Mordet på Olof Palme.

SOU 1999:88 5.14 Avsnitt Å - ”Miro Baresic (HDP)”.

Allmänt

Avsnitt Å – Miro Baresic (HDP) innehåller den utredning PU företagit rörande Miro Baresic och HDP (Hrvatski Drzavotvorni Pokret; i översättning ungefär kroatiska statsbildningsföreningen). Avsnittet innehåller också viss utredning av HDP närliggande exilkroatiska sammanslutningar.

Det registrerade utredningsmaterialet i denna del omfattar sex pärmar.

Avsnittet Miro Baresic (HDP) skiljer sig från flertalet andra i den meningen att PU i detta avsnitt haft en klar hypotes rörande motivbilden som utredningsarbetet hela tiden utgått ifrån. Arbetet har i stor utsträckning skett proaktivt. Utredningsmaterialet, som huvudsakligen består av protokoll över förhör, innehåller också flera sammanställningar och analyser. Med hänsyn härtill och då utredningen av Baresic och HDP under det första utredningsåret delvis hänger samman med utredningen av PKK (se Vapenärendet på Täbyanstalten i avsnittet om PKK) har vi, liksom vid granskningen av avsnittet rörande PKK, valt en metod för vår granskning av detta avsnitt som något skiljer sig från den vi valt beträffande övriga redovisade avsnitt, där vi gått igenom det förundersökningsregistrerade material som vi kunnat hitta. Vid granskningen av detta avsnitt har vi utgått från befintliga sammanställningar och analyser och där vi bedömt att vårt arbete så krävt det, har vi studerat det grundläggande utredningsmaterialet.

Miro Baresic och extremkroatiska aktioner i Sverige – en kort historik

Konsulatockupationen i Göteborg 1971. Det jugoslaviska konsulatet i Göteborg ockuperades den 10 februari 1971 av två kroater, Blago M och Ivan V. Syftet med ockupationen var att utöva påtryckning mot jugoslaviska regeringen för att frige Miljenko H och dessutom betala ut 100 000 dollar.

Såväl Blago M som Ivan V greps av polis. Båda lämnade vid förhör liknande uppgifter om att de fått uppdraget att ockupera konsulatet av en kroatisk frihetsorganisation. Båda uppgav också att ingen annan än de själva kände till att aktionen skulle genomföras. Fästmön till Blago M uppgav vid förhör att Blago M var medlem i en kroatisk motståndsorganisation. Blago M och Ivan V använde vid aktionen pistoler av märket VZOR 50 cal 7,65.

Ockupationen av Jugoslaviens konsulat i Göteborg. ⇛

Mordet på ambassadör Rolovic. Två månader efter konsulatockupationen i Göteborg, den 7 april 1971, togs ambassadör Rolovic på jugoslaviska ambassaden i Stockholm som gisslan av två kroater, Miro Baresic och Andjelko Brajkovic. Under aktionen sköts ambassadör Rolovic till döds. Baresic och Brajkovic greps och dömdes till livstids fängelse. Även vid denna aktion användes pistoler av märket VZOR 50 cal 7,65.

Ytterligare personer, Ante S, Stanislav M och Marinko L dömdes för medverkan till dödskjutningen.

Under utredningen blev det känt att de inblandade i november 1970 bildat en organisation kallad ”Jadran” eller ”Svarta legionen”. Syftet med organisationen, som kom att få en militant uppbyggnad efter utländskt mönster, var att kontrollera dem som motarbetade och spionerade på kroaterna i Sverige och att genom en egen särskild ”domstol” utmäta straff. Också Blago M och Ivan V tillhörde organisationen.

Baresic uppgav i förhör beträffande bildandet av ”Svarta legionen” att det var ett försök att skapa sammanhållning mellan kroaterna och att verkligen uträtta något för den kroatiska saken. Namnet ”Svarta legionen” hade kommit till efter en av förgrundsgestalterna i Ustašarörelsen; general Francetic, som lett en rörelse i hemlandet kallad just ”Svarta legionen”. Baresic medgav också att han åtagit sig en ledarroll i organisationen och att han varit den bestämmande sedan planer framlagts om att göra en insats för Kroatien. Konsulatockupationen i Göteborg hade inte lett till önskat resultat varför nya planer, som kom att leda till ambassadörsmordet, smiddes.

Vid ett hemligt möte i en källarlokal på kroatiska klubben i Göteborg runt den 20 mars 1971 hade de fem gärningsmännen lovat varandra en fortsättning på konsulatockupationen. Förhör med hustrun till Marinko L gav vid handen att hon hört ett samtal mellan maken och Baresic och att det därvid framkommit att dessa var sända till Sverige från Jugoslavien och att de redan då tillhörde ”Svarta legionen”.

Skottdrama på Jugoslaviens ambassad. ⇛

Flygplanskapningen på Bulltofta. Den 15 september 1972 kapade tre kroater bosatta i Göteborg, Tomislav R, Nikola L och Blago M, ett flygplan som tvingades ned på Bulltofta flygplats utanför Malmö. Kaparna krävde att samtliga dömda för Rolovicmordet och Ivan V, dömd för konsulatockupationen, skulle friges. Av dessa vägrade Stanislav M att samarbeta med kaparna under motivering att han hade så kort tid kvar av sitt straff att avtjäna.

Svenska myndigheter gick med på kaparnas krav och de fem fångarna fördes till Bulltofta, varefter planet tilläts lyfta för vidare färd till Spanien. Framkomna till Spanien greps och fängslades samtliga kapare och fritagna fångar. Kaparna dömdes till vardera 12 års fängelse.

I den svenska utredningen hördes ett stort antal personer. Det visade sig att en av kaparna, Tomislav R, väl kände såväl konsulatockupanterna som gärningsmännen vid Rolovicmordet och att man relativt snart efter mordet på Rolovic hade börjat planera en fritagning av de dömda. Under utredningen kartlades också vilka andra kroater som umgicks i kretsarna kring kaparna och de fritagna fångarna.

Flygkapningen på Bulltofta. ⇛

Baresic efter fritagningen. Efter gripandet i Spanien satt Baresic fängslad i nästan två års tid innan han förvisades av spanska myndigheter till Paraguay. Där utbildade han sig till militär och han blev senare, i juli 1977, livvakt åt Paraguays ambassadör i Washington. Under vistelsen i USA använde sig Baresic av en falsk identitet, vilket 1979 avslöjades av amerikanska myndigheter. Baresic greps och i maj 1980 utlämnades han till Sverige. Han kom därefter att, fram till sin utvisning till Paraguay i december 1987, vistas på en rad svenska fängelser.

Den 10 oktober 1985 beslöt regeringen efter flera tidigare avslag att bifalla en nådeansökan från Baresic och han fick sitt livtidsstraff omvandlat till 18 års fängelse.

Enligt uppgift avled Baresic sommaren 1991 då han deltog i strider i Kroatien.

Utredningen under 1986

Liksom beträffande andra likartade motivbilder kom det under den första tiden efter mordet in flera tips om att Baresic och HDP eller annan politiskt närliggande exilkroatisk sammanslutning kunde ligga bakom mordet på Olof Palme.

Så tidigt som den 3 mars 1986 upprättades inom utredningen en promemoria benämnd ”Delredovisning angående spaning mot jugoslaviska medborgare”. I denna angavs att det inledningsvis inte fanns något som tydde på att mordet på Olof Palme förövats av någon jugoslav. Beträffande Ustaša-rörelsen konstaterades att ”Den separatistiska rörelsen USTASJA för en tynande tillvaro” men att polisens informatörer inte hade någon insyn i Ustaša och att ingen därför med säkerhet kände till vilka som tillhörde organisationen. Vidare uppgavs att informatörerna allmänt menade att Baresic blivit väl behandlad av svenska regeringen och att han själv eller hans sympatisörer inte kunde tänkas ha en så oresonlig inställning till den svenska regeringen att de skulle kunna mörda Olof Palme.

Vid den kartläggning som genomfördes rörande Olof Palmes personliga förhållanden nämnde dock flera personer i den närmaste kretsen kring Olof Palme på fråga om eventuell hotbild Baresic och Ustaša-rörelsen.

Den 1 april 1986 hölls ett första förhör med Baresic på kriminalvårdsanstalten i Täby, där denne hade vistats sedan oktober 1985. Före förhöret intygade personalen vid anstalten att Baresic inte haft permission utan befunnit sig på anstalten såväl den 28 februari som den 1 mars 1986. Baresic uppgav under förhöret bl.a. följande. Han hade blivit arg och besviken bl.a. på Olof Palme efter det att regeringen under hösten 1985 beslutat omvandla livstidsstraffet till 18 års fängelse. Detta var anledningen till att han under en TV-intervju sagt att ”Palme slickar arslet på den jugoslaviska regeringen”. Baresic hade fortfarande samma inställning men yttrandet hade fällts i vredesmod och han hade därefter inte uttalat något hot vare sig mot Olof Palme eller mot övriga regeringsmedlemmar. Beträffande Ustaša-rörelsen hade denna upphört som organisation redan i mitten av 1950-talet.

I april/maj 1986 fick kriminalinspektörerna Bengt Ö och Gunnar J i uppdrag att handha utredningen rörande Baresic. Efter att ha läst in bakgrundsmaterial, befintligt utredningsmaterial m.m. började de hålla förhör med personer som kunde tänkas ha upplysningar att lämna i denna del.

Bengt Ö och Gunnar J kontaktade i början av maj 1986 Justitiedepartementet för att försöka utreda hur det resonerats kring en eventuell utvisning av Baresic och kring en förestående lagändring som kom att i viss del särskilt rikta sig mot Baresic. Förhör hölls i denna del bland andra med rättschefen Johan Munck och departementsrådet Jan Vilgeus. Det framkom därvid att man inom Justitiedepartementet den 2 januari 1986 föredragit ett förslag för justitieministern som innebar att Baresic skulle kunna utvisas med stöd av terroristbestämmelserna i utlänningslagen. Vid ett sammanträde den 21 januari 1986, där bland andra chefen för säkerhetspolisen, Sven-Åke Hjälmroth, deltog tillfrågades denne om Baresic kunde anses tillhöra en sådan organisation som terroristbestämmelserna i utlänningslagen avsåg. Hjälmroth svarade nekande på detta och därför avskrevs detta alternativ. Munck utarbetade därefter ett förslag till skärpning av bestämmelserna i kungörelsen med vissa föreskrifter rörande tillämpningen av lagen om kriminalvård i anstalt. Bestämmelserna i förslaget innebar bl.a. att den som dömts för terroristbrott som avsågs i vissa internationella konventioner inte annat än om det fanns särskilda skäl skulle vara placerad på lokalanstalt eller beviljas korttidspermission. Förslaget föredrogs för justitieministern i mitten av februari 1986. Det skulle därefter ha föredragits för regeringen den 20 februari, men föredragningen kom att skjutas upp till den 27 februari 1986, då regeringen antog förslaget. Detta bereddes därefter vidare och i maj 1986 antogs lagändringen slutligt. Ändringen kom i praktiken att särskilt rikta sig mot Baresic och bestämmelserna kom att kallas ”lex Baresic”.

Härefter ägnade sig Bengt Ö och Gunnar J bl.a. åt att undersöka om den föreslagna lagändringen skulle ha kunnat komma till Baresics kännedom innan mordet på Olof Palme ägde rum. Vissa uppgifter framkom som tydde på detta.

I mitten av maj kom så Seppo A:s uppgifter om att han på Täbyanstalten en tid före mordet på Olof Palme fått i uppdrag av kurden Naif D och Baresic att skaffa fram vapen, se avsnittet ”Turkiet” (PKK).

I anledning av Seppo A:s uppgifter ansökte PU genom överåklagaren Claes Zeime vid Stockholms tingsrätt den 16 maj 1986 om tillstånd för telefonavlyssning. I framställningen angavs att bland andra Naif D och Baresic var skäligen misstänkta för delaktighet i mordet på Olof Palme och telefonkontroll begärdes på flera telefonnummer, dock inte på något telefonnummer tillhörande Täbyanstalten, där Baresic och Naif D var intagna. Tingsrätten beviljade framställningen samma dag. Tillståndet förlängdes sedan varje vecka och beträffande Baresic pågick avlyssningen fram till den 9 oktober 1986. Från och med den 4 juli 1986 begärdes också avlyssning av de telefonnummer som Baresic kunde disponera på Täbyanstalten. Av protokoll över telefonkontrollbesluten framgår relativt tidigt – under juni 1986 – att Baresic sedan tidigare var telefonavlyssnad på Täbyanstalten. Denna tidigare telefonavlyssning grundade sig på ett beslut som regeringen fattat redan den 3 mars 1986 (se nedan). Baresic var således föremål för telefonavlyssning under perioden 3 mars – 9 oktober 1986.

Under sommaren och hösten fortsatte Bengt Ö och Gunnar J, som vid denna tid inte hade tillgång till några utskrifter från telefonavlyssningen av Baresic, utredningen rörande denne. Bland andra hördes i juni 1986 anstaltsdirektören vid Täbyanstalten. Denne uppgav sig vara övertygad om att Baresic inte känt till den nya behandlingen av terroristdömda förrän förslaget antagits i maj 1986.

Utredningen efter 1986

Under operation Alfa, den 20 januari 1987, förhördes Baresic på nytt av Bengt Ö och Gunnar J. När förhöret inleddes delgavs Baresic misstanke för medhjälp till mordet på Olof Palme bestående i att han i samråd med Naif D införskaffat vapen. Baresic nekade till detta och replikerade: ”Det var det löjligaste jag har hört”. Under förhöret fick Baresic frågan när han fått kännedom om den ändring i kriminal vårdslagstiftningen som berörs ovan. Baresic svarade att han fått kännedom om denna genom anstaltsledningen i maj 1986. Baresic berättade vidare om ett möte han bevistat i Göteborg i december-januari 1985-86. Han uppgav att mötet rörde interna problem i HPD, bestående framför allt i att vissa artiklar i HDP:s tidsskrift Hrvatski Tjednik inte var riktiga. Baresic namngav också personerna som deltagit i mötet.

Under våren 1987 intensifierades utredningen beträffande Baresic. Bengt Ö och Gunnar J höll en stor mängd förhör med kroater i Sverige som kunde tänkas känna till något om mordet. Vidare kontaktades på nytt flera personer bland Olof Palmes medarbetare i regeringskansliet, bland andra finansministern Kjell-Olof Feldt och statssekreteraren Ulf Dahlsten. Feldt berättade bl.a. att Olof Palme varit emot en benådning av Baresic och att det var långt ifrån uteslutet att Olof Palmes inställning i denna fråga var känd i en större krets. Dahlsten uppgav att Olof Palme ansett att beslutet om 18 års fängelse var farligt och att han fruktade en hämndaktion från Baresics sida. Av denna anledning hade Olof Palme bett Dahlsten att kontakta säkerhetspolisen. Enligt Dahlsten hade Olof Palmes kännedom om Baresics förflutna varit ganska detaljerad. Att Baresic hade en relation till vissa individer inom Chilejuntan var t.ex. känt för Olof Palme. Han hade därför ansett att det eventuella hotet mot honom bestod i en kombination av Baresics hat och Chilejuntans motiv. Dahlsten uppgav vidare att Olof Palme hade uppfattningen att Baresic var en person som skulle kunna planera ett mord på honom.

Under sommaren 1987 eller kort dessförinnan fick Bengt Ö och Gunnar J tillfälle att gå igenom utskrifterna från den telefonkontroll som ägt rum beträffande Baresic på Täbyanstalten. Under sommaren och i början av hösten 1987 redovisade Bengt Ö och Gunnar J i en promemoria vad som dittills framkommit i utredningen. Promemorian, som består av tre delar, översändes till UD, troligen inför begäran om biträde med utredningsåtgärder i utlandet.

Den första delen av promemorian innehåller inledningsvis en historisk översikt över de extremkroatiska aktionerna i Sverige och Baresics inblandning i dessa. Därefter beskrivs Baresics starka ställning inom HDP. HDP bildades enligt promemorian 1981. Dess ledare blev Nikola S, bosatt i Skottland. HDP kom att driva tidsskriften Hrvatski Tjednik som utgavs i Australien. Tidsskriften distribuerades till Sverige via Västtyskland. Baresic var enligt vad som framkommit en av de mera aktiva HDP-företrädarna i Sverige. Han hade i flera stora artiklar i Hrvatski Tjednik framställts som en sann kroathjälte. Inom kroatkretsar hade insamlingar till hans förmån organiserats och enligt uppgifter från kriminalvården hade pengar i storleksordningen 10 000 dollar i flera omgångar översänts till Baresic. Han hade ett stort kontaktnät; hans telefonbok innehöll namn på ca 250 personer. Av protokollen från telefonkontrollen framgick att Baresic haft dagliga telefonkontakter med sina kroatvänner inom landet. Påfallande många samtal av politisk karaktär hade också förts med personer utomlands. Bengt Ö och Gunnar J drog slutsatsen att Baresic för många exilkroater spelade en viktig roll. Vid förhör hade det framkommit att det fanns personer, framför allt utomlands, som var villiga att offra sitt liv och sin familj för Baresics skull. Vid förhör med personalen vid Täbyanstalten uppgav flera att de hade lärt känna Baresic som en extremist och fascist. I förhör med icke HDP-anslutna svenska kroater hade framkommit att Baresic var ansedd som en ”vildhjärna”, vars uttalanden och aktioner mot den svenska regeringen och Olof Palme inneburit stor skada för kroaterna i Sverige.

I den andra delen av promemorian presenteras relativt utförligt vad Bengt Ö och Gunnar J kallat Baresic-hypotesen. I denna del utvecklas det tänkbara motivet att Baresic känt sig orättvist behandlad av den svenska regeringen, bl.a. eftersom han inte fått sitt straff tidsomvandlat förrän efter flera försök och när han väl fick det utmynnade det i ett ovanligt strängt straff, utvisningshot etc. Vidare redogörs för vissa hot mot Olof Palme, t.ex. hade flera medinterner på Kalmaranstalten vittnat om att Baresic, när han var placerad där, uttalat att han skulle se till att man ”knackade in skallen på Olof Palme”. I denna del av promemorian redogörs också för vad som framkommit beträffande två möten i Göteborg i november 1985 respektive i januari 1986, då Baresic haft veckoslutspermissioner. De hörda hade varit ytterst ovilliga att berätta vad man talat om på mötena, men det hade framkommit att Baresics frigivning och utvisningshotet mot honom diskuterats. Beträffande Baresics uppträdande veckan före mordet hade personal på Täbyanstalten berättat att Baresics hat mot Olof Palme växt dag för dag, att han stundom varit i extas och excellerat i kraftfulla hotelser mot Olof Palme och att han efter mordet verkat närmast uppspelt. Beträffande resursfrågan bedömde Bengt Ö och Gunnar J att det inom Baresicorganisationen eller i vänkretsen fanns såväl vilja som kraft att utföra ett attentat av den kaliber som mordet på Olof Palme utgjorde. Denna del av promemorian avslutas med följande bedömning:

Vår uppfattning är att Baresichypotesen vuxit i styrka och vi menar att vidare åtgärder är ofrånkomliga. Vi har i denna skrift som dock får anses tämligen översiktlig visat hållbart motiv och att resurser finns inom Baresickretsen till ett dåd av detta slag.

I den tredje delen av promemorian redogörs närmare för vissa förhör och andra utredningsåtgärder som företagits. Det sägs vidare:

Våra möjligheter att föra utredningen framåt genom åtgärder i Sverige är nu i stort sett uttömda och vi har kommit till det läge i utredningen då vi anser det oundvikligt att anställa förhör och inhämta informationer utomlands.

Under hösten 1987 beslöt spaningsledningen efter föredragning av Baresic-avsnittet att företa vissa utredningsåtgärder i Canada, USA och dåvarande Västtyskland. Syftet var att försöka få till stånd ett informationsutbyte med andra polismyndigheter och att verkställa förhör med vissa för utredningen centrala personer. Särskilt skulle man försöka få fram uppgifter om Baresics kopplingar till exilkroatorganisationer i USA och Canada och om de penninginsamlingar som där skett till Baresics förmån. Vidare skulle man försöka införskaffa information rörande tillvägagångssätt vid mord företagna av kroater i USA och Canada. Om möjligt skulle man också försöka företa utresekontroller beträffande de personer som Baresic kunde länkas till i respektive land.

Den 30 oktober 1987 avreste Bengt Ö och Gunnar J till Washington för fyra veckors vistelse i USA och Canada. I Washington sammanträffade de med Ulf Hjertonsson vid Sveriges ambassad. Av dokumentationen över resan framgår att Ulf Hjertonsson gav de svenska utredarna ett stort stöd och att de med dennes hjälp fick ta del av mycket svårtillgängliga uppgifter. Från Washington reste Bengt Ö och Gunnar J vidare till Toronto i Canada. Därefter besöktes New York, Chicago, Los Angeles och slutligen återigen Washington. Vid besöken sammanträffade utredningsmännen med kroatexperter vid FBI och vid Royal Canadian Mounted Police. En mängd information hämtades in och en rad förhör med aktuella personer hölls. Två av de för utredningen mest centrala personerna vägrade emellertid att låta sig förhöras av de svenska utredarna.

I en sammanfattning, upprättad i januari 1988, redogjorde utredningsmännen för utredningsresultaten från resan. Där heter det bl.a. att det inte hade framkommit något som motsade teorierna i promemorian om Baresichypotesen. I stället hade misstankarna mot Baresic och/eller HDP stärkts i väsentlig mån. Organisationen HDP var terroristklassad i såväl USA som Canada. Det fanns information som styrkte att de kroater som utredningen tog sikte på var våldsbenägna och inte drog sig för mord, utpressning och rena terroristattentat. Om penninginsamlingarna till Baresics förmån uppgavs att Baresic åtnjöt ett oerhört starkt stöd i sin egenskap av politisk fånge och att man från kroathåll ansåg att Baresic felbehandlats av svenska myndigheter.

Den 8 december 1987, kort innan Baresic skulle avvisas till Paraguay, höll utredningsmännen ett nytt förhör med honom. Vid detta förhör uppgav han bl.a. att han inte känt någon sympati för Olof Palme och han ansåg att Sverige och den svenska regeringen kunde likställas med ”den sjunde jugoslaviska republiken”. Han hade emellertid rent samvete då han varken ordnat, uppmanat till eller på annat sätt legat bakom mordet på Olof Palme. Baresic medgav att han till Naif D säkert sagt att Olof Palme kunde ”dra åt helvete”. Enligt Baresic skulle kroaterna inte ha någonting att vinna på att utföra ett attentat mot Olof Palme. Baresic berättade också att han via en TV-sändning strax efter mordet fick kännedom om att två jugoslaver gripits på färjan mellan Helsingborg och Helsingör. Han hade då blivit mycket rädd, eftersom han insett att om männen var kroater och visade sig vara inblandade i mordet, skulle han aldrig komma att släppas fri. För att försöka ta reda på om männen verkligen var kroater hade han ringt en massa personer runt om i världen.

Under 1988 fortsatte utredningen rörande Baresic. I november 1988 företog Bengt Ö och Gunnar J en tjänsteresa till dåvarande Västtyskland för att närvara vid förhör med personer som kunde vara av intresse för utredningen i denna del. I Västtyskland hölls ett knappt tiotal förhör.

I mars 1990 upprättade Bengt Ö och Gunnar J en kort promemoria benämnd ”Baresichypotesen-Kroatavsnittet”. I denna anges att Baresic och/eller kroaterna hade mycket starka skäl till att vilja se Olof Palme undanröjd och att denna motivbild var en av de mest bärkraftiga i hela utredningen. Den slutsats som utredningsmännen drog av utredningsresultaten, främst det stora antalet hörda personer inom HDP och med tanke på den utfästa belöningens storlek, var emellertid att det var osannolikt att mordet på Olof Palme skulle ha regisserats av ledningen inom HDP. Möjligen skulle någon eller några av Baresics trogna anhängare självpåtaget ha kunnat utföra mordet i tron att Baresic då inte skulle bli utlämnad till Jugoslavien. För det senare talade att tidigare kroataktioner i Sverige visat sig inte vara frukten av någon styrd planering utan snarare planerats och genomförts av ”vildhjärnor”. Bengt Ö och Gunnar J föreslog därför att de fortsatta utredningsåtgärderna i ärendet skulle inrikta sig mer på enskilda individer.

Härefter har vissa kompletterande utredningsåtgärder vidtagits och uppföljningar gjorts. Utredningen har emellertid inte lett till något mer konkret resultat.

Särskilt om telefonavlyssningen av Miro Baresic och Täbyanstalten

I februari 1989 publicerades en tidningsartikel, där det uppgavs att regeringen tidigt efter mordet fattat beslut om telefonavlyssning av Baresic med motiveringen dels att en person i Baresics bekantskapskrets eventuellt befunnit sig i närheten av mordplatsen under kvällen då mordet inträffade, dels att Baresic efter mordet ringt ovanligt många telefonsamtal. Artikeln byggde på uppgifter som K.G. Svensson hade lämnat inför riksdagens konstitutionsutskott (KU). K.G. Svensson hade där berättat att han under söndagen efter mordet, den 2 mars 1986, hade kontaktats av en polis vid säkerhetsavdelningen som begärt att Baresic skulle telefonavlyssnas på Täbyanstalten. Ett sådant beslut kräver tillstånd av domstol. Då K.G. Svensson emellertid inte funnit tillstymmelse till misstanke mot Baresic som skulle kunna ligga till grund för sådan framställan avslog han begäran. K.G. Svensson hade därefter ringt upp säkerhetsavdelningens operative chef Per-Göran Näss och meddelat denne sitt beslut. Per-Göran Näss hade accepterat detta och berättat att initiativet kommit från Hans Holmérs spaningsledning. Samma kväll hade någon i justitieministerns omgivning kontaktat K.G. Svensson och meddelat att regeringen själv fattat beslut om telefonavlyssning av Baresic med stöd av en bestämmelse i lagen om kriminalvård i anstalt. K.G. Svensson hade blivit mycket överraskad av beslutet. Han hade aldrig hört att bestämmelsen skulle kunna användas i det sammanhanget och han hade själv fått slå upp den för kontroll.

I anledning av dessa tidningsuppgifter tog utredningsmännen i Baresic-ärendet kontakt med Hans Wranghult i början av mars 1989. Hans Wranghult berättade följande. Han hade under eftermiddagen den 2 mars 1986 genom departementsrådet och observatören i spaningsledningen Klas Bergenstrand fått veta att ett möte satts ut hemma hos justitieministern Sten Wickbom sent samma kväll. Syftet med mötet var att försöka ta reda på om man kunde telefonavlyssna Baresic. Hans Wranghult fick i uppgift av Hans Holmér att företräda polisledningen vid mötet. Inför mötet kontaktade Hans Wranghult Christer Ekberg vid säkerhetsavdelningen. Denne berättade att Baresic varit aktiv och ringt många samtal efter mordet samt att man fått uppgift om att en person med anknytning till Baresic setts på Sveavägen under mordkvällen. Någon identitet på personen hade Christer Ekberg inte angett. Sent under natten hade chefen för säkerhetspolisen Sven-Åke Hjälmroth kontaktats. Denne hade bekräftat uppgifterna om personen på Sveavägen. Sten Wickbom hade därefter ringt upp fem-sex andra statsråd och beslut hade på det sättet fattats om att Baresic skulle telefonavlyssnas. (* Formerna för detta beslut blev föremål för behandling i riksdagens konstitutionsutskott, se 1988/89:KU.)

Utredningsmännen tog vid samma tid, dvs. i mars 1989, kontakt med Christer Ekberg. Denne överlät åt kriminalkommissarien Arnfors vid säkerhetspolisen att bringa klarhet i uppgiften om att en person i Baresics bekantskapskrets varit synlig på Sveavägen. I slutet av mars 1989 meddelade Arnfors att han varit i kontakt med bland andra Björn E och från denne fått beskedet att uppgiften inte var känd vid säkerhetspolisen. Det gick således inte att få fram var denna uppgift kommit ifrån eller vem den avsåg

I slutet av mars 1989 kontaktade chefsåklagaren Anders Helin K.G. Svensson. K.G. Svensson berättade att han under dagen den 2 mars 1986 fått besök av kriminalinspektören Björn E vid säkerhetspolisen. Denne hade framställt en begäran om telefonavlyssning av Baresic. K.G. Svensson kunde inte minnas att han vid detta tillfälle hört talas om att en person med anknytning till Baresic varit synlig på Sveavägen under mordkvällen. Han uppgav att han skulle ha bedömt en sådan uppgift som så sensationell att han i så fall möjligen skulle ha fattat ett annat beslut. K.G. Svensson berättade också att han omedelbart efter föredragningen ringt upp Per-Göran Näss för att efterhöra om ledningen för säkerhetsavdelningen sanktionerat begäran.

Granskningskommissionen har hos Justitiedepartementet efterfrågat avslyssningsbeslutet och dess eventuella underlag. Vi har därvid fått del av beslutet, som i sak lyder enligt följande:

Med stöd av 31 § lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt förordnar regeringen att, under tid då Miro Baresic är intagen i kriminalvårdsanstalt för verkställighet av ovannämnda dom och till dess annat föreskrivs, företrädare för rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning får avlyssna hans telefonsamtal från anstalten utan hans vetskap.

Sedan vi ånyo efterfrågat beslutets underlag, och även påpekat att det i olika sammanhang hänvisats till en inom Justitiedepartementet vid tiden upprättad promemoria i ärendet, har vi erhållit ett skriftligt svar enligt vilket handlingar i ärendet inte förekommer. Efter detta besked har vi vänt oss till konstitutionsutskottet, som 1988/89 alltså behandlade bl.a. det här aktuella telefonavlyssningsbeslutet (se 1988/89 KU:30). Vi erhöll därifrån det svar regeringen genom dåvarande rättschefen i Statsrådsberedningen Johan Hirschfeldt avgav till utskottet i anledning av granskningen. Där uppgavs bl.a. följande om bakgrunden till avlyssningsbeslutet.

Regeringsbeslutet föregicks av en föredragning söndagen den 2 mars 1986 hos justitieminister Sten Wickbom av polisöverintendenten vid polismyndigheten i Stockholm Hans Wranghult. Närvarande från justitiedepartementet var också statssekreteraren Harald Fälth, rättschefen Johan Munck och departementsrådet Klas Bergenstrand. Beträffande vad som då förekom hänvisas till en av Johan Munck upprättad promemoria, som ingår i akten i ärendet.

Utöver de omständigheter – med anknytning till det några dagar tidigare inträffade mordet på statsminister Olof Palme – som redovisas i promemorian grundades regeringens beslut på bedömningen att det kunde finnas risk för ytterligare våldsdåd av liknande slag. Det var därför av hänsyn till rikets säkerhet påkallat att man genom avlyssning av Miro Baresics telefonsamtal kunde klarlägga hotbilden och vidta erforderliga motåtgärder. D

en aktuella bestämmelsen i lagen om kriminalvård i anstalt har tidigare utnyttjats för att möjliggöra avlyssning av personer som avtjänar straff för spioneri.

Det framkom någon tid efter beslutet att regeringens medgivande till avlyssning av Miro Baresics telefonsamtal hade – på sätt som är möjligt enligt bestämmelserna om telefonavlyssning som beslutats av domstol – utnyttjats så att också samtal där han inte deltog kommit att avlyssnas. Detta uppmärksammades av justitiedepartementet i samband med en redovisning av den dåvarande spaningsledningen. Sedan det av departementet påtalats för spaningsledningen att beslutet inte kunde utnyttjas på detta sätt, förklarade sig spaningsledningen införstådd med den bedömningen.

I svaret noterades vidare att Stockholms tingsrätt den 16 maj 1986 beslutat om telefonavlyssning av Baresic enligt rättegångsbalkens bestämmelser.

Från KU erhöll kommissionen vidare den i svaret ovan omtalade promemorian, som även nämns i KU:s granskningsbetänkande. Den har följande lydelse.

PM 1986-03-02 (avsedd för akten i ärendet)

Chefen för kriminalavdelningen i Stockholms polisdistrikt polisöverintendenten Hans Wranghult har 1986-03-02 vid redovisning inför justitieministern av spaningsläget i fråga om mordet på statsministern Olof Palme uppgivit bl. a. att en hos säkerhetsavdelningen registrerad person ur Baresics bekantskapskrets enligt vittnesmål eventuellt kan ha uppehållit sig i närheten av mordplatsen vid den aktuella tiden och att Baresic enligt uppgift från anstalten f. n. är sysselsatt med att därifrån ”ringa runt till hela världen”. Från spaningsledningen förelåg enligt Wranghult ett mycket starkt önskemål att få möjlighet att avlyssna hans samtal utan hans vetskap, vilket i så fall avsågs ske genom försorg av säkerhetsavdelningen vid rikspolisstyrelsen.

Chefen för säkerhetsavdelningen, som kontaktades per telefon i samband med redovisningen, förklarade sig instämma i önskemålet.

Justitieministern förklarade att enligt hans mening de lämnade upplysningarna utgjorde grund för ett omedelbart beslut med stöd av 31 § lagen (1974:203) om kriminalvård om avlyssning av Baresics telefonsamtal från anstalten och tog per telefon kontakt med statsråden I. Carlsson, Feldt, Andersson, Gradin, R. Carlsson och Sigurdsen, vilka samtliga delade hans uppfattning. Detta meddelades Wranghult.