Mordet på Olof Palme.

Polis Hans K, Welanders och Sandström inför juristkommissionen.

PM: De 12 första timmarna - Hanss, Welanders och Sandströms utsagor inför juristkommissionen.

PARLAMENTARISKA KOMMISSIONEN

(Ju 1987:02) ned anledning av mordet på Olof Palme

Stefan Strömberg

PM 1987-06-15

Denna PM bygger dels på Juristkommissionens rapport 1, dels på utskrifter av förhör juristkommissionen hållit med biträdande Gösta Welander, polisöverintendenten Sune Sandström och Polis Hans K. Det bör påpekas att dessa utskrifter inte gjorts offentliga och att denna PM därför endast år för internt bruk.

1. Ledningen av polisverksamheten natten den 28 februari – 1 mars 1986

Polis Hans K tjänstgjorde som vakthavande kommissarie i sambandscentralen (SBC).Förutm högsta befälet i SBC förde han, intill polisledningen anlände till SBC, även högsta befälet Över all tjänstgörande ordningspolispersonal. Poliskommissarien Gösta Söderström var yttre befäl i citykärnan. Han förde befälet vid brottsplatsen han var underställd Hans. Sedan Welander och Sandström anlänt till SBC omkring klockan 00.30 förde Welander - och i hans utevaro Sandström - högsta befälet över polisverksamheten i Stockholm.

Juristkommissionen har i denna del uttalat: Samordningen och ledningen av verksamheten under mordnatten brast på viktiga punk ter. Dokumentationen i SBC av de åtgärder son vidtogs var bristfällig och detta kan ha gjort det svårare att i efterhand kontrollera och råtta till. Vakthavande kommissarien i SBC hade en mängd uppgifter åvilade honom och utövade därför inte den direkta ledning av polisinsatsen hade behövts. Polismyndighetens tjänstgörande högsta ledning ingrep inte aktivt i verk samheten när den kom till SBC och det gjordes synbarligen då inte heller någon egentlig kontroll av att gällande rutiner och regler följdes. Det rådde oklarhet om fördelningen av ansvaret för verksamheten när polismyndighetens ledning hade kommit till SBC.

Polis Hans K har i denna del berättat bl . a. följande om ledningen om polisverksamheten: Han uppfattade mordet som en rent polisiär historia. Polispatruller och liknande beordrades automatiskt till platsen. Han frågade radiooperatören om signalement och hörde att denne beordrade bilar till ett antal platser. Hans beordrade vidare att protokoll föring skulle ske men fick först senare klart för sig att det inte var det exakt riktiga protokollet son kom till användning. Hans blev låst vid sin arbetsplats av telefoner som ringde och telefonsamtal som han var tvungen att ringa. Alla begärde att få tala med vakthavande kommissarien. Mellan telefonsamtalen lyssnade han på radiotrafiken. Han hörde att polisinspektören Anders Thornestedt (operatören) och polisinspektören Birgitta Brolund (protokollförare) fullgjorde sitt arbete på det sätt som situationen krävde. När Welander och Sandström anlände till SBC redogjorde Hans för vad han dittills gjort. Welander och Sandström var nöjda. Welander uppmanade därefter Hans att söka efter länspolismästaren Hans Holmér och att se till att personal från rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning och personal frånkriminalavdelningen skulle komma till SBC. Hans kan inte erinra sig detaljer om några direktiv som skulle lämnat arbetet på fältet. Det sades inget uttryckligt om ledningsansvaret. Welander och Sandström satt i ledningsrunnet medan Hans gick tillbaka till sin "ordinarie stol". Enligt Hans var det underförstått att ansvaret var Welanders och Sandströms.

Welander har i denna del berättat: Hans hade ansvar för polisens verksamhet till dess polisledningen, dvs. Welander och Sandström, kom till SBC. Därefter hade Welander ansvar för verksamheten. Hans skötte dock även därefter ledningen av fältverksamheten. Welander och Sandström är chefer. Deras uppgift var inte att "prata i radio" och leda verksamheten ute på fältet. De var där för att fatta de beslut chefer skall fatta. De diskuterade huvudsakligen personalsituationen och vika chefer och andra befäl son skulle kallas in till tjänstgöring. Det förekom inte, sedan Welander och Sandström kommit till SBC, någon situation som aktualiserade att de skulle lämna några direktiv eller order beträffande fältverksamheten. De beslöt att fortsätta eftersökandet av mördaren på det sätt som detta startats av Hans. Velander följde inte någon speciell plan i sitt arbete. De planer som fanns var för omfattande. Efter ett par tinnars verksamhet blev det viktigare att planera framåt, dvs. bl.a. med avlösning av polispersonal. Samtalen utifrån kom på många olika ställen. Welander vet inte on det anordnades några särskilda anknytningar för inkommande samtal från massmedia. Han lade sig inte i den frågan. Welander utgick från att Sandström tog över befälet när Welander begav sig till Sabbatsbergs sjukhus och Rosenbad. Welander följde polisens arbete genom att lyssna på radiotrafiken.

Sandström har berättat: Under färden intill SBC diskuterade han och Welander vilka kontakter med andra myndigheter som borde tas. Welander åtog sig att som chef sköta de frågorna. När de anlände till SBC informerade Hans cm de kontakter regeringskansliet som han haft, om vad som vidtagits på mordplatsen och vad han i övrigt påbörjat för arbeten för att sammankalla personal till SBC. Sandström och Welander underrättades också att genomsökandet av mordområdet hade påbörjats. Ansvaret för polisverksamheten övergick från Hans till Welander när Welander och Sandström kom till SBC. Hans fortsatte emellertid att leda SBC:s arbete rent tekniskt. bl. a. hade eventuella order från Welander gått via Hans. När ställ företrädande chefen för SBC. konvnissarien Verner Berggren, anlände till SBC ersatte han Hans som ansvarig för den operativa verksamheten rörande mordet. Welander fattade övergripande beslut av typen "att han gillade läget" och att "man skulle fortsätta mördarjakten på påbörjat sått med de polisresurser som är inne". Det finns planer för hur man skall handla, men de tillämpas inte direkt. Planerna är mycket omfattande och detaljerade. Det är i stället en allmän tillämpning av grunderna för planerna sker. Det fanns ingen checklista. Kontrollen för verksamheten skedde informellt genom att sambandsmännen i ledningsrummet talade om vad som skedde. Sandström fick kontinuerligt uppfattningen att eftersökandet fortsatte på det sätt som man lagt upp det på. tog över befälet när Welander begav sig till Sabbatsberg och Rosenbad.

2. Sökandet efter gärningsmannen.
Avspärrningar och kontroller.

Juristkommissionen: Sökandet efter gärningsmannen utfördes inte under den fasta ledning från SBC borde ha varit möjlig. Det präglades därför av brist på systematik och överblick. Det genomfördes varken någon allmän avspärrning eller några begränsade systematiska åtgärder av typen spärrning av gator eller områden nära brottsplatsen, organiserad kontroll av fordon vid utfarterna eller liknande.

Polis Hans K: Patruller beordrades automatiskt till brottsplatsen. Hans gav order om att det skulle sökas i områdena runt Han gav dock inga direktiv för hur det skulle gå till. Han hörde på radion att bilburna polispatruller frivilligt uppgav att befann sig på olika platser och började leta. Eftersökandet skedde inte med kartans hjälp utan med hjälp av det goda minne operatören hade. Hans hann inte kontrollera hur eftersökandet fungerade. SBC ansvarade för eftersökandet utanför brottsplatsen.

Welander: Han upplystes att eftersökandet hade inletts. Han beslöt att det skulle fortsätta som det påbörjats. Han ansåg det inte vara någon mening red avspärrningar av gator och liknande en timme efter mordet. Han tyckte att eftersökandet verkade effektivt eftersom han på radion hörde att polisen arbetade. Någon taxikarta behövdes inte för att leda sökandet.

Sandström: Han och Welander underrättades vid ankomsten till SBC om att ett genomsökande av nordområdet påbörjats. Welander beslöt att eftersökandet skulle fortsätta. Sandströms bedömning då var att gärningsmannen antingen var långt från brottsplatsen eller befann sig inom närområdet. Någon avspärrning av gator var inte aktuell, eftersom man inte ville splittra resurserna på åtgärder som var tveksamma. Sandström fick kontinuerligt genom de uppgifter sambandsmannen (radiooperatören?) lämnade uppfattningen att eftersökandet fortsatte på det sätt som man lagt upp det på.

3. Information och larm

Juristkommissionen: Informationen till tjänstgörande polispersonal var bristfällig. Det förblev under flera timmar okänt för många polismän i tjänst på olika håll i Stockholm att statsministern hade blivit skjuten på öppen gata och att en beväpnad mördare befann sig på flykt från brottsplatsen. Någon underrättelse mordet gick i inledningsskedet inte ut till andra polisdistrikt, vare sig de närmast angränsande distrikten eller andra distrikt länet eller i landet i övrigt.

Polis Hans K: Han hörde operatören sända ut ett allanrop (anrop som når samtliga patruller i distriktet som inte just då är upptagna av annat radioanrop). Han utgick från att larmanrop (anrop san bryter all pågående radiotrafik) skulle sändas automatiskt men glömde sedan bort det. Han förutsatte att lam skulle sändas ut till länets övriga polisdistrikt. Han övervägde att sända ut rikslarm eller länslam men ansåg att det tillgängliga signalementet var för vagt. Han beslöt därför att vänta med larm till dess att ledningen kom till SBC. Han tog då inte upp frågan genast utan sade vid något senare tillfälle att inte gått ut något riks lam eller länslarm.

Welander: Hans tog upp frågan om rikslarm. Welander bedömde först att det inte behövdes. I stället vidtogs andra åtgärder. Man kontrollerade att några flygplan inte avgått från Arlanda etc. Innan Welander for till Sabbatsbergs sjukhus beslöt han att det trots allt skulle sändas ett rikslarm. Han såg då inte rikslarmets text.

Sandström: Rikslarm var en sådan rutinsak att Sandström inte tänkte på att kontrollera det. Att det dröjde berodde på ett knapphändigt signalement. Det vi sade sig senare att det signalement som sändes ut gav upphov till många förfrågningar. Sandström trodde att all polispersonal i Stockholm hade fått information om mordet.

4. Utnyttjande av tillgängliga resurser

Juristkommissionen: De resurser av polispersonal som SBC förfogade över utnyttjades inte i den utsträckning som hade varit möjlig.

Polis Hans K: Han tyckte att ganska många polispatruller beordrades att medverka. Han blev så engagerad av telefonsamtal att han tappade en del av vad som hände.

Sandström: När han kom till SBC fick han uppgift om att en polispatrull sänts till Rosenbad och att övrig personal var upptagen. Welander beslutade att man Skulle fortsätta mördarjakten ned de ordningspolisresurser som var inne. Avspärrningen av gator skedde inte därför att man inte ville splittra resurserna. Det övervägdes aldrig att utnyttja personal från granndistrikten vid spärr åtgärder och liknande.

5. Brottsplatsen. Avspärrning och bevakning

Juristkommissionen: Det område kring brottsplatsen som avspärrades genast efter mordet var för litet för att kunna fredas och bevakningen av brottsplatsen under natten var tidvis uppenbarligen otillräcklig. Brottsplatsen var därför inte intakt när den egentliga brottsplatsundersökningen skulle göras på morgonen efter mordet.

Polis Hans K: Söderström var insatschef på brottsplatsen. Hans var inte säker på att det gick ut order om att han var det. Söderström beslutade om avspärrning av brottsplatsen. Hans hörde på radion att avspärrning skedde. Sedan Welander och Sandström anlänt till SBC var avspärrningen deras sak.

Welander: Tekniska rotelns chef, kommissarien Vincent Lange, hade besökt brottsplatsen och bedömt avspärrningen som tillräcklig. Ansvaret för bevakningen av avspärrningen åvilade polisbefälet vid brottsplatsen.

Sandström: Han uppfattade som en garanti att avspärrningen av brottsplatsen hade godkänts av den tekniske chefen vid besök på platsen. SBC svarade för förstärkningen av bevakningen vid avspärrningen.

6. Bevakningen av Rosenbad och statsråden

Juristkommissionen: Regeringskansliet Rosenbad sattes inte omedelbart under bevakning Och det ordnades inte något konsekvent och rationellt skydd av regeringsledamöterna når de samlades under natten.

Polis Hans K: Han ordnade bevakningen av Rosenbad mycket snabbt.

Welander: Han visste att det fanns polisbevakning vid Rosenbad. Det gjordes inga överväganden on statsrådens skydd under färd till Rosenbad.

Sandström: Han fick uppgift om att det skickats en polispatrull till Rosenbad och att övrig personal var upptagen.

7. Kommentarer

Till en början skall anmärkas att inga av hörda under förhören blivit konfronterade med uppgifter som motsäger deras utsagor. Att materialet till vissa delar kan förefalla tunt beror på att förhören i dessa delar inte varit grundligare.

Efter ett initialskede då Hans gav vissa order, förefaller han ha tappat kontrollen över verksamheten. Orsaken var den telefontrafik son han deltog i. Han har uppgett att han hade möjligheter att överlåta sina ordinarie uppgifter till annan men att han inte gjorde det. Det är något oklart vad det skulle ha inneburit eftersom telefontrafiken hindrade honom från att sköta både verksamheten i anledning av mordet och den ordinarie verksamheten. Det förefaller som färre telefonsamtal och mer befälsföring hade varit en riktigare lösning. Även Welander och Sandström synes ha lagt ner mycket tid på konnotationer utanför polisväsendet.

Alla tre är överens att Welander tog över befälet från Hans Vid ankomsten till SBC. Delade meningar råder om Hanss roll därefter. Det förefaller rimligt, som och gjort gällande, att Hans hade att samordna verksamheten i SBC och ute på fältet till dess att han avlöstes av Berggren.

Welander och Sandström synes passivt ha åhört Hanss avrapportering. Med hänsyn till vad Hans själv har berättat om vad han uppfattat av det som skedde och om hans möjligheter att uppfatta det kan man undra över vad hans rapport innehöll. Welander och Sandström godtog uppläggningen av verksamheten utan att kontrollera detaljerna. Därefter följde de verksamheten genom att lyssna på radiotrafiken. Det kan ifrågasättas om de med deras erfarenhet av den typen av ledningsarbete hade några förutsättningar att på det sättet bedöma arbetets uppläggning och genomförande. Några frågor om uppläggningen och genomförandet tycks de inte ha ställt.

Ingen av de hörda förefaller ha gjort en ordentlig uppskattning av tillgängliga resurser. En pol ispatrull bedömdes tillräckligt för att bevaka Rosenbad och något skydd för tillskyndande statsråd övervägdes inte. Inte heller synes bevakningen av brottsplatsen ha varit föremål för överväganden. Däremot måste Welander och Sandström ha haft fog för att godta Langes bedömning om avspärrningens omfattning.

Viktigare än hur de tre hörda uppträdde under natten är orsaken till deras svaga insatser. Efter vilka kriterier väljer man ut höga polischefer? Vad hade Velander för förutsättningar erfarenhetsmässigt och utbildningsmässigt att hantera situationen? Vilken roll skall en polismästare ha i en situation av detta slag? Vilket ansvar skall vakthavande kommissarien och operatören ha? Uppenbart är att en polisoperations framgång till stor del kan bero på att riktiga och snabba beslut fattas av operatörerna i inledningsskedet.