Mordet på Olof Palme.

SOU 1999:88 5.15.2 PKK-spåret

Organisationen PKK

Efter den turkiska statens bildande 1923 utsattes de i Turkiet bosatta kurderna för ett starkt assimileringstryck. Det kurdiska språket förbjöds, kurdiska ortsnamn ändrades till turkiska och kurderna kallades bergsturkar. Detta ledde till starka reaktioner bland kurderna. Flera uppror slogs ned.

Vid universitetet i Ankara tog den kurdiska frågan ny fart i mitten av 1970-talet. Vid den tiden samlade en student i statskunskap, Abdullah Öcalan, ett stort antal studenter runt sig i en grupp som kallades Kurdistans revolutionärer. Genom denna grupp skapades organisationen PKK (Partiya Karkeren Kürdistan), Kurdistans arbetarparti. Målet för organisationen är en självständig kommunistiskt präglad kurdisk stat under PKK:s ledning.

Sedan 1978 har Abdullah ”Apo” Öcalan som generalsekreterare stått i spetsen för partiet. PKK styrs av generalsekreteraren, den under hans ledning arbetande politbyrån och centralkommittén.

PKK:s anhängare indelas i tre grupper; sympatisörer, kaderaspiranter och kadrar. Kadrarna är fullvärdiga medlemmar som inte har någon möjlighet att utträda ur partiet. Dessa betraktar sig som professionella revolutionärer, bär ofta täcknamn och är försedda med falska personhandlingar. Kadrarna är skyldiga partiet total lydnad och måste utföra order utan kritik. Någon opposition inom partiet tolereras inte. Kritik mot generalsekreteraren eller brytning med partiet betraktas som förräderi.

I september 1980 tog militären över kontrollen i Turkiet. Då flyttade PKK:s ledning till Syriens huvudstad Damaskus. Efter militärkuppen sökte sig stora grupper kurder till Europa. Dåvarande Västtyskland, Skandinavien, BeNeLuxländerna, Schweiz och Frankrike tog emot de flesta. PKK:s ledare Abdullah Öcalan sökte uppehållstillstånd i Sverige men fick i början av 1984 avslag på sin begäran.

Uppbyggnaden av det europeiska PKK motsvarar till stor del ursprungspartiets. Högsta organet är exekutivkommittén. Denna utgör förbindelse mellan partiledningen och den europeiska centralkommittén med säte i Köln.

I Sverige har det inte funnits någon fast organisation utan endast en underkommitté. I mitten av 1980-talet anses PKK ha haft ett 50-tal anhängare i Sverige.

Hur PKK först aktualiserades i PU

Redan tidigt under utredningen – den första veckan efter mordet – kom organisationen PKK att tilldra sig ett visst intresse från utredningens sida som eventuellt inblandad i mordet. PKK hade under såväl 1984 som 1985 varit föremål för ett par brottsutredningar i Uppsala och Stockholm. Brottsutredningarna rörde mord på avhoppare från PKK. PKK hade också av regeringen förklarats som terroristorganisation, innebärande bl.a. att organisationens medlemmar efter prövning i det enskilda fallet kunde utvisas med stöd av bestämmelserna i dåvarande utlänningslagen (SFS 1980:376). Motiv från PKK:s sida att utföra attentat riktade mot svenska intressen kunde därför finnas.

Under de första veckorna efter mordet hölls förhör med ett relativt stort antal personer, som var kända för eller misstänktes för att ha samröre med PKK och som vistades i Sverige – främst i Stockholms län. Förhören hölls av personal från rikskriminalpolisen. Vid förhören fick personerna redogöra för sin bakgrund såsom familjeförhållanden, utbildning, yrke m.m., sin politiska hemvist, sitt förhållande till PKK, sitt förhållande till Olof Palme samt sina förehavanden under mordnatten. Några husrannsakningar ägde också rum varvid handlingar togs i beslag.

Den 14 mars 1986 genomfördes en mera samlad aktion i en lokal som disponerades av svensk-kurdiska föreningen. Nio personer som befann sig i lokalen hämtades till förhör. Efter beslut av kommissarien Åke S genomfördes husrannsakan i lokalen, varvid skriftligt material togs i beslag. Beslagen hävdes av chefsåklagaren K.G. Svensson den 26 mars. Ifrågavarande åtgärder, som företogs som ett led i en mera allmänt inriktad spaning, blev senare föremål för kritik av JO.(* Justitieombudsmännens ämbetsberättelse 1989-90 s. 53 ff.)

Påstådd vapenöverlåtelse med anknytning till Täbyanstalten

Under våren 1986 riktade PU ett växande intresse mot organisationen PKK. Efter ett tips i mitten av maj 1986 om en vapenleverans som skulle ha ägt rum kort tid före mordet framstod PKK som ytterligt intressant i utredningen, varför spaningsledningen styrde över allt större resurser till denna bearbetning. (*Tipset om vapenöverlåtelsen och bearbetningen av detsamma finns i PUmaterialet registrerat särskilt under avsnittet P – Vapenärende Täbyanstalten inledning av PKK-spåret.)

Tipset lämnades av en man, Seppo A, som inkom till kriminaljouren vid Stockholmspolisen sent den 13 maj 1986. Seppo A hade vid tiden för mordet på Olof Palme avtjänat ett kortare fängelsestraff för häleri på kriminalvårdsanstalten i Täby. På samma avdelning hade under denna tid två andra personer varit intagna; kurden Naif D som ingått i den s.k. Skomakarligan och som avtjänade ett mångårigt fängelsestraff för narkotikabrott och smuggling samt Miro Baresic som avtjänade livstidsstraff för mord och flygplanskapning. Seppo A berättade bl.a. följande.

Naif D hatade den svenska regeringen och Olof Palme för den utvisningsdom som ingick i hans straff. Runt två veckor före mordet på Olof Palme hade Naif D frågat Seppo A om han kunde skaffa vapen, typ Smith & Wesson. Inledningsvis hade Seppo A inte brytt sig om Naif D:s förfrågan. Dagen efter mordet hade Naif D varit på gott humör och sagt ”nu är det fixat”. Också Baresic, som varit god vän med Naif D, hade varit glad.

Dagen därpå, den 14 maj 1986, hölls ett nytt förhör med Seppo A. Han berättade att han sålt två vapen till Naif D för sammanlagt 4 500 kr. Den 15 februari 1986 hade han under en permission levererat vapnen till Naif D:s bostad i Sollentuna. Naif D, som också haft permission denna dag, hade lovat Seppo A 10 000 kr och en del kläder om Seppo A höll tyst om leveransen.

Den 15 maj 1986 hölls ytterligare ett förhör med Seppo A. Han uppgav då att såväl Naif D som Baresic hatat Olof Palme, som de höll som ansvarig för sina respektive situationer. Baresic hade nyligen fått sin nådeansökan avslagen. Seppo A berättade vidare att han uppfattat av Naif D och Baresic att de spanat mot Olof Palmes bostad i Gamla stan. Om vapnen berättade Seppo A att han under permissionen den 15 februari hämtat två Coltar på restaurang Wallonen. Vapnen hade överlämnats av en person från Farsta, ”Leffe”. Seppo A hade därefter åkt till Naif D:s bostad och lämnat vapnen. Naif D hade sagt att vapnen skulle användas vid bankrån. Seppo A berättade också att Naif D och Baresic på anstalten varit väldigt nervösa under morddagen och ofta tittat på klockan. Baresic hade därvid yttrat ”ikväll får vi se hur det går för Palme”. Dagen efter mordet hade Naif D varit glad och fällt kommentarer som Seppo A tolkat som att Naif D:s son hade skjutit Olof Palme. Seppo A tillade att han hotats att hålla tyst av Baresic och att han erhållit vapnen av en person, Lars F.

Den 20 maj 1986 genomfördes en valkonfrontation med Seppo A. Seppo A förevisades tekniska rotelns vapensamling och han pekade då ut Smith & Wesson-revolvrar som sådana vapen som han levererat till Naif D. Vapnen hade mycket korta pipor, 5-6 cm. (Som framgått i kapitel 2 visade långt senare den tekniska utredningen i samband med provskjutningar att vapen med så korta piplängder knappast kan vara aktuella i mordutredningen.)

Samma dag som valkonfrontationen ägde rum berättade Seppo A i förhör att han under 15 års tid sysslat med vapenaffärer i liten skala. Han hade efter mordet på Olof Palme – den 15 mars – ordnat möjlighet för Naif D att köpa ytterligare vapen. Naif D, som även denna dag haft permission, hade emellertid uteblivit från ett möte och affären hade därför inte blivit av. Seppo A berättade vid detta tillfälle också att Baresic efter Ingvar Carlssons utnämning till statsminister yttrat ”Han ska dö också”.

Den 22 maj 1986, ”vallades” Seppo A i Farsta. Han pekade då ut den adress där han den 15 februari 1986 köpt revolvrarna av Lars F. Under förhör samma dag berättade Seppo A att han egentligen skulle haft permission den 12 februari men att Naif D övertalat honom att i stället ta permission den 15 februari, då också Naif D hade permission, så att de skulle kunna sköta vapenaffären. Seppo A hade några dagar före permissionen ringt till Lars F och i förtäckta ordalag talat om att han var intresserad av att köpa vapen. Lars F hade sagt att det var ”OK” att Seppo A besökte honom vilket Seppo A tolkat som att Lars F hade vapen att sälja. Under permissionen hade Seppo A först rest till sin bostad i Solna. Därefter hade han ensam åkt taxi till Naif D:s bostad i Sollentuna. Av Naif D hade han fått 5 000 kr och en del kläder. Därefter hade han fortsatt med samma taxi till Lars F i Farsta. Lars F hade överlämnat två revolvrar i kaliber .38 och fyra askar ammunition. Med taxin återvände Seppo A sedan till sin bostad. Hans f.d. hustru kom på besök. Tillsammans åkte de med en ny taxi till Naif D där Seppo A levererade vapnen.

Den 6 juni 1986 uppgav Seppo A att Baresic någon gång under vecka 9 1986 varit på permission. När han återvänt hade han berättat att han träffat kroater bl.a. från Australien. Baresic hade också yttrat ”det kommer att hända nu närmaste tiden med Palme”.

Vid ett förhör den 11 juni 1986 ändrade Seppo A sina tidigare lämnade uppgifter. Han uppgav nu att han inte fått revolvrarna av Lars F utan av Raimo T. Dessa uppgifter vidhöll han vid två förhör en vecka respektive en månad senare.

I mitten av juni 1986 förhördes Seppo A:s f.d. hustru Eva A. Eva A bekräftade att hon den 15 februari 1986 åkt taxi tillsammans med Seppo A till en adress i Sollentuna. Hon hade till en början väntat utanför. När Seppo A återvänt hade han erinrat sig att han glömt sina glasögon i lägenheten han besökt. Han gick därför tillbaka till lägenheten och Eva A följde då med. På lägenhetsdörren fanns ett utländskt namn som började på bokstaven D. Dörren hade öppnats av en ung man med sydländskt utseende.

Taxichauffören Hilmar N lokaliserades och förhördes i juli 1986. Han bekräftade att han den aktuella dagen haft en körning med en finsk man från en adress i Solna (Seppo A:s bostadsadress) till en adress i Sollentuna (alldeles i närheten av Naif D:s bostadsadress). Mannen hade bett honom vänta, vilket Hilmar N gjort. Efter 30 minuter ansåg Hilmar N sig ha blivit ”blåst” och lämnade platsen. Han hade därefter via taxiväxeln blivit kallad till Solna polisstation där mannen väntat på honom. Mannen hade betalt körlegan och önskat bli körd till en adress i Abrahamsberg (Raimo T:s kontorsadress). Efter ca 20 minuters uppehåll på platsen hade Hilmar N kört mannen tillbaka till Solna.

I samband med det stora tillslag som kallas operation Alfa (se nedan) hämtades Seppo A till förnyat förhör. Seppo A vidhöll sina tidigare lämnade uppgifter. Under förhöret delgavs han misstanke om medhjälp till mordet på Olof Palme. Han medgav då att han haft vetskap om vad vapnen skulle användas till. Samma dag hölls i närvaro av förundersökningsledaren Claes Zeime konfrontationsförhör mellan Seppo A och Raimo T. Seppo A vidhöll att han köpt två revolvrar av Raimo T den 15 februari 1986. Raimo T förnekade detta. Samma dag hölls också ett konfrontationsförhör mellan Seppo A och Naif D. Seppo A vidhöll att han sålt vapen till Naif D. Detta förnekades av Naif D.

Dagen därpå, den 21 januari 1987, tog Seppo A tillbaka de lämnade uppgifterna. Han berättade nu att han fått förfrågan från Naif D om vapen, att han i anledning härav kontaktat Raimo T och då fått svar som han tolkat som att denne kunde leverera, att han den 15 februari 1986 fått 5 000 kr av Naif D för vapenköp, att han därefter begett sig till Raimo T men fått beskedet att denne inte kunde leverera några vapen och att han därför lämnat tillbaka pengarna till Naif D med avdrag för taxiutlägg. Seppo A delgavs i anledning av dessa nya uppgifter misstanke om falsk tillvitelse. Därefter ändrade Seppo A samma dag sina uppgifter ytterligare ett par gånger. Han återgick slutligen till versionen att han hämtat två revolvrar hos Raimo T och att han levererat dessa till Naif D.

Seppo A:s uppgifter bedömdes till en början som mycket intressanta då de innehöll komponenter som Baresics uttalade regeringsfientlighet, Naif D:s kurdiska bakgrund med eventuell koppling till PKK och vapen av ”rätt” typ som överlåtits vid en passande tidpunkt. Under de omfattande förhören med Seppo A framstod han dock mer och mer som en person med stora personliga problem vars trovärdighet allvarligt måste ifrågasättas.

Utredningen sommaren och hösten 1986. Faktainsamlingen

Mordet i Uppsala

PKK avhoppare mördas i Uppsala. ⇛

Den 20 juni 1984 mördades Enver Ata på Stora Torget i Uppsala. Enver Ata sköts bakifrån, från nära håll, med flera skott. Mördaren, Zülküf Kilinc, greps efter en kort flykt varunder han kastat mordvapnet. Kilinc uppgav under utredningen av brottet att han handlat på egen hand sedan ”det kurdiska folket dömt Ata till döden”. Utredningen visade emellertid att Kilinc troligen haft flera medhjälpare såväl i Sverige som utomlands och att mordet sannolikt var en avrättning beordrad av PKK:s ledning i anledning av att Ata hoppat av från organisationen och offentligt uttalat kritik mot partiet. Dessa uppgifter kom från bland andra PKK-avhopparna Cetin Güngör och Cemile K. De berättade att Ata, efter sitt avhopp från PKK, hotats till livet av den i Tyskland verksamme PKK-ledaren Ali C och dennes medhjälpare. Även Güngör och Cemile K, som båda kallade PKK terroristorganisation, hade utsatts för hot.

Kilinc dömdes i juli 1984 för mord till livstids fängelse.

Efter domen förhördes Kilinc vid ett flertal tillfällen av säkerhetspolisen. Under dessa förhör framkom bl.a. att han i Frankrike fått veta att Ata vistades i Stockholm eller Uppsala. Kilinc hade rest in i Sverige tillsammans med Kasim (Hüsnü A), centralkommittémedlem med ansvar för Sverige, och Ismet G, PKK-representant från Danmark. Vid ankomsten till Helsingborg hade han kontaktat Ismet C. Morddagen hade Kilinc tagit tåget från Stockholm till Uppsala. Han hade sedan suttit på Stora Torget och väntat i flera timmar innan Ata kom. Kilinc kände igen Ata efter att i Frankrike ha sett honom på video. Kilinc hade enligt egna uppgifter inhandlat ett SL-periodmärke på Centralen i Stockholm. Genom utredning hade det konstaterats att märket i själva verket inköpts i södra spärren i Sollentuna. Detta var en av de omständigheter som tolkades som att Kilinc måste ha haft hjälp vid genomförandet av mordet.

Mordet på Ata och utredningarna kring detta utgjorde starten för en intensifierad uppmärksamhet kring PKK från i första hand säkerhetspolisens sida. Omfattande utredningsinsatser såsom fysisk spaning och telefonkontroll kom att vidtas mot i första hand personer som uppfattades som ledande PKK-medlemmar.

Mordet på Medborgarplatsen i Stockholm

Mordet på Medborgarplatsen i Stockholm. ⇛

Den 2 november 1985 mördades Cetin Güngör (som samma år bytt namn till Mikael Gölarp och bar täcknamnet Semir) i foajén utanför Stora Hörsalen i Medborgarhuset i Stockholm. Güngör deltog i en kulturell kurdisk fest när han, från nära håll, sköts i bakhuvudet. Gärningsmannen, Nuri Candemir, lyckades efter ytterligare skottlossning kasta sig genom ett fönster, ut på Götgatan. Där övermannades han av festdeltagare och överlämnades till polis.

Vid förhör uppgav Candemir att han mördat Güngör på uppdrag av Kurdistanska Nationella Befrielsekampens Skyddsförbund (en grupp med fem medlemmar, varav Candemir var en), att han i Kurdistan försetts med ett fotografi av Güngör, att han dagen före mordet kommit ensam till Sverige från Tyskland via Danmark och att han haft mordvapnet, en pistol i kaliber .22, med sig från utlandet.

Den utredning som företogs visade att Güngör varit en framstående PKK-medlem som hoppat av organisationen då han kommit i konflikt med dess ideologi och uppbyggnad. Han hade offentligt kritiserat PKKi olika publikationer och anföranden. Som en följd av detta hade Güngör dömts till döden av PKK-ledningen, som kungjort domen i sina egna publikationer i februari 1984. Dödsdomen var skälet till att Güngör flytt och bosatt sig i Sverige. I Sverige hade Güngör fortsatt att kritisera PKK.

Mordvapnet visade sig vara stulet vid ett inbrott i Handen 1978 tillsammans med bl.a. en revolver Smith & Wesson .357 Magnum. Vapnet hade överlämnats till Candemir av Halis I. Vid gripandet hade Candemir nycklar på sig som gick till Halis I:s lägenhet och det fanns uppgifter som tydde på att Halis I och Nezmi A (jfr nedan om händelsen på julafton 1985) pekat ut offret för Candemir.

Det kunde genom spaning konstateras att Candemir vid flera tillfällen iakttagits i Sverige under hösten 1984. Under denna tid hade han sammanträffat med flera ledande PKK-företrädare, bland andra Hussein Y och Remazan Y. Under sommaren 1985 hade Candemir och Hussein Y haft täta kontakter med varandra. Förutom att de observerats tillsammans vid flera tillfällen hade de haft relativt täta kontakter per telefon.

I telefonavlyssningsmaterialet fanns ett samtal som förmodades röra mordet på Güngör. Samtalet, som är ett av de s.k. bröllopssamtalen, ringdes av en man, som antogs vara PKK-ledaren Ali C, den 16 augusti 1985 till Hussein Y. Mannen meddelade att ”bröllopet” skulle hållas och att ”bakverk” skulle sändas till Hussein Y. Säkerhetspolisen ifrågasatte om dessa ord var kodord och om samtalet egentligen rörde det kommande mordet på Güngör (se avsnittet nedan om den s.k. analysgruppens arbete).

Candemir dömdes i februari 1986 för mord till livstids fängelse. Han nekade till att mordet skulle vara ett beställningsarbete beslutat av PKK. Flera personer misstänktes för delaktighet i mordet men misstankarna fick aldrig sådan styrka att någon vid denna tid kunde delges sådan misstanke. Senare, vid det stora tillslaget mot kurder den 20 januari 1987 (operation Alfa), förhördes dock flera av dessa personer – Ismet C, Hussein Y och Mehmet Y – som misstänkta för medverkan till mordet på Güngör (se nedan om operation Alfa).

Misshandeln vid Slussens tunnelbanestation julafton 1985

Misshandeln vid Slussens tunnelbanestation julafton 1985 ⇛

Julafton 1985 knivskars Nezmi A vid Slussens tunnelbanestation i Stockholm av Muhamed K. Nezmi A tillfogades ett livshotande hugg med en brödkniv i buken. Händelsen tilldrog sig intresse eftersom Nezmi A misstänktes för att ha medverkat i utpekandet av offren vid morden på såväl Enver Ata som Cetin Güngör. Nezmi A var en av de nio terroriststämplade kurder som tidigare belagts med kommunarrest.

Muhamed K uppgav vid förhör att han handlat i självförsvar och samtidigt skyddat en avhoppad PKK-are, Baki D, från Nezmi A och två män i dennes sällskap. Nezmi A å sin sida hävdade vid förhör att han varit ensam och blivit överfallen av Muhamed K.

Utredningen visade att Muhamed K, Nezmi A och Baki D på olika sätt varit kopplade till PKK, som anhängare eller avhoppare. Knivskärningen bedömdes som en hämndaktion.

Muhamed K dömdes i februari 1986 för grov misshandel till fängelse i ett och ett halvt år.

Mord i Danmark

Mord i Danmark. ⇛

Den 4 november 1985, dvs. två dagar efter mordet på Cetin Güngör, mördades den turkiske kurden Mustafa Tanguner i sin bostad utanför Köpenhamn. Brottsplatsundersökningen visade att två pistoler, en av kaliber 9 mm och en av kaliber 7.65 mm, avfyrats i det rum där Tanguner anträffades. Tanguner hade dödats med skott genom huvudet och bålen från 9 mm-vapnet.

Vittnen, små barn, hade sett två mörkhåriga män i 25-30 årsåldern springa från platsen.

Utredningen visade att Tanguner haft vissa PKK-kontakter innan han 1984 kom till Danmark och att hans uppträdande efter ankomsten kunde ha utgjort ett motiv för mordet.

De franska kurderna Abdullah O och Ahmet K kom att misstänkas för mordet. De efterlystes och försvann. Den 5 december 1985 hade Abdullah O ringt till en person i Sverige och bett denne skyndsamt komma med pass. Abdullah O hade under hösten 1985 förhörts av dennfranska polisen i samband med utredningen av ett mord på en kurd med förmodad PKK-anknytning i Frankrike.

Vissa kopplingar gjordes mellan mordet på Cetin Güngör och mordet på Tanguner. Vid förhör med personer i Tanguners närhet befanns en kamrat, Adsiz, ha befunnit sig i Sverige när Güngör mördades. Adsiz hade vid ett möte tre timmar före mordet på Güngör sammanträffat med denne, den tidigare PKK-politbyråmedlemmen Baki K, Cemile K och två andra män. Stockholmsmördaren Nuri Candemir hade setts i Danmark under sommaren 1985, varvid han vid minst två tillfällen setts tillsammans med den för Tanguner-mordet misstänkte Abdullah O.

PKK-relaterade grova våldsbrott i andra europeiska länder

För att undersöka den PKK-relaterade brottsligheten i övriga europeiska länder tillsattes redan tidigt under hösten 1986 en arbetsgrupp med personal från säkerhetspolisen och rikskriminalen. I mitten av oktober 1986 reste två grupper med polismän ut till olika länder i Europa för att få information om våldsbrott som begåtts där och som antogs ha anknytning till PKK. Polismännen kontaktade respektive polismyndighet och inhämtade skriftligt material och annan information, främst från polismyndigheternas egna brottsutredningar. Bl.a. framkom följande.

Tyskland. Under tiden den 29 maj 1984 till den 15 oktober 1986 redovisades 15 brott i Tyskland med PKK-bakgrund; fyra mord, ett mordförsök, nio fall av misshandel och ett rån. Tre av brotten utfördes med skjutvapen, i samtliga fall kaliber 7,65 mm. I flera fall användes knivar och andra stickvapen. Flera av gärningsmännen hade haft en framträdande roll inom PKK. I alla fall utom två var det klarlagt att brotten förövats av minst två gärningsmän. De tyska myndigheterna tillfrågades om förekomsten av kodord som ”bröllop” och liknande. De kände dock inte igen detta, men de hade heller inte använt telefonavlyssning.

Belgien. Den 9 maj 1985 sköts Hikmetin Kaplan till döds på en gata i Anderlecht utanför Bryssel. Kaplan sköts i bakhuvudet av en okänd gärningsman. Vapnet som användes var i kaliber 7,65 mm. Utredningen visade att Kaplan troligen transporterats i en bil från vilken han försökt fly. Under flykten hade han sannolikt upphunnits och skjutits. Kaplan hade tidigare varit medlem i PKK men hade vid mordtillfället gått med i en annan kurdisk organisation.

Frankrike. Den 23 december 1985 mördades PKK-medlemmen Mustapha Aktas på ett torg i Paris. Stadsdelen där mordet ägde rum beboddes huvudsakligen av turkar. Den dag Aktas mördades hade ca 300-400 personer samlats på torget för att demonstrera. Bakom demonstrationen stod ett tiotal kurdiska organisationer. Bråk uppstod mellan demonstranterna, varvid Aktas knivskars till döds. En person, Mevlut S, greps för gärningen. Mevlut S tillhörde en PKK-fientlig organisation. På mordplatsen anträffades flygblad som var undertecknade av motståndarorganisationer till PKK. I flygbladen berördes bl.a. morden på Enver Ata och Cetin Güngör i Sverige samt Mustafa Tanguner i Danmark. Mevlut S frigavs efter några månader, eftersom det saknades bindande bevisning mot honom.

Fyra dagar efter mordet på Aktas, den 27 december 1985, mördades Mustapha Sahbaz i närheten av den plats där mordet på Aktas ägt rum. Sahbaz sköts av tre gärningsmän bakifrån i huvudet och ryggen. Vapnen som användes var av kaliber 7,65 mm och 9 mm. De franska utredningsmännen ansåg att mordet på Sahbaz var en hämndaktion för mordet på Aktas.

Ord som ”bröllop” och liknande var okända som kodord för den franska polisen.

Schweiz. Den 30 december 1985 mördades Bulent Yaman i Lausanne. Han sköts av Husein Dirlik med en pistol av kaliber 7,65 mm. Dirlik var i sällskap med två andra PKK-are, som med knivar misshandlade två personer som befann sig i Yamans sällskap. Detta mord antogs vara en hämndaktion efter de två attentaten i Paris den 23 och 27 december 1985. Telefonavlyssning av organisationen PKK och dess medlemmar hade förekommit i Schweiz. Kodord som ”bröllop” och liknande var delvis kända av den schweiziska polisen. Man hade dock ingen enhetlig tolkning av ordens betydelse. I den tysktalande delen av Schweiz hade orden ”bröllop” och ”fest” tolkats som demonstration. I den franskspråkiga delen av landet hade ”bröllop” i stället tolkats som attentat.

Utöver information om morden ovan erhölls material ur andra brottsutredningar där motiven bedömts som icke politiska (narkotikauppgörelser, svartsjuka etc.) men som med tanke på inblandade personer kunde tänkas ha PKK-bakgrund. Flera av dessa brott var ouppklarade

Material från säkerhetspolisen

Bland materialet från säkerhetspolisen återfinns en sammanställning över telefonkontroller, bedriven spaning och källuppgifter. Av sammanställningen framgår bl.a. att nio personer med PKK-anknytning varit föremål för telefonkontroll delar av perioden den 1 januari 1985 – 1 juni 1986. Samtal som bedömts ha betydelse för utredningen redovisas i sammandrag med angivande av datum för samtalet, varefter följer utskrift av samtalet i dess helhet.

Vidare återfinns spaningsrapporter som säkerhetspolisen upprättade under bevaknings- och kartläggningsarbetet av olika kurdiska projekt, en förteckning över personer som lämnat uppgifter till säkerhetspolisen angående PKK samt en sammanställning över personer, främst med turkiskt/kurdiskt ursprung, som på skilda sätt tilldragit sig säkerhetspolisens intresse. Denna sistnämnda sammanställning upptar namn på ca 300 personer samt vad som är känt om var och ens bakgrund, t.ex. ankomsttid till Sverige, vad som framkommit vid förhör i samband med utlänningsutredningar, vistelseort, sysselsättning och eventuella uppgifter ur brottsutredningar.

I materialet från säkerhetspolisen finns också allmänt material om organisationen PKK, en promemoria från den 24 april 1986, där en särskilt tillsatt utredningsgrupp analyserat utredningsmaterial med utgångspunkt från frågan om Olof Palme varit utsatt för övervakning samt en promemoria av den 19 januari 1987, där personer i PKKavsnitten studerats med sikte på signalementsuppgifter, alibi, tidigare förekomst i vapensammanhang och psykisk kapacitet att genomföra mord.

Material från regeringen, UD och andra departement

Från regeringen, UD och andra departement har material som bedömts kunna vara av intresse för utredningen i denna del hämtats in. Här återfinns allmänt material från framför allt de svenska beskickningarna till UD. En stor del av materialet härrör från tiden före mordet på Olof Palme och utgörs av rapporter om kurdsituationen i världen, tidningsurklipp med artiklar om PKK samt historiska analyser och bedömningar som svenska tjänstemän gjort av organisationen PKK.

Vidare återfinns i detta material de regeringsbeslut som hade fattats under hösten 1985 och våren 1986 om fastställande av tidigare utvisningsbeslut (förvandlade till kommunarrest) rörande de kurder som terroriststämplats. Här återfinns också uppgifter om PKK-ledaren Abdullah Öcalans ansökan om uppehållstillstånd i Sverige och handläggningen av detta ärende, som resulterade i att ansökan avslogs. Slutligen finns information om Olof Palmes sammanträffande med Turkiets premiärminister Turgut Özal i oktober 1985. I en promemoria redovisar Statsrådsberedningen översiktligt samtal som berörde svenska industrisatsningar i Turkiet. Olof Palme hade också förhört sig om den pågående demokratiseringsprocessen och kurdfrågan hade tagits upp. Özal hade givit ett lugnande besked men pekat på att vissa kurdiska grupper under kommunistiskt inflytande ställt till problem. Han hade därvid uppmanat Olof Palme att inte stödja dessa grupper, vilket Olof Palme lovat.

Övrigt material tillkommet under faktainsamlingsfasen

Inför det planerade tillslaget mot PKK beslöt dåvarande chefsåklagaren Solveig Riberdahl att fotokonfrontationer skulle genomföras med vissa vittnen. Ett tiotal personer kom därför att förevisas en fotosamman ställning av 127 män. Bland dessa fanns många av de kurder med PKK-anknytning som tilldragit sig utredningens intresse. En del, tämligen vaga, igenkännanden som pekade mot kurder gjordes av fem vittnen. Ingen av de i fotosammanställningen upptagna personerna med PKK-bakgrund kunde dock bindas till biografen Grand under mordkvällen.

Inför det planerade tillslaget gjordes också under hösten 1986 en relativt omfattande alibikontroll. Med stöd främst av de förhör som hållits av rikskriminalen redan första månaden efter mordet upprättades en sammanställning över tio personer som spaningsledningen bedömde som intressanta. Dessa personer hade åberopat ca 65 personer som stöd för sina uppgifter om var de befunnit sig vid tidpunkten för mordet på Olof Palme. Av dessa var ett trettiotal inte förhörda när alibikontrollen genomfördes.

Sammanställningen som gjordes innehåller uppspaltade vittnesuppgifter avseende tidpunkter, platser och annat av vikt för alibikontrollen, sociogram m.m.

De uppgifter som lämnades gick isär något vad gällde platser och tidpunkter, men inte mer än vad som kunde anses normalt vid uppgiftsinsamling av denna typ. Inga framsteg gjordes med att ”spräcka” något föregivet alibi.

Operation Alfa

Sedan hösten 1986 hade en polisintendent som knutits till spaningsledningen haft i uppdrag att planera organisationen för den kommande operationen. I början av september hade organisationen börjat ta form och ca 240 poliser hade indelats i förhörs-, tillslags-, tekniker- och specialstyrkor.

Under hela förberedelsefasen hade tillslaget fortlöpande diskuterats av polisledningen och åklagarna. Polisens ursprungliga förteckning över objekt som måste höras, borde höras och kunde höras upptog 138 personer. I början av oktober 1986 omfattade listan 98 namn.

Förundersökningsledningen förhöll sig kallsinnig till omfattningen av tillslaget. Den ansåg att det inte fanns några mer konkreta bevis mot PKK eller PKK-anhängare. Åklagarnas ståndpunkt var att det visserligen fanns en ”bra” hotbild mot Olof Palme men att denna hotbild inte kunde länkas samman med den plats där mordet ägt rum. Man ”fick inte ned någon på Sveavägen”.

Hans Holmér å sin sida menade att man måste vara fantasifull. Han ansåg sig känna igen mycket av PKK:s sätt att agera i mordet på Olof Palme och att ett tillslag skulle ”röra om” så mycket att man skulle få in värdefull information.

I mitten av oktober 1986 kan åklagarnas respektive polisens ståndpunkter, enligt Per-Erik Larssons rapport, sammanfattas så att åklagarna ansåg ”att det skulle vara katastrof att slå till med rådande bevisläge, medan polisledningen ansåg att det skulle vara katastrof att inte göra det”.

I början av november 1986 hade listan över tillslagsobjekt minskat till ett femtiotal.

I början av januari 1987 fastställdes en slutlig förteckning över tillslagsobjekt. Den upptog 22 personer. De flesta skulle hämtas till förhör. Tre personer – Ismet C, Mehmet Y och Hussein Y – skulle anhållas och delges misstanke om inblandning i morden i Uppsala och på Medborgarplatsen (grunden var alltså inte misstanke om inblandning i mordet på Olof Palme). Husrannsakan skulle äga rum hos ett tiotal personer.

Tidigt på morgonen den 20 januari 1987 genomfördes operationen. Tvångsmedelsåtgärderna verkställdes och förhören inleddes. Förhörsledarna hade i förväg studerat sina förhörsobjekt och förberett frågor i samråd med åklagarna. Efter några timmars förhör och föredragningar av resultaten inför åklagarna började förhörsobjekten friges. Samtliga, utom de anhållna, frigavs under dagen. Mehmet Y och Hussein Y frigavs av domstol vid häktningsförhandlingar den 27 januari 1987. Samma dag beslöt åklagarna att återkalla häktningsframställningen rörande Ismet C, som i stället försattes på fri fot. Samtliga beslag hävdes inom några dagar.

Förhörsresultaten blev klena. Sammanfattningsvis kan sägas att resultaten av operation Alfa inte förde mordutredningen framåt.