Mordet på Olof Palme.

Husrannsakan i en lokal som disponerats av en kurdisk förening m. m.; frågor om rättsenlighet och om behörighet att fattabeslut

(D nr l094- 1987)

l ett beslut den 6 oktober 1988 anförde JO Wigelius följande.

Vid samtal den 4 mars 1987 med företrädare för juristkommissionen med anledning av mordet på Olof Palme ifrågasatte kommissarien John Jonsson vissa åtgärder som företagits av polis i samband med ett ingripandc under utredningen av mordet på statsminister Olof Palme. Samtalet redovisades i ett vid juristkommissionen upprättat protokoll. l beslut den 27 april 1987 förklarade kommissionen att de påtalade förhållandena var av den karaktären att de inte borde handläggas av kommissionen. Ärendet överlämnades till JO för handläggning.

Klagomålen

Jonsson uppgav vid samtalet med företrädare för juristkommissionen bl. a. följande.

Han hade av kolleger uppmärksammats på ett polisingripande som ägt rum den 1 4 mars 1 986. Ett tiotal personer av kurdisk härkomst hade hämtats från en lokal på Döbelnsgatan i Stockholm och förts till rikskriminalens lokaler. De hämtade hade inte förts genom kriminaljouren och inte heller registrerats i polismyndighetens dator. Enligt tjänsteföreskrift skall så ske när någon hämtas eller medtas till förhör. Vid rikskriminalen hölls ett kort förhör med dc hämtade som också fotograferades. De frigavs sedan. - Jonsson ifrågasatte på vilken grund ingripandet gjorts. Han ifrågasatte också om fara i dröjsmål förelegat och om beslut fattats av behörig person.

Utredning

Polismyndighetens i Stockholms polisdistrikt handlingar i ärendet infordrades till JO-expeditionen och granskades. l ärendet hördes bl. a. polisintendenten vid rikspolisstyrelsen Tommy Lindström, kommissarien vid polismyndigheten i Stockholms polisdistrikt Åke Svensson, kommissarien vid rikspolisstyrelsen Herbert Persson och inspektören vid polismyndigheten i Stockholms polisdistrikt Staffan Ahlin. Ärendet remitterades härefter till polismyndigheten i Stockholms polisdistrikt för yttrande angående de rättsliga grunderna för besluten om husrannsakan och hämtning.

l remissvaret anförde polismyndigheten följande.

De händelser som skall granskas bör sättas in i sitt tidsmässiga perspektiv. Landets regeringschef hade mördats och sedan dryga två veckor pågick den största jakten på en mördare landet upplevt. Ett par hundra man spaningspersonal var insatta på ärendet. En person var anhållen och begärd häktad för medhjälp till mordet. (Den misstänkte kallas här G.) Polismyndighetens organisation och arbetsformer på kriminalsidan hade av spaningsledningen kraftigt förändrats för att passa spaningsarbetet.

Den direkta anledningen till de tvångsåtgärder, som skall behandlas, var att man hos G. anträffat en anteckning om en adress. Adressen låg i omedelbar anslutning till vad som antogs vara gärningsmannens flyktväg. Det låg i sakens natur att man i brottsutredningen bl. a. hade intresse av att veta om G. uppehållit sig på eller invid den angivna adressen i anslutning till mordet.

Husrannsakan

Två spanare fick i uppgift att bege sig till platsen, Döbelnsgatan 1 6 B. Väl där fann man, att den lokal anteckningen avsåg, disponerades av en kurdisk organisation. Eftersom man i spaningsarbetet efter mördaren även intresserat sig för den kurdiska organisationen PKK var det naturligt att spanarna omedelbart kontaktade polishuset för att få närmare instruktioner och utan att företa någon åtgärd på platsen.

Allt pekar mot att det var kommissarien Åke Svensson som beslöt om att en husrannsakan skulle ske. De närmare omständigheterna kring beslutstillfållet har ej kunnat utredas.

Att beslutet var rationellt och ändamålsenligt torde framgå av att ett motsatt beslut hade tett sig minst sagt märkligt. G. var misstänkt för delaktighet i mordet och ägde kännedom om denna lokal omedelbart intill mordplatsen och gärningsmannens formodade flyktväg. Lokalen disponerades av en gruppering som kunde antagas kunna lämna upplysningar om en för flertaliga mord misstänkt organisation. Vid ett så ytterligt allvarligt brott som det här var frågan om hade det inte varit försvarbart att underlåta att undersöka om ev upplysningar stod att finna även om en husrannsakan måste tillgripas.

Polismyndighetens bedömning är att brottets karaktär och de nu nämnda omständigheterna konstituerade en rätt till husrannsakan med stöd av RB 28 kap. l § andra stycket. .

Såvitt framgår av utredningen synes syftet med husrannsakan varit att eftersöka föremål som kunde ha betydelse för förundersökningen. Det forefaller även varit så att man även möjligen avsåg att hämta de tillstädesvarande till förhör. Detta kan förefalla vara en något tveksam grund eftersom man i det läget knappast kunde ha någon närmare vetskap om exakt vilka som befann sig i lokalen. Med tanke på att det måste hållas för visst att personer som kunde hämtas till förhör utan föregående kallelse befann sig i lokalen torde man icke utan visst fog kunna hävda att även 2 § samma kapitel var tillämplig.

Hämtningen

Med hänsyn till lokalens belägenhet och att de som vid tillfället vistades i lokalen kunde antagas äga kännedom om den kurdiska organisationen PKK var det angeläget att förhör anställdes snarast möjligt.

Beslutet att ta med samtliga till förhör grundades uppenbarligen på att tidspress forelåg. Häktningen av G. var omedelbart förestående och de uppgifter, som förhören skulle kunna ge, kunde antas få betydelse för häktningsfrågan. Att kalla till förhör skulle vara till men för undersökningen med hänsyn till tidsfaktorn. Risken att en kallelse till omedelbart förhör på polishuset inte skulle efterkommas och att utredningen därigenom skulle försvåras kunde ej uteslutas.

Att hålla förhören på platsen var förhörstekniskt sett inte genomförbart. Härvid skall invägas att tolkar behövdes. Förhören genomfördes så snabbt som möjligt och var avslutade inom loppet av några timmar genom ett effektivt samarbete med den grupp vid rikskriminalen som särskilt ägnade sig åt frågor med anknytning till PKK. Det kan sålunda konstateras att hämtningen med all sannolikhet förkortat den tid som de hörda eljest skulle behövt kvarstanna för förhör.

Formella fel föreligger dock i några av handlingama där de enskilda frihetsberövandena antecknats. Som grund for frihetsberövandet har den rättsliga grunden för att få forhöra de medtagna, RB 23 kap. 6 §, angivits i stället for RB 23 kap. 7 §. Vidare har 27 kap. l § inte angivits i dokumentationen över husrannsakan. Dessa fel kan dock ej ha påverkat någon enskilds rätt och torde helt kunna tillskrivas den tidspress som generellt sett rådde under detta stadium av fOrundersökningen.

Beslagen

Vad beträffar beslagen i samband med husrannsakningen kan konstateras att rättegångsbalken som grund för ett beslag endast fordrar att fOremålet "kan antagas äga betydelse fOr" utredningen.

l det läge fOrundersökningen befann sig vid husrannsakan, bedrevs undersökningen på en mycket bred front. Faktainsamlingen gick i stort sett ut på att omfatta allt som hade med Olof Palme att göra. Man inriktade sig dock särskilt på dem som på ett eller annat sätt rimligen kunde tänkas ha någon som helst kännedom om eller anknytning till grupper som kunde antagas haft anledning att röja Palme ur vägen. Den kurdiska organisationen PKK kom redan i inledningsskedet i blickpunkten. Det var sålunda angeläget att så snabbt som möjligt få information om de eventuella bindningar eller kontakter som fanns mellan PKK och andra personer eller grupperingar i samhället. Givetvis var det av stort intresse i den raretiggande situationen att få information om det i lokalen eventuellt fanns någon bindning till den anhållne G. eller PKK. Det måste därfOr anses lagligen grundat att polismännen beslagtog bl. a. ett medlemsregister som anträffades i lokalen.

Beslutsordningen

En mer svårbedömd fråga är om besluten fattats i behörig ordning. Kommissarien Svensson har, med hänsyn till frågans vikt, infOr detta yttrande hörts än en gång i frågan. Något ytterligare framkom dock ej.

Enligt polismyndighetens mening bör beslut om detta slag av tvångsåtgärder fattas av åklagaren. Någon egentlig fara i dröjsmål borde ej ha fOrelegat. Saken skulle ha kunnat ordnats med ett telefonsamtal till åklagaren. l den s. k. Palmeutredningen forelåg dock mycket särskilda omständigheter. Polismyndigheten avser då de numera välbekanta och av såväl juristkommissionen som den parlamentariska utredningen behandlade meningsskiljaktigheterna mellan å ena sidan den dåvarande spaningsledningen och åklagarmyndigheten.

Det är numera utrett att ansvaret fOr fOrundersökningen i praktiken uppdelats så att åklagaren var fOrundersökningsledare i vad avsåg den del som berörde "33-åringen" dvs. den anhållne G. Spaningsledningen/polisen höll i resten och sålunda även det s. k. kurdspårct. Det kan därför knappast läggas Svensson till last att han inte inhämtade åklagarens beslut i detta läge där "kurdspåret" och utredningen beträffande G. sammanfOll.

Att G. hos sig hade en adresshänvisning till en kurdisk samlingslokal måste i det aktuella läget ha varit en upplysning av mycket stort intresse. Med kännedom om den centrala roll spaningsledningen spelade kan det därfor f6refalla underligt att Svensson skulle ha underlåtit att kontakta spaningsledningen fOr att inhämta det överordnade befälets beslut i frågan. Svensson har dock forklarat att han icke gjorde detta utan att han, så vitt han nu kan erinra sig, tog beslutet själv.

Den mest troliga fOrklaringen torde vara att Svensson, då han blev ställd inf6r polismännens telefonsamtal med upplysningen att den aktuella adressen var en kurdisk samlingslokal, helt enkelt inte kunde avgöra om ev åtgärder var att hänfOra till "kurdspåret" eller "33-åringen". Att utreda detta och sedan finna "rätt" beslutsfattare torde med rätta kunna antagas ha medfOrt en sådan tidsspillan att fara i dröjsmål f6relåg. l den situation Svensson befann sig torde han ha gjort det enda rationella: Besluta om tvångsåtgärderna själv. Ett beslut han i och fOr sig hade befogenhet att fatta.

l den mån formella fel i beslutsledet kan konstateras är dessa inte något som Svensson bör lastas for utan bör snarare ses som en f6ljd av den fOr en polisman något ovanliga ansvarsuppdelningen och arbetsformen Palmeärendet uppvisade.

Fotograferingen

Av utredningsmaterialet framgår att de som hämtades till fOrhör från lokalen även fotograferades. Varken utredningen hos JO eller den undersökning polismyndigheten gjort inf6r detta yttrande har kunnat klarlägga vem som fattade beslutet och den närmare anledningen till fotograferingen.

l Kungörelse (1947:950) om fingeravtryck m.m, stadgas i 2 § att fotografi får tas "for vinnande av utredning om brott" även av den som inte är misstänkt. Den mest troliga anledningen till åtgärden torde vara att man bedömde det av vikt fOr utredningen att ha fotografier av alla som kunde antagas ha passerat mordplatsen och "flyktvägen" under mordnatten. För vittneskonfrontationer och liknande åtgärder var det av vikt att ha så tillf6rlitliga uppgifter som möjligt. Det ligger i sakens natur att fotografierna då spelade en väsentlig roll. De som uppehöll sig i lokalen mordkvällen bör ha iakttagits på väg till eller från lokalen.

Anmärkning kan riktas mot fotograferingen. Av utredningen framgår att man inte endast fotograferat dem som med skäl kunde antagas varit i lokalen under kvällen. Åtgärderna att fotografera samtliga hörda torde därfOr inte kunna passera utan anmärkning. Det torde dock inte kunna utredas vem som bar ansvaret fOr fotograferingen eller om den utf6rts på det sätt som den ansvarige avsett.

Sammanfattning

Sammanfattningsvis kan konstateras dels att enstaka felaktigheter - av formell karaktär - f6rekommit men att ingen enskild tjänsteman bör kunna lastas härfor dels att åtgärderna kommit att träffa så att man lätt kan få uppfattningen att de mer riktat sig mot hela grupperingar än enskilda individer. Detta är beklagligt men helt hänf6rligt till de då foreliggande f6rhållandena. Hade någon som icke tillhörde den kurdiska gruppen befunnit sig i lokalen vid ingripandet torde även denne ha medtagits till fOrhör om detta lämpligen inte kunde ha hållits på platsen. Bristerna i handläggningen och då särskilt de som visat sig i generaliserade bedömningsnormer, torde kunna hänforas till den mycket säregna situation och organisationsform polismännen hade att arbeta under vid den aktuella tiden och som behandlats av såväl juristkommissionen som den parlamentariska utredningen.

RB 23 kap. 4 § stadgar att en förundersökning skall bedrivas så "att ej någon onödigt utsättes för misstanke eller får vidkännas kostnad eller olägenhet".

De åtgärder som behandlats här har icke varit avsedda att kasta någon misstanke på de utsatta och ej heller medfört någon sådan misstanke. Dock har åtgärderna medfort olägenheter, vilka med tanke på brottets synnerligen allvarliga karaktär och syftet med åtgärderna enligt polismyndighetens bedömning ej kan anses som onödiga.

Bedömning

Beslutet om husrannsakan

Huvudregeln om s. k. reell husrannsakan under förundersökning finns i RB 28 kap. l §. Med reell husrannsakan avses här ett eftersökande i hus, rum eller slutet förvaringsställe av föremål, som är underkastat beslag, eller eljest till utrönande av omständigheter som kan ha betydelse för utredning om brottet. Detta tvångsmedel kan bara utnyttjas vid misstanke om brott, varå fangelse kan följa. Hos annan än den som är skäligen misstänkt för brottet får enligt RB 28 kap.. l § andra stycket RB husrannsakan dock företas endast om brottet förövats hos honom eller den misstänkte gripits där eller eljest synnerlig anledning f6rekommer, att genom rannsakningen f6remål, som är underkastat beslag, skall anträffas eller annan utredning om brottet vinnas.

Regler om s. k. personell husrannsakan finns i RB 28 kap. 2 §. Enligt lagrummet får husrannsakan f6retas bl. a. fOr eftersökande av den som skall gripas, anhållas eller häktas eller hämtas till f6rhör. Hos annan än den eftersökte får husrannsakan f6retas endast om synnerlig anledning f6rekommer, att den eftersökte uppehåller sig där.

Det forhållandet att man hos den misstänkte G. påträffat en anteckning om den aktuella adressen och att man på denna funnit en lokal, som disponerades av en kurdisk f6rening, har givetvis - även med beaktande av dc olika brottsteorier som f6rclåg vid tidpunkten - inte i sig utgjort tillräcklig grund fOr en husrannsakan i fOreningens lokaler med stöd av RB 28 kap. l § andra stycket RB. Vad polismyndigheten i övrigt anf6rt i sitt yttrande och dc uppgifter de hörda personerna därutöver lämnat i denna del är inte heller av sådan beskaffenhet att det kan anses att synnerlig anledning forekommit att f6remål, som var underkastat beslag, skulle anträffas eller annan utredning om brottet vinnas. - Polismyndigheten har i sitt remissvar ifrågasatt om det inte funnits grund fOr husrannsakan med stöd av bestämmelserna om personell husrannsakan i RB 28 kap. 2 §. Någon sådan grund kan emellertid inte anses ha f6relegat, bl. a. med hänsyn till att man inte kände till vilka personer som vistades i lokalen och därmed in1e heller vilka personer som skulle kunna hämtas till forhör. Jag kan således inte finna annat än att lagliga fOrutsättningar fOr beslut om husrannsakan i föreningslokalen saknats.

Beslutet om hämtning till forhör

Enligt RB 23 kap. 6 § må under fOrundersökning fOrhör hållas med envar som antages kunna lämna upplysning av betydelse fOr utredningen. Enligt 7 § andra stycket i samma kapitel kan hämtning av den som skall höras ske utan föregående kallelse, bl. a. under förutsättning att undersökningen avser brott varå fångelse kan fOija och det skäligen kan befaras att den hämtade ej skulle hörsamma kallelse eller i anledning av kallelse skulle genom undanröjande av bevis eller på annat sätt fOrsvåra utredningen. l 6 § andra stycket Förundersökningskungörelse (1947:948). föreskrivs att hämtning till förhör av den som skall höras som vittne eller eljest utan att vara misstänkt fOr brott bör äga rum allenast när skäl av särskild vikt f6religger för en sådan åtgärd. Som exempel på sådana skäl anges att förhöret icke eller endast med avsevärd svårighet kan hållas på den plats, där den som skall höras befinner sig, eller att vittne behöver inställas på viss plats fOr konfrontation eller på brottsplats fOr prövning av vittnets iakttagelseförmåga eller till rekonstruktionsfOrsök eller ock att med hänsyn till brottets beskaffenhet och omständigheterna i övrigt särskild skyndsamhet är av nöden.

Hämtningsbeslutet avsåg personer som vid tillfållet besökte föreningslokalen. Det tycks således ha varit beroende av tillfålligheter vilka föreningsmedlemmar eller andra personer som kom att hämtas. Brottsmisstanke mot de hämtade personerna förelåg inte. Med de uppgifter som var tillgängliga är det enligt min mening tveksamt om man över huvud taget hade anledning att tro att de ifrågavarande personerna hade upplysningar att lämna av betydelse fOr utredningen. Av innehållet i fOrhörsprotokollen framgår också att fOrhörspersonalen inte egentligen visste vad de skulle höra de hämtade om förutom deras eventuella bekantskap med G. Det har i vart fall inte framkommit någon omständighet som givit stöd fOr uppfattningen att förhören var så angelägna att det var motiverat att hämta personerna utan föregående kallelse. - Jag anser således att även beslutet om hämtning till förhör var mindre väl grundat.

Beslutsordningen

Enligt RB 28 kap.. 4 § skall förordnande om husrannsakan meddelas av undersökningsledaren, åklagaren eller rätten. Enligt 5 § i samma kapitel får dock polisman även utan sådant förordnande företa husrannsakan bl. a. då fara är i dröjsmål.

l 6 § första stycket Förundersökningskungörelse (1947:948). föreskrivs: Uppkommer under förundersökning fråga om hämtning till fOrhör och skall förhöret ej hållas av undersökningsledaren, åligger det förhörsledaren att skyndsamt underställa frågan undersökningsledarens prövning, såvida ej förhörsledaren äger gripa den som skall höras eller jämlikt RB 23 kap.. 8 § medtaga honom till förhöret eller ock fara är i dröjsmål, för vilka fall förhörsledaren själv äger förordna om hämtningen

l den del av mordutredningen som avsåg den misstänkte G. leddes förundersökningen av åklagare. l övriga delar av utredningen ansågs vid den aktuella tidpunkten polismyndigheten vara förundersökningsledare. Därvid var det i de flesta fall länspolismästaren Hans Holmer som hade att fatta sådana beslut som ankom på polismyndigheten i dess egenskap av förundersök n i ngsledare.

Genom den verkställda utredningen har kunnat fastslås att besluten om husrannsakan och hämtning till förhör inte fattats av åklagare och inte heller av behörig företrädare för polismyndigheten.

Polismyndigheten har i remissvaret gjort gällande att fara i dröjsmål förelegat och att åtgärderna därför kunnat vidtas utan beslut av förundersökningsledarcn . Jag delar inte den uppfattningen. Med den bedömning av uppslagets vikt som bland andra kommissarien Åke Svensson redovisat torde det rent av ha varit bättre även från utredningssynpunkt att tills vidare ställa lokalen under bevakning.

Åke Svensson har uppgivit att det är sannolikt att han fattat besluten om husrannsakan och hämtning till förhör. Han har dock inte kunnat erinra sig de närmare omständigheterna.

Kriminalinspektören Staffan Ahlin, som deltog vid det inledningsvis gjorda besöket vid Döbelnsgatan och även vid den därefter företagna husrannsakningen, har förklarat att han inte känner till vem som fattat besluten om husrannsakan och hämtning. Han känner inte heller till vid vilken tidpunkt besluten fattades. Såvitt han har kunnat erinra sig var det en kollega från rikskriminalen som från föreningslokalen inhämtade besked per telefon om att åtgärderna skulle företas. Ahlin fick det intrycket att beskeden inhämtades från rikskriminalen.

Polisintendenten Tommy Li ndström har bl. a. uppgivit att han inte är säker på vem som beslutade om hämtningen, men att han håller för sannolikt att han varit med och beslutat om att de hämtade personerna skulle komma till rikskriminalens lokaler för förhör. Han har dock inte kunnat erinra sig om företrädare för rikskriminalen tillfrågats angående själva hämtningsbeslutct.

Kommissarien Herbert Persson har uppgivit att han av de kolleger vid rikskriminalen som sänts för att hjälpa till vid åtgärderna i lokalen på Döbelnsgatan fått meddelande om att man skulle verkställa husrannsakan enligt vad som bestämts vid KKI (våldsroteln) vid polismyndigheten i Stockholms polisdistrikt. Han har vidare uppgivit att han vid samtalet med Åke Svensson fått den uppfattningen att beslutet om hämtning fattats inom den grupp som haft hand om utredningen beträffande den anhållne G.

För antagandet att det var Åke Svensson som beslutade om husrannsakningen talar bl. a. det förhållandet att det på protokollet över husrannsakningen och i den promemoria benämnd "Spaningsuppslag i grövre brottmål'' som upprättats över händelsen finns antecknat att Svensson beslutat om åtgärden. Jag finner emellertid att det också - bl.a. genom de ovan redovisade uppgifterna från Ahlin och Lindström - framkommit omständigheter som talar för att annan befattningshavare fattade besluten. Det får därför konstateras att det inte går att i efterhand med ti llräcklig grad av säkerhet fastställa vilken eller vilka befattningshavare som bär ansvaret för åtgärderna. Jag har därför inte aktualiserat något personligt ansvar för det inträffade. ,

Beslagen.fotograferingen m. m.

Beslagen och fotograferingen av de hämtade har kommenterats i polismyndighetens yttrande. Som jag ovan anfört anser jag inte att det funnits tillräckliga förutsättningar fOr att vidta några tvångsåtgärder mot de ifrågavarande personerna. Åtgärderna att beslagta viss egendom och att fotografera de hämtade får dock anses ligga i linje med de bedömningar som legat till grund för besluten om husrannsakan och hämtning till förhör. Jag finner därför inte anledning att särskilt kommentera vad som förekommit i denna del.

Vad som i övrigt förekommit ger inte anledning till något särskilt uttalande från min sida.

Orginal: Justitieombudsmännens ämbetsberättelse 1989/90:1.