Mordet på Olof Palme.

4.1.3 Utredning om högerextremism inom polisen.

Allmänt

Frågan om det förekommer högerextremism inom polisen har dykt upp då och då, såväl inom polisen som i den allmänna debatten. Intresset för saken kulminerade i den diskussion kring polisspåret som uppkom i utredningen av statsministermordet. Det ledde till att Stockholms polisstyrelse beslöt tillsätta en arbetsgrupp för att utreda sanningshalten bakom uppgifterna om extremism. Beslutet fattades den 30 mars 1987, dvs. relativt kort efter det att Hans Holmérs spaningsledning brutit samman och denne lämnat utredningen, och i praktiken även arbetet som länspolismästare. Utredningen inriktades särskilt mot Norrmalms vaktdistrikt, VD 1. Händelser under arbetets gång ledde till att arbetsgruppen även inriktade sin granskning på om det förekommit otillbörliga kontakter mellan svensk och sydafrikansk polis och på frågan om påstådd inblandning av Stockholmspolisen i mordet, dvs. polisspåret. I den senare delen kom granskningen dock att bli helt översiktlig, se vidare nedan.

Gruppen bestod av Carl Cederschiöld (ordförande i polisstyrelsen), Roland Öhrn (vice ordförande i densamma), Gösta Welander (biträdande länspolismästare), Kaj Jonsson (ordförande i Stockholmsavdelningen av Svenska Polisförbundet) och, från mitten av september 1987, Sven-Åke Hjälmroth (tillträdande länspolismästare). Arbetsgruppen lade fram sin rapport i januari 1988, då den antogs av polisstyrelsen i plenum. (* Rapport med anledning av påståenden om högerextremism m.m. inom Stockholmspolisen (citat i det följande är hämtade ur rapporten).)

MOP-arkivet: Högerextremism inom Stockholmspolisen.

Översikt över Stockholms polisstyrelses utredning

Polisstyrelsens rapport redovisar en relativt bred utredning. Uppgifter om följande företeelser eller påstådda företeelser belystes:

Av intresse för den bakgrundsskildring, som detta avsnitt utgör, är de företeelser som ligger i tiden före mordet och de som mer allmänt belyser frågan om eventuell högerextremism. Utredningens resultat beträffande själva polisspåret och dit hörande frågor redovisas i respektive sammanhang.

Av de undersökta företeelserna kan – med ledning av det material polisstyrelsens utredningsgrupp fick fram – åtskilliga betraktas som mindre intressanta som underlag för en bedömning.

Den polisman som på sextiotalet arrangerade privata sammankomster där man lyssnade på marschmusik m.m. flyttade från Stockholmspolisen den 1 januari 1970. Personalen hade sedan dess omsatts flera gånger. Det torde vid tidpunkten inte ha funnits någon kvar i VD 1 av dem som kan ha deltagit. Sammantaget hade dessa uppgifter alltså inte tillräcklig substans för att kunna ligga till grund för någon bedömning av eventuell högerextremism inom polisen vid den tid då undersökningen gjordes.

Uppgiften att det spelats marschmusik i en piketbuss undersöktes bl.a. genom att en polisman som i ett radioprogram 1983 uppgivit att han spelat Björneborgarnas marsch hördes av utredningsgruppen. Även tidigare och nuvarande vaktchef hördes. Det kom fram att polismännen ofta tog med sig egna band till polisfordonen för att lyssna på när tjänsten så tillät. Detta var vanligt när det var tyst i etern, företrädesvis nattetid. Alla typer av musik kunde förekomma, dock aldrig några marscher som kunde associeras till extrema politiska uppfattningar, uppgavs det. Den ifrågavarande polismannen tillbakavisade uppgifter som förekom i ärendet, att han skulle ha extrema uppfattningar. Han hade för 15 år sedan (dvs. på tidigt sjuttiotal) varit medlem i Demokratisk Allians, en organisation som han dock inte ansåg att den kunde betraktas som extrem, om man såg till dess stadga, syfte eller fattade beslut. Numera var han sedan länge inte medlem i någon politisk organisation.

Iakttagelserna om klistermärken från EAP och nidbilder på Olof Palme från VD 1 respektive VD 3 hade gjorts av en ledamot av polisstyrelsen långt före mordet. Utrymmena ifråga besiktigades av utredningsgruppen, varvid det konstaterades att där numera inte fanns några märken.

Lars Werners iakttagelse ledde till att polisledningen erinrade vaktdistriktscheferna om förbudet att bära bl.a. svensk flagga på uniformen. Att det skulle ha förekommit nazisthälsningar på VD 1 gick inte att belägga. Den som tillskrivits uppgifterna, en polisman som framträtt i media, uppgav för utredningsgruppen att han blivit felciterad när det sagts att hans iakttagelser gällde åttiotalet; han hade bara uttalat sig om gamla händelser från sjuttiotalet. Gruppen gjorde ytterligare efterforskningar och ansåg sig kunna konstatera att det inte förekom någon jargong eller attityd som kunde yttra sig i nazisthälsningar, men ville inte utesluta ”att det vid vissa tillfällen kan ha förekommit enskilda överdrifter”. Polisstyrelsen fann ändå skäl att ta uppgifterna på allvar och förde resonemang kring behovet av en fungerande yrkesetisk utbildning m.m.

Existensen av någon organisation inom polisen med namnet Stockholms nationalsocialistiska förening fann utredningsgruppen inte några tecken på, ”trots betydande ansträngningar”. Man höll det för utomordentligt osannolikt att en organiserad grupp av detta slag skulle finnas. På denna punkt synes utredningen alltså ha gett ett närmast entydigt svar. Den polisman som hade utpekats som initiativtagare till föreningen, tillika innehavare av nazistiska grammofonskivor av olika slag, hördes av gruppen, liksom vederbörandes chef. Polismannen ställde sig helt frågande till uppgifterna (även om han angav en tänkbar förklaring till hur uppgifterna kunnat komma i cirkulation). Hans chef gav honom ypperliga vitord: ”en av de bästa polismännen i distriktet med ett gott omdöme och bra uppträdande”.

Fyndet av en SS-hjälm hos en polisman behandlas nedan (polisman E); det har utretts inom ramen för förundersökningen. Polisstyrelsens utredningsgrupp klarlade genom vissa efterforskningar att Valön, den plats där polismannen säger sig ha bärgat hjälmen, förvärvades av Föreningen Kamraterna 1955. Föreningen fann då olika föremål med nazistemblem. Föremålen skall dock ha samlats in och förstörts. Polisstyrelsen ansåg att detta förhållande fick polismannens förklaring till hur han kommit i besittning av hjälmen att framstå som än mer sannolik.

I det bakgrundsmaterial som polisstyrelsens utredningsgrupp efterlämnat och som kommissionen tagit del av finns anteckningar av biträdande länspolismästaren Gösta Welander från en föredragning av säkerhetspolisens dåvarande chef, Sven-Åke Hjälmroth, i maj 1987. Av anteckningarna framgår att säkerhetspolisen från 1970 fått återkommande – men inte särskilt frekventa – uppgifter om högerextremism som tydligen noterats. I februari 1979 synes säkerhetspolisen ha tagit kontakt med Stockholmspolisen. Därvid nämndes inga namn; informationen avsåg företeelserna som sådana, t.ex. att marschmusik spelades i en piketbuss och att Hitlerhälsning förekom. Anteckningarna innehåller vidare upplysningar om de s.k. herrmiddagarna (se det avsnittet), och om att såväl justitieministrarna Ove Rainer och Sten Wickbom som statsminister Olof Palme informerades om dessa möten. Efter 1984 skall det dock inte ha kommit några indikationer på högerextremism till säkerhetspolisen.

Sammankomster med påstådd nazistisk inriktning (”herrmiddagarna”)

Polisstyrelsens redogörelse för de s.k. herrmiddagarna lyder i sin helhet på följande sätt (* Rapporten s. 10 ff.)

Ett uppmärksammat förhållande är de sammankomster som ordnades av en polisinspektör i VD 1 under åren 1982-1984.

Till sammankomsterna, som hade karaktär av herrklubb, inbjöds polispersonal att äta middag och lyssna på föredrag i aktuella samhällsfrågor av någon inbjuden talare. Föredragen behandlade ämnen som överlevnad, kapprustning, vapenfrågor och terrorism.

Klubben hade inga fasta medlemmar utan kunde besökas av polismän som var intresserade av något visst ämne eller av att träffas privat under informella former. Ett mindre antal av deltagarna var inte polismän.

Under perioden januari 1982 – februari 1984 förekom 11 kända möten. Som mest kunde ett 40-tal polismän närvara. Normalt rörde det sig om ett 20-tal. Av deltagarna var det flera som endast besökte sammankomsterna vid något enstaka tillfälle. Mötena rönte ett efterhand vikande intresse och upphörde slutligen helt.

Av vad som har framkommit förekom vid något tillfälle Hitler-hälsning. Av kommentarer och frågor framgick också att flera deltagare föreföll ha en udda politisk uppfattning.

Säkerhetspolisen fick tidigt kännedom om mötena. Företeelsen undersöktes noga och SÄK redogjorde för dessa möten för justitieministrarna Ove Rainer och Sten Wickbom. År 1983 skedde även en redovisning för statsminister Olof Palme.

Uppgifter saknas om att Stockholms polisdistrikt skulle ha informerats av säkerhetspolisen om mötenas förekomst. Uppgifterna var inte av den arten att de enligt regeringens föreskrifter kunde antecknas i säkerhetspolisens register, varför heller ingen s.k. ”spontanutlämning” av uppgifterna kunde ske. (Med ”spontanutlämning” avses utlämnande av nytillkomna uppgifter, mellan personalkontrolltillfällena, om personer som tillhör skyddsklass. Fråga om utlämning prövas av rikspolisstyrelsen jämlikt personalkontrollkungörelsen --- .)

Gruppens kommentar:Det får anses klarlagt att det vid de aktuella sammankomsterna har förekommit uttryck för åsikter av en extrem karaktär. Mötena har haft en varaktighet i tiden och besökts av ett inte obetydligt antal polismän. Enligt gruppens mening är det dock icke möjligt att härav dra slutsatser om förekomsten av en mer utbredd eller organiserad förekomst av högerextremistiska uppfattningar inom polisdistriktet. Dels rör de observationer som har gjorts av extrema yttringar endast vissa av sammankomsterna och då endast vissa av de deltagande åhörarna, dels har gruppen deltagande polismän omsatts betydligt – flera deltagare har uppenbarligen gått på ett inledande möte av nyfikenhet för att sedan inte vidare delta – dels har sammankomsterna spontant upphört på grund av visat ointresse.

När det gäller den polisman som organiserat sammankomsterna konstaterar emellertid gruppen att en särskild bedömning bör göras.

Det är från yrkesetiska utgångspunkter olämpligt att en polisman på detta sätt för i huvudsak polismän aktivt organiserar möten av en sådan karaktär att de för utomstående kan framstå som ett forum för att uttrycka icke demokratiska åsikter

För den vidare bedömningen av den aktuelle polismannen hänvisade gruppen till en annan punkt i rapporten (se under följande rubriker).

Polisman som på mordnatten ringde VD 1 och uttryckte tillfredsställelse över mordet

I det avsnitt där polisstyrelsens arbetsgrupp redogör för uppgifter kring ”polisspåret” återges följande händelser och kommentar.(* Rapporten s. 16 ff.)

Tidigt på morgonen den 1 mars uppringdes vakthavande befäl i VD 1 av en polisman som tidigare tjänstgjort vid vaktdistriktet.(* Det rör sig om den polisman, som arrangerade de nazistiskt inriktade sammankomsterna, tillika den som flyttades från VD 1 efter att Norrmalmsutredningen uppmärksammat hans diskriminering av kvinnliga polismän, i vårt betänkande benämnd polisman B.) Under telefonsamtalet skall polismannen ha uttryckt sin tillfredsställelse över mordet på Olof Palme med uttryck i stilen ”så dog den fähunden Palme”. Polismannen skall också ha utbringat en skål i champagne för mordet eller mördaren.

Polismannen har i radioprogrammet Kanalen uppgett att han även ringt några andra polismän under natten och morgonen efter mordet.

Det vid tillfället vakthavande befälet bekräftar att han natten mot den 1 mars mottog ett samtal från en polisman. Han bekräftar också att denne därvid uttryckte sig negativt om Olof Palme, men han kan ej erinra sig detaljer i samtalet. Han ansåg dock vid tillfället samtalet vara så anmärkningsvärt att han anmälde detta för vaktdistriktchefen Hans Hyllander, vilken i sin tur informerade dåvarande chefen för ordningsavdelningen Sune Sandström som förde informationen vidare till den dåvarande spaningsledningen i Palme-utredningen. Vakthavande befälet säger sig senare ha hört genom radio att han skulle ha återgett en bestämd ordalydelse, men han kan ej nu erinra sig närmare vad som sades.

Den utpekade polismannen har bekräftat att han ringt upp vakthavande befäl vid sin tidigare arbetsplats då nyheten om mordet blev känd för att höra vad som hänt. Han kan inte erinra sig exakt vad som yttrades i samtalet, men säger sig aldrig ha gjort någon hemlighet av att hans personliga inställning till Olof Palme och det han representerade var mycket negativ.

Gruppens kommentar: Gruppen konstaterar att flera samtal har ägt rum och att det sannolikt i samband härmed uttryckts nedsättande omdömen om Olof Palme.

Gruppen finner att polismannen har, oavsett att samtalens exakta ordalydelse inte gått att klart fastställa, uppträtt på ett klart olämpligt sätt särskilt då han mordnatten ringt upp en tjänstgörande polisman och uttryckt nedsättande omdömen om den mördade statsministern.

Det skall här noteras att det är fråga om samme polisman som stod som arrangör till de under punkten 2 redovisade sammankomsterna. Det bör därför enligt gruppens mening här i ett sammanhang göras en samlad bedömning.

Gruppen fortsatte med att konstatera att polismannen i fråga, dvs. polisman B, tidigare omplacerats ”bl.a.” på grund av sin negativa attityd till kvinnliga poliser. Den slog vidare fast att polismannen inte begått något brott, att det han gjort hade skett utanför tjänsteutövningen och att det inte påståtts att han påverkats av sina åsikter i sin tjänst. Men genom att arrangera sammankomsterna och genom telefonsamtalet till VD 1 hade han ”visat prov på ett så dåligt omdöme att detta i sin tur varit ägnat att allvarligt rubba allmänhetens förtroende såväl för honom som enskild polisman som för polisen i stort.”

Bedömningen resulterade i att polisstyrelsen agerade för att avskära polisman B från fortsatt tjänst, se under följande rubrik.

Stockholms polisstyrelses begäran att en polisman skulle försättas i disponibilitet

Fortsättning följer……

Polismäns resor till Sydafrika

MOP-arkivet: Utredning Sydafrikaresor.