Mordet på Olof Palme.

SOU 1999:88.4.3.2 Polisman E.

Polisman E

Polisman E förekommer inte som direkt utpekad i något uppslag, i vart fall inte något som utretts inom PU. Intresset för polisman E i utredningen väcktes i samband med att några personer vid en vattenläcka i hans lägenhet hösten 1987 fann en SS- hjälm, ett par walkie-talkies och iakttog något som de uppfattade som radioutrustning. Detta föranledde utredning och sedermera omfattande publicitet i massmedia. Polisman E ingick i ”baseballigan”. Tillsammans med polisman D var han föremål för utredning i anledning av Rolf Machnows död i det s.k. OTrummet. Han friades från ansvar i polisutredningen och tilldömdes i flera tryck- och yttrandefrihetsmål skadestånd från de medier som anklagat honom för Machnows död.

Machnowfallet. ⇛

Den som upptäckte vattenläckan var Hans C, som ägde den fastighet där polisman E bodde. I anledning av detta hölls ett utförligt förhör med honom. I huvuddrag framkom följande.

Hans C upptäckte själv vattenläckan i taket på husets tvättstuga. Tvättstugan var belägen under polisman E:s lägenhet. Efter att ha sökt polisman E och rådgjort med kollegor till denne gick han in i lägenheten tillsammans med fastighetsskötaren och en kollega till polisman E, Max M. När läckan skulle eftersökas var man tvungen att frilägga rör. I samband med det flyttades en del saker i ett skåp. Bland sakerna fanns två walkie-talkie-apparater och en svart hjälm, på vars sidor fanns ett SS-märke respektive ett hakkors. Hans C kände ett starkt obehag inför hjälmen. Han noterade i lägenheten vidare ”ett antal jävla apparater alltså” som blinkade och ”rasslade”. Det rörde sig dels om två stereoanläggningar, dels om annat, bl.a. en telefon som hade ”en heltannan karaktär än vad som vanliga Svensson har”. Telefonen var dock i och för sig av en typ som man kunde se i annonser. Hans intryck var att telefonen var sammankopplad med inspelningsutrustningen.

Hans C reagerade på mängden saker, ”väldigt mycket var uppställt”. Av förhöret framgår vidare att lägenheten var 41 kvm och bestod av ett rum samt kök, matrum, hall och badrum. Det rum där sakerna stod uppställda var alltså förhållandevis litet. Vidare framgår det att Hans C:s reflektioner över det som stod uppställt i lägenheten gjordes efter det att hjälmen och walkie-talkie-apparaterna hade hittats; detta hade väckt hans misstänksamhet.

Hans C berördes som sagt illa av det inträffade. Han funderade på hur han eventuellt skulle gå vidare. Han var verksam som kommunalpolitiker och satt i kommunfullmäktige på ett socialdemokratiskt mandat. Av den anledningen var han bekant med Roland Öhrn, som var vice ordförande i polisstyrelsen. Han beslöt sig för att tala med denne. Av olika skäl blev detta inte av förrän ca två veckor efter händelsen/upptäckten. Den 5 oktober 1987 lämnade han sin redogörelse till Roland Öhrn, varefter det hela ”rullade igång”.

Fastighetsskötaren Lennart B hördes samma dag som Hans C. Utöver vad som framkom i förhöret med denne uppgav Lennart B bl.a. att den polisman som var med bar civila kläder och avlägsnade sig efter 3-4 minuter, eftersom han kände sig överflödig. Hans C och Lennart B var i lägenheten och arbetade ca 1-1 1/2 timme. Enligt Lennart B tedde sig lägenheten mer som en radiostudio eller dylikt än som ett hem. Han irriterade sig särskilt på en bandspelare som slog till och från ”rätt så ofta”. Det fanns lampor som lyste eller blinkade. Han fick uppfattningen att allt som förekom i rummet var avlyssnat. När de lämnade lägenheten sa Lennart B till Hans C att han inte ville gå in i lägenheten ensam igen. ”Jag förstår dig”, svarade Hans C. När de kom ut fann de två uniformerade poliser utanför den låsta ytterporten. Den ene var närmast aggressiv och ville kontrollera lägenheten. Hans C motsatte sig detta och efter en stunds dividerande gav sig polismännen av. – Beträffande själva vattenskadan uppgav Lennart B att denna bestod i en normal förslitningsskada.

Polisassistenten Max M hördes i november 1987. Max M såg ingen nazisthjälm (den torde ha kommit fram efter det att han gått). Han ansåg att det som fanns i rummet var ”fullt normala grejor”. Telefonsvararen slog på när det ringde. Han ville själv stänga av den när polisman E ringde upp medan Max M fortfarande var kvar i lägenheten. Svararen började då blinka och spela in. På fråga sade dock polisman E att det inte spelade någon roll att bandet rullade.

Ett utförligt förhör hölls i detta sammanhang också med polisman I (jämför om denne nedan). Polisman I tjänstgjorde som vakthavande befäl och chef för den s.k. A-turen. I var polisman E:s chef.

Polisman I hade fått kännedom om att det var en vattenläcka i polisman E:s lägenhet och sände ut en tillgänglig polisman till platsen. Syftet var att bereda hantverkare tillträde till lägenheten och begränsa eventuella skador. Han betraktade detta som ett vanligt polisiärt jobb.

På direkt fråga upplyste polisman I att han väl kände till att detfanns en nazisthjälm som förekommit inom polisen. Den hade figurerat i en 15-20 år. När man talat om saken poliser emellan hade många igenkännande sagt: ”Jaså, är det den jävla hjälmen ...” Han visste att den förekommit vid en fest på Valön, där polisfacket har en rekreationsanläggning, ett par år tidigare. Polisman E hade tillvaratagit en del saker efter festen, bl.a. polisman I:s metspö, och tydligen även den ifrågavarande hjälmen. Polisman I betraktade detta med hjälmen som”otroligt oskyldigt”. Polisman I uttryckte vidare en viss uppgivenhe tnär det gällde möjligheten att genom grundlig utredning komma till ettslut med misstänkliggörandet av polismän. Själv var han beskylld föratt vid en polisfest dagen efter mordet ha utbringat en skål för mordet. Trots att detta var gripet ur luften och att det hade dementerats i massmedia fortsatte uppgiften att cirkulera. Under det fortsatta förhöret redogjorde polisman I för bakgrunden till den aktuella festen, varvid det bl.a. framgick att I var centerpartist och hade suttit i kommunfullmäktige i Nacka.

uppslaget finns två handlingar från journalisten Sven A intagna, varav en är rubricerad som ”minnesanteckning från telefonsamtal 14.10 kl 10.45 med Roland Öhrn, Sth polisstyrelse” och annan utgör en kopia på brev till dåvarande justitieministern Anna-Greta Leijon. Av den förstnämnda handlingen att döma hade Sven A haft kontakter med Roland Öhrn och fått detaljerade uppgifter angående vattenläckan hospolisman E och de uppgifter som därvid lämnats av Hans C. Det framgår att Sven A hade lovat att tills vidare hålla tyst, ”men jag ger dig inte många timmar till”.

Polisman E själv hördes i oktober 1987. Anledningen till förhöret uppgavs vara ”vissa fynd gjorda i polisman E:s lägenhet --- i slutet av september 1987 vid lokalisering av en vattenläcka, i form av kommunikationsradioutrustning (Walkie-Talkies), elektronisk utrustning, etc.”. Förhöret var ingående. I förhörsprotokollet framkommer bl.a. följande.

Han kände till anledningen till förhöret, eftersom polisman I hade berättat att han blivit uppringd av en journalist som ställt frågor kring vattenläckan och den hjälm som upphittats. Journalisten hade upplystpolisman I om att han fått sina uppgifter från en man vid namn Öhrn i polisstyrelsen.

När läckan upptäckes befann sig polisman E hos sin sjuka mor i Göteborg.

Beträffande hjälmen uppgav polisman E att han hade den om hand, men han var inte dess ägare. Han hade omhändertagit den efter en fest på Kamraternas rekreationsö Valön för ett par år sedan. Han hade ingen aning om vem som ägde den. Hjälmen användes, enligt vad som synes framgå av förhörsprotokollet, för ”practical jokes” med anspelning på de uppgifter som förekommit i medierna om högerextremism ”och sådant” hos Norrmalmspolisen, reportagen i radioprogrammet ”Kanalen” nämns särskilt. Hjälmen var riktig, det var inte fråga om teaterrekvisita.

Beträffande walkie-talkie-utrustningen uppgav polisman E att han skaffat denna omkring 1983-84 när han tillsammans med sin dåvarande flickvän bodde på landet. Det rörde sig om en s.k. PrivatRadio, att användas vid friluftsaktiviteter. I uppslaget finns en i mars 1984 utfärdad licens för polisman E. Ändamålet är angivet som ”Fritidsändamål som ridning, fiske och vildmarksliv privatradio intagen. Licensinnehavare är”. Licensen har annulerats i juli 1987 på grund avbristande betalning. Utrustningen hade emellertid inte just kommit till någon användning.

Polisman E uppgav att det i lägenheten i övrigt fanns TV, stereoanläggning (förstärkare, radiodel, kassettbandspelare, CD-spelare och spolbandspelare), 2 videobandspelare, en hemdator, en transformator samt en telefonsvarare.

Han förnekade bestämt att han skulle ha haft någon utrustning för avlyssning eller liknande och synes ha ställt sig frågande inför uppgifterna om ”elektroniska prylar”. Han berättade vad han använde sina saker till och fick också frågor om sin videokamera.

Polisman E mindes inte vad han gjorde på mordkvällen, men kom ihåg att han morgonen efter väcktes av sin dåvarande flickvän med beskedet ”Du måste lyssna på TV:n, statsministern har blivit mördad”. Han bodde vid detta tillfälle i inte i den lägenhet där vattenläckan inträffade, dit hade han flyttat ganska exakt ett år senare. Han minns inte om han tjänstgjorde den 28 februari 1986, men trodde att han hadehaft fridagar vid den tidpunkten. Han antog att han hade tillbringatkvällen i hemmet med sin dåvarande flickvän.

Av protokollet framgår att förhörsledaren på uppmaning från förundersökningsledningen, ”erbjöd” polisman E en poliskontroll av det som fanns i lägenheten. Polisman E ville emellertid inte låta utföra kontrollen; han trodde inte att det skulle göra varken ”till eller från i massmedias ögon eftersom man i alla fall skrev och sade bara det man ville”.

Han ångrade sig emellertid (se förhörsledarens berättelse nedan) och i slutet av november 1987 beslöt förundersökningsledaren, biträdande riksåklagaren Axel Morath, att husrannsakan hos polisman E skulle äga rum. I beslutet angavs att denna företogs på E:s egen begäran. I protokollet finns bl.a. intagna fotografier på diverse stereo-, TV-, telefon och datautrustning. Det som avbildats utgör såvitt kan bedömasnormal ”hem”-utrustning.

Den f.d. flickvännen hördes av säkerhetspolisen fem dagar efter förhöret med polisman E. Hon uppgav att hon varit sammanboende och förlovad med polisman E. De hade varit tillsammans under tiden 1982-1986. Hon hade inte underrättats om varför hon kallats. I protokollet har därvid antecknats att ”av det skälet kunde hon inte känna till att hon skulle tillfrågas närmare om vad hon och polisman E gjorde fredagen den 28 februari 1986 under dagen och kvällen”. Det framgår inte på vilket sätt förhörsledaren ansåg sig kunna utgå från att hon inte hade talat med polisman E om saken efter förhöret med denne (polisman E uppgav för övrigt att de hade god kontakt med varandra och talade i telefon 3-4 gånger per vecka).

Hon uppgav att de vid denna tid bodde på den adress polisman E uppgivit. Hennes minne av mordet var från morgonen den 1 mars då hon blev uppringd av sin mor, som förmedlade nyheten. Hon såg sedan på TV tillsammans med polisman E, som hon väckte. Hon hade inget minne av vad de gjorde dagen och kvällen innan, men trodde att hon själv arbetade. Sedermera har hon med stöd av tjänstgöringslistor från sin arbetsgivare uppgett att hon arbetade såväl fredag som lördag (hon tjänstgjorde i en affär i Stockholm). När hon hade ett arbetsschema av det slaget brukade hon aldrig gå ut på kvällen. Eftersom de brukade göra allt tillsammans utgick hon från att även polisman E tillbringade kvällen i hemmet. – Hon bekräftade E:s uppgifter angående radioutrustningens anskaffande. Enligt henne var utrustning av det slaget vanlig i de lantliga trakter där de en tid bodde eftersom telefonen inte alltid var pålitlig. Hon tillade att de använt den vid kanotpaddling.

Utöver det sagda, som kan utläsas ur PU:s uppslag angående vattenläckan hos polisman E, har den tidigare Palmekommissionen via utfrågning av Per-Göran Näss och Jan S inhämtat kompletterande upplysningar. (Den tidigare Palmekommissionens utfrågning den 26 mars 1996.) De har berättat följande.

Per-Göran Näss kallades till chefen för säkerhetspolisen Sven-Åke Hjälmroth en fredageftermiddag i oktober 1987. Han sammanträffade där med vice ordföranden i Stockholms polisstyrelse Roland Öhrn. Denne uppgav att han fått information från en fastighetsägare i Alvik, som gick ut på att det varit en vattenläcka i en lägenhet och i samband med det hade man gjort iakttagelser av apparater i lägenheten som man bedömde utgjorde en radiocentral. Dessutom hade man funnit en gammal SS-hjälm i ett skåp. Per-Göran Näss fick i uppgift att utreda detta. Säkerhetspolisen ordnade därför en spaningslokal från vilken polisman E:s lägenhet kunde övervakas. På onsdagen veckan därpå återkom Öhrn och berättade att han innan han kontaktat säkerhetspolisen lämnat uppgifterna till journalisten Sven A. Sven A hade velat publicera uppgifterna, men Öhrn hade förmått honom att avvakta polisens utredning. Sven A hade gått med på att vänta en vecka. Den följande dagen, torsdag, avsåg emellertid Sven A att ge offentlighet åt hela saken. Trots att säkerhetsavdelningens spanare då i praktiken var på plats beslöt man i det läget att avblåsa övervakningen, som bedömdes meningslös i det polisman E ju skulle komma att varskos genom publiceringen. I stället sattes en vanlig utredning i gång, som omgående inleddes med att polisman E hördes.

I samband med förhöret upplystes polisman E om att han hade möjlighet att begära att få en husrannsakan gjord, för att säkra bevisning om sin oskuld. Detta avvisade polisman E i affekt. Efter ett par dagar återkom han och undrade om erbjudandet kvarstod. Förhörsledaren Jan S vände sig då till riksåklagaren och begärde att få genomföra en husrannsakan hos polisman E. Enligt Jan S kan en husrannsakan inte genomföras med den ”misstänktes” samtycke. Det krävs laga grund och ett beslut. Jan S underströk i sammanhanget att han som utredningsman ansåg sig ha lika stor rätt att bevisa någons oskuld som att bevisa någons skuld, även om han betraktade åtgärden som extraordinär. På direkt fråga hur man visste att E:s lägenhet var i samma skick som i samband med vattenläckan och om den utrustning som avfotograferades var densamma som den utrustning hyresvärden sett, svarade Jan S att de ansett sig kunna spåra de apparater som vederbörande beskrivit i förhör, bl.a. hade den blinkande apparaten identifierats som en vanlig telefonsvarare.

I polisstyrelsens utredning angående högerextremism inom Stockholmspolisen behandlades även fyndet av nazisthjälmen hos polisman E. Polisstyrelsens utredningsgrupp klarlade genom vissa efterforskningar att Valön, den plats där polisman E sade sig ha bärgat hjälmen, förvärvades av Föreningen Kamraterna 1955. Man fann då olika föremål med nazistemblem. Föremålen skall dock ha samlats in och förstörts. Polisstyrelsen ansåg att detta förhållande fick E:s förklaring till hur han kommit i besittning av hjälmen att framstå som än mer sannolik. Polisstyrelsen konstaterade slutligen att ”oaktat vad man kan ha för åsikt om det lämpliga i att någon privat innehar en nazisthjälm, detta ändå måste anses tillhöra den enskilde polismannens privatliv.” (Rapporten s. 28.)

Vid kommissionens granskning av handlingar hos säkerhetspolisen har följande framkommit. Polisman E finns enligt uppgift inte registrerad på annat sätt än de spår som avsätts vid den säkerhetskyddskontroll som alla poliser genomgår. Vi har alltså fått uppgiften att det inte finns någon ”akt” angående polisman E. Inte heller gav vår registerförfrågan någon hänvisning till ärende där polisman E förekommer.

I ärendet SK 8-82 finns emellertid ett omfattande material om polisman E. Det gäller uteslutande ”vattenläckan”. Handlingarna bekräftar det Per-Göran Näss uppgav inför kommissionen om att övervakning av polisman E förbereddes men gick om intet på grund av den massmediala uppmärksamheten. I stället hölls alltså förhör på vanligt sätt med polisman E. Av handlingarna framgår dock att polisman E faktiskt var övervakad via en lägenhet. Även längre gående åtgärder förbereddes; en tjänsteman från säkerhetspolisen, som uppträdde under falskt namn och använde falsk legitimation, skaffade sig t.ex. via hyresvärden falska nycklar till E:s lägenhet. Såväl dokumentationen som beskrivna åtgärder ger ett för förhållandena vant och välordnat intryck.

Det material som på detta sätt dokumenterar säkerhetspolisens operationer synes ej ha överlämnats till PU, i vart fall finns det inte i det material kommissionen gått igenom. De handlingar som vi på detta sätt endast återfunnit hos säkerhetspolisen gäller vidtagna spaningsåtgärder och vad som därvid framkommit.