.

Palmegruppen var hänvisad till att kvalitetssäkra den befintliga utredningen och att så långt möjligt komplettera den beträffande basfakta om mordet. Det utredningsarbete som bedrivits har därmed till övervägande del haft en grundläggande, förutsättningslös karaktär. Det är delvis naturligt men beror också på att det inte funnits så mycket att välja på. En stor del av utredningsarbetet har utgjorts av generella utredningsåtgärder, dvs. åtgärder som inte motiverats av någon specifik brottsmisstanke eller teori om hur mordet gått till. En kanske ännu större del har tagit sikte på det tidigare befintliga materialet. Inkomna tips har gåtts igenom och bedömts på nytt, ofta i flera omgångar. Förhör har kompletterats med nya förhör med samma person om samma sak. Oregistrerat material har registrerats, registrerat material har omregistrerats i nya avsnitt för att göra materialet mer överskådligt och därmed tillgängligt. Över huvud taget har arbetet med registrering, inklusive hänvisningssystem, varit omfattande. Denna genomgång av allt utredningsmaterial har för oss beskrivits som att materialet skulle ”processas”. Strävan synes ha varit att arbeta fram ett så komplett och lätt tillgängligt utredningsmaterial som möjligt. Utredningsarbetet i det hänseendet har varit lätt för oss att följa; det är likaledes lätt att konstatera att ett mycket omfattande arbete har nedlagts.

Till dessa utredningsuppgifter kommer de nya tips som influtit efter den 1 mars 1988. Den 1 mars 1988 fanns ca 9500 uppslag. Idag finns ungefär dubbelt så många, ca 18500.

Det sammantagna intrycket är att utredningen under Hans Ölvebro i betydande mån var ett rekonstruktionsarbete. Det innebär att det på ett övergripande plan inte låter sig beskrivas så att man följt först spåret x, sedan spåret y osv. Den som i utredningsmaterialet söker efter olika ”spår”, som mer intensivt engagerat PU, finner inte så mycket. De större uppslag eller projekt som sysselsatt utredarna under tidsperioden är misstankarna mot Christer P och arbetet utifrån den s.k. gärningsmannaprofilen.(* Gärningsmannaprofilens betydelse för arbetet är föremål för olika uppfattningar inom PU. Enligt en uppfattning förändrade den inte huvudinriktningen och hade ringa betydelse. Enligt en annan uppfattning föranledde den intensifierade arbetsinsatser mot personer som på något sätt passade in på profilen. Vi kan för vår del konstatera att det finns en hel del utredningsmaterial och åtgärder som mer eller mindre klart har påverkats av GMP-arbetet, se vidare kapitel )

Intresset för Christer P uppkom som ett resultat av dels förnyade genomgångar av det material som redan fanns, dels kompletteringen av utredningen avseende framför allt det s.k. Grandavsnittet och den s.k. Grandmannen (eller -männen). Det var ett ”spår” som den nya organisationen fick upp förhållandevis snart, efter sommaren 1988. Från oktober 1988 betraktades Christer P såsom i lagens mening ”skäligen misstänkt” för brottet, dvs. en svag men ändå konstaterbar misstanke. Uppslaget hade då fått en sådan omfattning att det avskildes som ett särskilt avsnitt i utredningen (KD-avsnittet, som tillkom den 24 oktober 1988; beträffande PU:s avsnittsindelning, se nedan). Under hösten 1988 förekom telefonavlyssning mot Christer P.

Misstankegraden förhöjdes dramatiskt sedan Christer P i december samma år hämtats till förhör och därefter i en videofilmad persongrupp utpekats som gärningsmannen av målsäganden Lisbeth Palme. Från den tidpunkten arbetade alla delar av Palmegruppen med Christer P, vilket dock inte nödvändigtvis betyder att alla arbetade enbart med det uppslaget. I princip torde det dock vara korrekt att säga att Palmegruppens resurser från senhösten 1988 fram till och med rättegången i hovrätten ett år senare var helt koncentrerade på Christer P.

Den period som följde efter den friande domen tycks ha likheter med tiden efter sammanbrottet 1987, dvs. den präglades av förberedelser för en omstart, en omstart som i praktiken naturligtvis också hade likheter med den omstart som gjordes 1988. Det gällde att åter arbeta förutsättningslöst med hela materialet och att inventera sådant som inte var bearbetat eller som kunde bearbetas och analyseras på nytt. Denna gång försvårades omstarten av att den också krävde att utredarna distanserade sig från den tidigare inriktningen på Christer P. Till skillnad från 1987 valde PU denna gång att fortsätta med samma organisation och samma bemanning; spaningsledningen förblev intakt. Vid diskussioner inom Palmegruppen under tiden efter den friande domen framkom det emellertid att ungefär en tredjedel av utredarna hade svårt att tänka sig en annan inriktning av arbetet än att den numera frikände Christer P var gärningsmannen, medan övriga kunde tänka sig att arbeta med vilka delar som helst av utredningen. Den tredjedel som på detta sätt var mentalt bundna till en viss lösning försvann enligt vad som uppgivits från spaningsledningen successivt från Palmegruppen.

Spaningsledningen har vidare uppgivit att den friande domen i sig inte medförde några problem i utredningsarbetet – ”det saknades inte arbetsuppgifter”. Man fortsatte det arbete med att ”processa” materialet, som hade påbörjats i mars 1988. Endast en tredjedel av då befintliga spaningsuppslag var genomgångna – ”processade” – vid slutet av 1989. (Det innebar i och för sig inte att de var helt orörda; en genomgång med inriktning på material som kunde ha relevans för misstankarna mot Christer P hade enligt uppgift gjorts.)

PU genomgick dock utan tvekan en besvärlig fas under tiden efter den friande domen, som trots allt innebar att det arbete som nedlagts i förundersökningen mot Christer P – den största kriminalpolisiära utredningsinsats som förekommit i Sverige – inte hade lett fram till målet, dvs. en fällande dom. Direkt efter domen ordnade PU därför en konferensresa med hela Palmegruppen, även förundersökningsledningen deltog i vissa delar. Förutom analys av domen mot Christer P, överblick över arbetsläget, diskussion kring organisationen m.m. upptogs tiden av frågor om krishantering och utbrändhet. – Någon diskussion om att byta delar av Palmegruppen eller dess ledning förekom enligt uppgift inte vid denna tid.

Beträffande Christer P konstaterades att det fanns stora luckor i bevisningen. Detta var man, enligt vad som uppgivits för kommissionen, inom PU medveten om sedan tidigare. PU hade förlorat kontrollen över utredningen i samband med att det i december 1988 läckte ut till massmedia att intresset riktade sig mot Christer P. Hämtningen av den misstänkte samt konfrontationerna med målsäganden och vittnen fick genomföras i hast. Det följande utpekandet från Lisbeth Palmes sida innebar att Christer P anhölls och sedermera häktades varvid utredningen hamnade under den tidspress som alltid följer av att den misstänkte är frihetsberövad. Om inte uppgifterna läckt ut skulle PU ha föredragit att fortsätta utredningen mot Christer P en god tid ytterligare innan det skulle ha varit dags att ingripa mot Christer P själv. De brister som Svea hovrätt hade pekat på var med andra ord i mångt och mycket kända för PU och det fanns nu möjlighet att komplettera utredningen via en förnyad genomgång av materialet.

En av de första uppgifter PU gav sig i kast med var således att följa upp och komplettera utredningen avseende Christer P. Men även andra avsnitt aktualiserades, bl.a. startades genomgångar avseende PKK och det s.k. polisspåret. Jämsides med detta fortsatte ”processandet” av icke tidigare genomgångna uppslag. Från spaningsledningen har vidare uppgivits att arbetet efter rättegångarna delvis styrts av massmedierapporteringen på så sätt att PU kommit att utreda uppgifter och påståenden i massmedia.

Något nytt ”huvudspår” följdes inte under de närmast följande åren. Men det förekom intressanta uppslag, som utreddes efter rättegångarna.

Tanken på att utföra en s.k. gärningsmannaprofil synes ha väckts ganska lång tid innan projektet slutligen kom till stånd. Skälet till att det var trögt i portföret var de tveksamheter PU kände inför nyttan av en profil i denna utredning. En gärningsmannaprofil förutsätter en relativt god tillgång till basfakta om brottet (eller brotten; metoden anses ofta mest lämpad för upprepade brott av samma gärningsman, s.k. seriebrottslighet) och att den som utför profilen inte har kännedom om de eventuella misstänkta gärningsmän som kan ha aktualiserats tidigare i utredningen. I detta fall är kända basfakta få och ingen svensk hade kunnat undgå att bilda sig någon form av uppfattning om Christer P. Även Viktor G – ”33-åringen” – hade blivit mycket omskriven och omständigheterna kring misstankarna mot honom var väl kända.

Som läget var bedömdes det emellertid så småningom som värt att försöka en tillämpning av metoden. Den hade under mellantiden kommit till användning i spaningarna efter den s.k. laser-mannen, som för övrigt var just en seriebrottsling. Arbetet inleddes sensommaren 1993 och avslutades försommaren därefter. Det utfördes av naturliga skäl inte inom Palmegruppen, men torde ändå ha tagit en del av utredningspersonalens tid, när det gällde att ta fram material, svara på frågor osv. Resultatet av arbetet bedömdes av spaningsledningen som mycket intressant och användbart. Med ledning av gärningsmannaprofilen, eller GMP som den kommit att kallas, inriktade Palmegruppen en stor del av sitt arbete på att i och utanför utredningsmaterialet eftersöka personer som överensstämde med ”profilen”. Det synes som en god del av resurserna under 1994 och första delen av 1995 användes för att följa upp GMP. Det ledde också till flera utredningsinsatser.

Tiden efter 1995 har PU visat ett återkommande intresse för Christer P, dock mer som led i det ständiga vändande och vridande på det tillgängliga utredningsmaterialet, som hela tiden sysselsatt gruppen, än som resulat av helt ny information. Under 1996 och under 1997, i samband med att förundersökningsledningen övertogs av Jan Danielsson, koncentrerades emellertid utredningsinsatserna åter kring misstankarna mot Christer P och möjligheten att åstadkomma en förnyad rättslig prövning av dessa. En särskild handlingsplan upprättades av Jan Danielsson under våren 1996. Enligt denna skulle ett arbete med utgångspunkt från att Christer P var gärningsmannen inledas. Syftet var att inventera och värdera allt material i denna del. Under 1996 och 1997 inkom dessutom nya uppgifter angående Christer P. Det ledde sedermera till att Jan Danielsson beslöt att be Riksåklagaren ansöka om resning. Den 5 december 1997 ingav Riksåklagaren en resningsansökan till Högsta domstolen. Den avslogs den 28 maj 1998.

Under 1996 aktualiserades det s.k. Sydafrika-spåret. Från polisiär synpunkt var det dock knappast fråga om ett spår, utan om uppföljning och kontroll av inkomna eller publicerade uppgifter, även om uppslaget från spaningssynpunkt bedömts som intressant. Uppslaget hör vidare till de mer resurskrävande, eftersom det rör utländska och svårtillgängliga förhållanden.

Våren 1997 lämnade Hans Ölvebro sin befattning som spaningsledare. Bakgrunden berörs under följande rubrik.

Förundersökningen mot Hans Ölvebro

I juni 1995 inkom en anonym polisanmälan mot spaningsledaren Hans Ölvebro, med påståendet att denne använde en av polisens bilar ”som vore den hans egen”. Det uppgavs även att polisen höll Hans Ölvebro med bostad. Enligt anmälaren förelåg skattebrott om Hans Ölvebro inte hade tagit upp dessa saker i sin deklaration. Anmälan överlämnades till enheten för internutredningar, CU. Frågan om förundersökning skulle inledas underställdes åklagarmyndigheten. I början av juli 1995 beslöt kammaråklagaren Alice Stenholm att inte inleda förundersökning. Beslutet motiverades med att det inte fanns anledning att anta att brott som hör under allmänt åtal hade förövats. I januari 1996 inkom en ny anmälan, ställd till överåklagaren i Stockholm. Även denna anmälan var anonym, men den hade undertecknats ”Palmegruppen” och det uppgavs att ”majoriteten av personalen på Rikskriminalpolisen” låg bakom anmälan – ”ingen vill framträda med namn men de flesta är beredda att lämna full upplysning om sakförhållandena till berörd utredare”, hette det i skrivelsen. Sakförhållandena var desamma som i den första anmälan, dock berördes inte bostaden i denna skrivelse. Chefsåklagaren Tomas Lindstrand beslöt enligt vad som antecknats på skrivelsen att inleda ”för-förundersökning”, vilket kort senare ändrades till ett beslut om förundersökning. Ytterligare en tid senare, i slutet av februari 1996, inkom ännu en anonym anmälan, undertecknad ”Sven Svensson”.

Därefter vidtog en grundlig utredning. CU bedrev under februari och mars 1996 spaning mot Hans Ölvebro. Av upprättade spaningspromemorior framgår att syftet med spaningen var att utröna huruvida Hans Ölvebro använde en av polisens bilar för privat bruk. Resultatet, så som det framgår av spaningspromemoriorna, talade för att Hans Ölvebro använde det aktuella fordonet privat. Efter att ha misslyckats med att på informell väg hos Palmegruppen inhämta körjournaler vände sig CU till chefsåklagaren Tomas Lindstrand, som beslöt att husrannsakan skulle genomföras hos Palmegruppen. Husrannsakan genomfördes i april 1996, varvid körjournaler och andra handlingar beslagtogs. Under samma månad hölls förhör, bl.a. med flera av utredningsmännen i Palmegruppen.

Av utredningen framgick följande. Hans Ölvebro hade i sin deklaration för 1993 yrkat avdrag för s.k. dubbel bosättning. Hans familj hade flyttat till Åtvidaberg, på grund av att hot riktats mot honom och familjen. Skattemyndigheten avslog yrkandet och hänvisade i beslutet till att arbetsgivaren i detta sammanhang torde ”ha ett visst ansvar och eventuellt kunna skydda Er familj eller bekosta ett sådant skydd”. Skattemyndighetens beslut finns intaget i förundersökningsprotokollet. På detta finns en anteckning, daterad 1994-08-12 och undertecknad av rikskriminalens dåvarande chef Jörgen Almblad. Den är inte helt lättläst, men torde uttydas: ”Ö. får använda tjänstebil till och från bostaden i Åtvidaberg. RKP betalar hyran för lägenhet i Abrahamsberg. Ö. står själv för skattemässiga konsekvenser i samråd med sekretariatet.” Arbetsgivaren stod därefter för hyran av den lägenhet i Abrahamsberg där Hans Ölvebro bodde under veckorna. Hans Ölvebro använde kontinuerligt en av de bilar Palmegruppen förfogade över. Hans Ölvebro hade inte för skattemyndigheten deklarerat för vare sig bilen eller bostaden.

Av förhören med tjänstemän vid Palmegruppen framgick dels att Hans Ölvebro hade uppfattats som en kärv och fordrande chef, dels att hans sätt att förfoga över en av gruppens bilar hade väckt stor irritation.

Av förhöret med Jörgen Almblad framgick att denne uppfattat att Hans Ölvebro var påverkad av hoten och hade upplevt dem som mycket besvärande, i synnerhet som han hade småbarn. Det påverkade hans arbetssituation; han ville ha saken ordnad eller lämna sin post. Jörgen Almblad uppgav att han själv från sin tid som palmeutredare – han hade som byråchef hos Riksåklagaren tjänstgjort i förundersökningsledningen, bl.a. som åklagare i målet mot Christer P – var bekant med att ”man fick väldigt otäcka brev”. Han fattade ”det beslutet att för att kompensera (Hans Ölvebro) för det faktum att han inte fick göra det här avdraget så skulle rikskriminalen hjälpa honom ekonomiskt på det sättet att han skulle få ta en tjänstebil till och från Åtvidaberg och att vi skulle stå för hyran för lägenheten i Abrahamsberg”. Beslutet innefattade inte någon rätt för Hans Ölvebro att fritt använda bilen privat. Någon mer ingående utredning beträffande det hot Hans Ölvebro upplevt företogs inte. Ombedd att kommentera ett påstående från personer i Palmegruppen, att hoten mer eller mindre var nonsens, svarade Almblad: ”Jag tror jag törs garantera att Ölvebro inte upplever dem som nonsens, och det är vad som betyder någonting för mig.”

I november 1996 uppdrog Lars Nylén, som då efterträtt Jörgen Almblad som chef för rikskriminalen, åt en psykiater att göra en bedömning av de hot som riktats mot Hans Ölvebro. I ett utlåtande uttalade Peter Nordström, psykiatrisk konsultöverläkare vid polismyndigheten i Stockholm, att det enligt hans bedömning ”sedan flera år och alltjämt, genom det mycket stora intresse SR (den person som framställt hoten, vår anmärkning) visar Ölvebro genom sina många skrivelser och de indirekta och fördolda hot hon uttryckt, föreligger en hotbild mot Ölvebro personligen och hans familj”. Med anförande av vissa ytterligare omständigheter bedömde läkaren att det förelåg en allvarlig hotbild mot Ölvebro och dennes familj

Den 15 januari 1997 hölls förhör med Hans Ölvebro. Han fick bl.a. frågan om det inte slagit honom att hans tillgång till bil skulle kunna få skattemässiga konsekvenser: ”Aldrig slagit mig ... att det här är en förmån. Jag har ställt upp för arbetsgivaren och jobbar dygnet runt. Så fort någon ringer så åker jag till jobbet. Jag sitter kvar på kvällarna. Jag har jobbat kanske för tre personer under ett antal år. Det har aldrig slagit mig att det här är en förmån. Det är en hjälp för att jag skall kunna göra jobbet.”

Den 28 januari fattade chefsåklagaren Tomas Lindstrand, efter att ha redogjort för utredningen, följande beslut.

Ölvebro har ansett att förmånerna inte är skattepliktiga på grund av hotet mot honom och hans familj. Han har fått stöd för sin uppfattning genom en formulering i skatteförvaltningens beslut 1994-06-13 samt genom att arbetsgivaren inte lämnat någon kontrolluppgift. Ölvebros uppgift att han talat med Ståhl om beslutet och att han inte tänkte deklarera förmånerna motsägs visserligen av den sistnämnde men eftersom uppgift här står mot uppgift och bådas berättelser är trovärdiga får Ölvebros uppgift tas för god. På grund av det anförda kan inte styrkas att Ölvebro insett att förmånerna varit eller kunnat vara skattepliktiga och därför skulle deklareras. Inte heller kan det visas att Ölvebro förfarit grovt oaktsamt genom att inte deklarera dessa.

Det kan inte heller visas att någon annan person uppsåtligen eller av grov oaktsamhet begått brott som har samband med Ölvebros förmåner.

Förundersökningen läggs ner.

Hans Ölvebro fick i samband med förundersökningen lämna sin post under former som utåt torde ha tolkats så att han ”fick sparken”. Av utredningen i detta ärende, liksom av uppgifter som lämnats till kommissionen från personer inom PU, framgår att Hans Ölvebro under flera år dessförinnan sökte andra tjänster och alltså ville lämna sitt uppdrag. I det ovan nämnda förhöret angav Hans Ölvebro själv att han både sökt och erhållit andra befattningar, men att han av sin uppdragsgivare nekats lämna befattningen som spaningsledare.

Arbetet med brottsutredningen efter det att Hans Ölvebro slutat som spaningsledare

Efter det att Hans Ölvebro lämnade sin befattning övertog tidigare biträdande spaningschefen Lars Jonsson under en övergångsperiod spaningsledarskapet inom ramen för den befintliga organisationen. Våren 1997 utsågs Stig Edqvist till spaningsledare, dock med tillträde först den 1 november

Arbetet under Lars Jonsson fortsatte på samma sätt som under Hans Ölvebros ledning. I oktober 1997 förutsåg Lars Jonsson att det pensum han och Hans Ölvebro åtog sig 1988 skulle vara avklarat i början av 1998. Vid den tidpunkten skulle enligt Jonssons bedömning samtliga uppslag vara ”processade”, dvs. färdiga och genomgångna, på det sätt som man hade föresatt sig 1988. Vid den tidpunkt då denna bedömning gjordes, dvs. i oktober 1997, återstod enligt Lars Jonsson 300-500 upp slag att ”processa”, vilket alltså är en relativt liten del av de totalt cirka 18 500 uppslagen.

Under 1997 ledde, som framgått av redovisningen av förundersökningsledningens arbete, koncentrationen kring uppslaget Christer P så småningom till en kraftsamling, som kulminerade med resningsansökan i december 1997.

Efter resningsansökan har arbetet fortsatt i samma former som tidigare. Högsta domstolens avslag på resningsansökan den 28 maj 1998 föranledde ingen omorganisation av verksamheten eller förändring av dess grundläggande inriktning. Palmegruppen består alltfort av ett knappt femtontal kriminalpoliser jämte administrativ personal.

Anmärkningar om samarbetet mellan polis och förundersökningsledning samt om möjligheten att i efterhand beskriva hur utredningsarbetet bedrivits

Samarbetet mellan förundersökningsledningen och spaningsledningen har enligt vad som alltså uppgivits från ömse håll fungerat väl.

Förundersökningsledningen har under hela perioden legat på åklagarsidan. Formellt innebär det att Riksåklagaren haft ansvaret för mordutredningen. Enligt Solveig Riberdahl, som varit mer eller mindre knuten till förundersökningsledningen sedan det fulla åklagarinträdet i maj 1986 och varit förundersökningsledare från november 1994 – december 1996, innebär detta att åklagaren ansvarar för att polisen ”gör rätt saker”, däremot inte för hur polisen utför de enskilda uppgifterna och inte heller för hur polisledningen avdelar och prioriterar sina resurser.

Det är emellertid uppenbart att åklagarens insats som förundersökningsledare de facto har förändrats beroende på utredningsläget. När det finns en misstänkt gärningsman har åklagaren fler uppgifter och får en aktivare roll. Skillnaden synes dock inte bara vara kvantitativ utan också kvalitativ. När det finns en misstänkt styr åklagaren och dennes perspektiv, inriktat på kommande rättslig prövning, utredningsinsatserna i den delen. När det inte finns en misstänkt tycks polisen kunna arbeta närmast helt självständigt och synes då också själv styra spanings- och utredningsinsatsernas inriktning, allt i jakt på en brottsmisstanke stark nog att föra vidare till åklagaren. I praktiken betyder det att åklagarens inflytande över utredningen när den befinner sig i dessa skeden är uttunnat. Det formella ansvaret synes därvid bli just formellt. Det kan ifrågasättas om åklagaren i dessa skeden tar ansvar för att polisen ”gör rätt saker”.

Att det faktiska ansvaret för brottsutredningens inriktning således ”vandrat” fram och åter beroende på utredningsläget bekräftas av flera ikttagelser. Redan i Parlamentariska kommissionens utfrågning beskrev K.G. Svensson åklagarinsatsen i utredningar av detta slag som en ”berg och dalbana”: ”När man har en misstänkt är arbetet på topp, och när det åter blir ett spaningsmord faller åklagarinsatserna tillbaka, sedan kommer nästa misstänkt, och då blir det samma sak.”(* Parlamentariska kommissionens utfrågning med K.G. Svensson den 25 januari 1988. Se även det mer utförliga citatet i kapitel 8.) Detta synsätt synes i och för sig inte vara oomstritt bland de åklagare som varit engagerade i förundersökningsledningen. Icke desto mindre finns det alltså enligt vår mening tecken på att förundersökningsledningen i mordutredningen fungerat på detta vis. Från spaningsledningens sida har det sålunda uppgivits att de direktiv man under tiden efter rättegångarna fick från dåvarande förundersökningsledaren Axel Morath innebar att polisen skulle informera förundersökningsledningen när det dök upp misstankar av intresse – ”kom när ni har något”. Och efter rättegångarna diskuterades det alltså på åklagarsidan om inte förundersökningsledningen borde återgå till polisen, eftersom det inte längre fanns någon brottsmisstänkt, något som skulle ha förhindrats av regeringsbeslutet från 1987, som förankrade förundersökningsledningen hos Riksåklagaren. Den tankegången visar hur man i förundersökningsledningen såg på sin roll i ett skede där det inte fanns någon misstänkt person i utredningen.

I praktiken har samarbetet mellan förundersökningsledningen enligt vad vi kunnat iaktta alltså fungerat så att åklagarinsatsen varierat beroende på utredningsläget. I det skede då det inte funnits någon misstänkt gärningsman och utredningen varit att rubricera som ”spaningsmord”, dvs. från den friande domen mot Christer P och framåt, har Palmegruppen arbetat mycket självständigt. Polisen har på egen hand bedömt när ett uppslag är färdigutrett. Systemet med ”ad actaläggning”, som är en central del i Palmegruppens rutiner, har förundersökningsledningen i samtal med oss distanserat sig från.

Dessa frågeställningar, om rollfördelningen mellan förundersökningsledningen och det övergripande ansvaret för arbetet med mordutredningen, återknyter vi till i kapitel 8.

Förutom informella kontakter mellan personer i spaningsledning och förundersökningsledning, som i efterhand synes svåra att redovisa närmare, har samarbetet och förundersökningsledarens ansvar fungerat respektive utövats så, att man haft återkommande sammanträden mellan spanings- och förundersökningsledning. Det synes ha förekommit två till tre sådana sammanträden årligen. Sammanträdena har varit av informell karaktär. De har följt en viss dagordning, med utgångspunkt från spaningsledningens rapporter från utredningsarbetet, och de har innefattat beslut och direktiv till polisen från förundersökningsledaren. Några protokoll har dock inte förts, i vart fall inte före januari 1995. Hos Riksåklagaren finns ingen dokumentation från sammanträdena, medan Palmegruppen förfogar över enskilda befattningshavares personliga minnesanteckningar och sedermera även protokoll, som emellertid betraktas som arbetsmaterial. Beträffande protokollen har det från spaningsledningens sida uppgivits att sådana först inte förts, men att man började med detta ”när det blev uppenbart att vi skulle bli granskade”, vilket det blev under slutet av 1994.

Vi har vid flera tillfällen bett PU att för oss redogöra för hur arbetet löpt under åren – hur resurserna varit inriktade, vilka uppslag och åtgärder som varit prioriterade under vilka tidsperioder osv. De redogörelser vi därvid fått har emellertid varit fragmentariska – när vi nedtecknat dem och underställt PU dem för eventuella kompletteringar har PU ansett dem alltför ofullständiga för att kunna användas – och ungefärligt översiktliga. Den återstående möjlighet som anvisats oss har varit en genomgång av biträdande spaningschefens s.k. nummerliggare, där åtgärder avseende varje enskilt uppslag finns antecknade. Bortsett från att detta vore en alltför stor arbetsuppgift, skulle det inte vara möjligt att på detta sätt, via ett närsynt betraktande ”träd för träd”, nå fram till en användbar helhetsbild. Vår slutsats är att eftersom ledningssamarbetet inte dokumenterats är det omöjligt att i efterhand rekonstruera ett underlag för en redovisning av det slag vi gärna hade velat göra. – Att återkommande, successivt uppdaterade analyser av utredningsläget från denna dokumentationssynpunkt skulle ha varit en tillgång behöver knappast tilläggas (jfr våra synpunkter i kapitel 8).