Mordet på Olof Palme.

SOU 1999:88 5.11 Avsnitt Q - ”Vapenhandel Bofors”

Allmänt

De spaningsuppslag i PU-materialet som bedömts ha huvudsaklig anknytning till Bofors vapenhandel har registrerats under ett särskilt avsnitt ”Vapenhandel Bofors” (Q).

Avsnittet består av drygt 60 registrerade uppslag. Av dessa har en dryg tredjedel anknytning till Bofors försäljning av 410 fälthaubitsar till Indien 1986. Omkring en tredjedel rör påståenden om export av vapen, främst vapensystemet RBS 70 (Robot 70), från Bofors till Iran. Resterande uppslag, en knapp tredjedel, rör annat såsom krigsmaterielinspektören Carl Fredrik Algernons död, Bofors vapenhandel i övrigt, journalisten Cats Falcks död m.m.

I stort sett samtliga spaningsuppslag är motivrelaterade. Med enstaka undantag innehåller de inte någon mer konkret information om mordet på Olof Palme, dvs. om gärningen, gärningsman etc.

Spaningsuppslagen består till största delen, drygt hälften, av tips från enskilda personer som haft andrahandsuppgifter, teorier eller spekulationer om vad, vem eller vilka som ligger bakom mordet. Ett drygt tiotal uppslag utgörs av massmedieuppgifter – tidningsartiklar och bandupptagningar av TV-inslag. Knappt tio uppslag är handlingar – förhör, sammanställningar, analyser och annat material – som hämtats från utredningen i den s.k. Boforsaffären (Boforsutredningen). Några uppslag består av förhör med personer som bedömts kunna ha information av intresse i denna del, bl.a. har förhör hållits med förre svenske ambassadören i Teheran, Göran Bundy. Resterande spaningsuppslag, i vart fall sex, utgörs av annat material. Inte något uppslag innehåller beslut om tvångsmedelsåtgärder.

Många av uppslagen i avsnittet överlappar varandra eller gäller samma saker. Flera hänger ihop och det säger därför inte så mycket när man talar om uppslagens storlek. Det mest omfattande enskilda uppslaget innehåller knappt 40 underuppslag (se Karl L).

Avsnittet skiljer sig från de övriga genom att merparten av materialet tillkommit relativt lång tid efter mordet. Av avsnittets uppslag har endast fyra registrerats under 1986. 1987 – 1988 kom ca 15 uppslag per år att registreras. 1989-1991 tillkom totalt knappt 10 uppslag. 1992 registrerades omkring 15 uppslag, vilket torde bero på att vissa nya uppgifter i Indienaffären uppmärksammades i massmedierna och att PU i samband härmed dels fick in nya tips, dels hämtade in flera handlingar från Boforsutredningen. Därefter har bara något enstaka uppslag registrerats årligen. I samband med att Schweiz’ högsta domstol 1997 beslöt att till Indien bl.a. lämna ut namnen på vissa bankkontoinnehavare som misstänktes för att ha tagit mutor i samband med Indienaffären registrerades emellertid sex nya uppslag. Uppmärksamheten kring denna händelse ledde till att flera nya tips kom in till PU.

Uppslag angående Bofors vapenhandel har huvudsakligen handlagts av två utredningsmän vid PU. Säkerhetspolisen har använts i mycket ringa utsträckning, och då endast för avgränsade uppgifter.

Vår redovisning innefattar en relativt utförlig redogörelse för drygt 20 uppslag, med de största uppslagen först och därefter andra uppslag som har tett sig vara av visst intresse från granskningssynpunkt. I sak är redovisningen indelad under rubrikerna Indienaffären, Påstådd vapenexport till Iran och Övriga uppslag.

””
YouTube: Händelser som skakat Sverige | Boforsaffären

Indienaffären

Karl L. I slutet av april 1987 kontaktade Karl L PU. Han tipsade om att Olof Palmes aktiva deltagande i de förhandlingar, som föregick Bofors vapenkontrakt med Indien, skulle kunna utgöra motiv för mordet. Olof Palme hade enligt Karl L rest till Indien 1985 och träffat premiärminister Rajiv Gandhi. Resan hade ägt rum i ett skede då det i stort sett varit klart att Frankrike skulle få den aktuella vapenordern. Olof Palme hade personligen gått emellan och ”prutat” tre miljarder kronor på det ursprungliga pris Bofors angett. Bofors hade därefter fått kontraktet. Karl L uppgav att han fått dessa uppgifter av en källa som deltagit i en vapenkartell som medverkat i vapenförhandlingarna.

I september samma år kontaktade Karl L på nytt PU. Han framförde samma uppgifter som ovan men uppgav nu att Olof Palme betalt ”mellanskillnaden mellan de olika kontrakten” och själv erhållit 23 miljoner kr för affären. Olof Palme hade på grund av sin inblandning mördats av en ”internationell liga”, bestående av fransmän och västtyskar.

I mitten av oktober 1987 besökte ”S” PU för att lämna uppgifter. S berättade att han i februari samma år sammanträffat med Karl L, som han haft affärsmässiga kontakter med. Karl L hade sagt att han visste varför Olof Palme mördats och att orsaken var att Indiens vapenorder gått till Bofors istället för till ett franskt företag, som lagt ut stora summor för agentverksamhet och i provisioner. Dessa pengar hade gått om intet. Olof Palme ”dödförklarades” därefter vid ett vapenkartellmöte i februari 1986. I samband med samtalet med Karl L hade S erinrat sig att han i juni 1986 sammanträffat med en finsk affärsman i baren på ett hotell i Åbo. Affärsmannen hade berättat en liknande historia för S. Mannen hade sagt att han hade en finsk bekant i vapenbranschen. Denne bekant hade berättat att Indien förhandlat med ett franskt/amerikanskt konsortium om köp av haubitsar. Affären hade varit så gott som klar när Olof Palme i januari 1986 besökt Indien. Därefter hade Indien gjort en helomvändning och valt Bofors som kontraktspartner. Bofors skulle enligt bekantingen ha betalt provision till Olof Palme. Provisionen hade utbetalts via ett konto i Schweiz, troligen till partiet. Det amerikansk/franska konsortiet hade betalt stora summor i mutor och för agentverksamhet. Vid ett möte mellan vapenhandlare i februari 1986 hade det bestämts att Olof Palme skulle röjas ur vägen.

Kort efter S:s tips höll PU förhör med Karl L, som berättade följande historia. Han kände en vapenhandlare i Finland väl. Denne berättade under månadsskiftet januari/februari 1986 att det statliga franska företaget GIAT, som bl.a. tillverkar vapen, sammankallat andra vapenhandlare från bl.a. Italien, Västtyskland och eventuellt Spanien till ett kartellmöte i Frankrike. Med vid mötet var en finsk medborgare representerande en tysk fabrik. Anledningen till mötet var att man fått indikationer på att storordern från Indien förmodligen skulle gå till Bofors. Olof Palme hade nämligen personligen åkt till Indien, pratat med Rajiv Gandhi och på så sätt medverkat till att Bofors skulle få ordern. Detta skedde i ett läge när det varit så gott som klart att GIAT skulle komma att få den. Övriga mötesdeltagare skulle i viss mån ha fått del av ordern genom legoarbeten. GIAT hade under mötet menat att man skulle fatta beslut om hur man skulle agera. Den finske medborgaren hade tidigare representerat den finske vapenhandlaren och för denne hade han efter mötet berättat att det utmynnat i ”tummen ned” för Olof Palme. Efter mordet hade vapenhandlaren ringt till Karl L och sagt något om ”vad var det jag sa, tummen ned för Palme”. Olof Palme skulle ha erhållit 22 miljoner kronor av Bofors för sitt agerande. Pengarna skulle ha satts in på ett konto tillhörande ”Socialistinternationalen”. Karl L uppgav på särskild fråga att den finske vapenhandlaren kallades ”Jali” och den finske representanten ”Aro”.

Av en notering i förhörsprotokollet framgår att PU varit i kontakt med den finska polisen i Tammerfors, där ”Jali” och ”Aro” var välkända.

I mitten av november 1987 åkte utredningsmän från PU till Tammerfors där man förhörde Jaali T och Aaro L.

Jatimatic är en finsk 9 mm kulsprutepistol som utvecklades vid slutet av 1970 och början av 1980-talet av Jali Timari.
Wikipedia: Finnish submachine gun

Vid husrannsakan hos polisman A beslagtaget foto där man skjuter med Jatimatic.

Jaali T som var företagsledare och vapenkonstruktör berättade bl.a. följande. Han hade konstruerat automatvapnet Jati-Matic. Företaget han hade drev affärer med vapen. Indiern Sunil B, som drev en agenturfirma i Helsingfors, hade varit företagets representant när det tillverkat Jati-Matic. Jaali T kände inte till något om den internationella vapenhandeln. Han var inte språkkunnig och hade därför 1984 anställt Aaro L, som hjälpt till med utländska kontakter. Jaali T hade själv besökt några vapenmässor men han hade aldrig varit på något vapenhandlarmöte. Han trodde inte att Aaro L varit utanför Tammerfors i januari/ februari 1986. I april/maj 1986 hade han blivit informerad av en f.d. överste, Penti S, om att ett möte ägt rum någonstans i Europa i januari/ februari 1986. På detta kartellmöte hade affären Bofors-Indien diskuterats och vad man skulle göra med anledning av denna. Inget hade blivit sagt, det hade bara pekats nedåt med tummarna. Enligt Penti S hade Olof Palme betalt Gandhi tre miljarder kronor för att Bofors skulle få ordern. Penti S hade fått uppgifterna genom egna kanaler. Jaali T hade berättat historien för flera personer, bl.a. för Karl L.

Aaro L berättade bl.a. att han efter affären Bofors-Indien hört olika rykten ”på stan” såsom att Olof Palme skulle ha betalt en miljon dollar i samband med affären (det framgår inte av materialet vad betalningen skulle ha avsett). Denna uppgift hade han fått från sin arbetsgivare Jaali T. I februari 1986 var han med stor säkerhet i Tammerfors, möjligen i Åbo eller Isojokki. Han hade aldrig deltagit i något kartellmöte och inte representerat något tyskt bolag, vilket i och för sig skulle ha varit en stor ära för honom, men det var uteslutet eftersom Jaali T:s företag saknade sådana kontakter.

I mitten av december reste utredningsmän från PU på nytt till Finland. Förutom Jaali T, som förhördes ytterligare en gång, förhördes också Penti S och Juhani T, delägare i samma firma som Sunil B.

Penti S uppgav att han varit chef för vapenavdelningen på företaget Tampella OY, som under lång tid konstruerat och tillverkat vapen. Han kände till Bofors Indienaffär och berättade att det i branschen uttryckts missnöje med att Olof Palme hade arbetat för fred och samförstånd samtidigt som han bidragit till att sälja vapen från Sverige till Indien. Han kände inte till något vapenhandlarmöte och hade ingen kännedom om GIAT:s eventuella konsulter och agenter. Beträffande de uppgifter som Jaali T lämnat uppgav han att de måste ha missuppfattats; han hade inte berättat någon sådan konkret historia.

Juhani T uppgav sig vara direktör i Marcas International OY, vilket bolag representerade det statliga handelsrådet och de fem-sex största finska bolagen vad gällde export och import i Indien. Han hade ingen kunskap om detaljerna i Bofors-Indienaffären. Han hade hört ryktas om ett vapenhandlarmöte och menade att om ett sådant förekommit var det inte troligt att Jaali T eller Aari L deltagit.

I en promemoria, upprättad i december 1987, konstateras att utredningen i ärendet visar att det troligtvis har ägt rum ett vapenhandlarmöte i Europa men att det inte finns några svar på frågorna ”När? Var? Vem eller vilka? osv.”.

I samband med den friande domen mot Christer P hösten 1989 fick PU via säkerhetspolisen kännedom om att en person i Finland, Matti I, hade ett vapentips med anknytning till Christer P. Med hjälp av Centralkriminalpolisen i Helsingfors förhördes Matti I. Han berättade bl.a. att han var bekant med Karl L. Karl L hade varit starkt kritisk mot Olof Palme och dennes utlänningspolitik. Vid ett besök hemma hos Karl L den 10 eller 11 februari 1986 hade denne på finska yttrat ” nu dödas den jävla Palme”. Karl L hade vid samma tillfälle pratat om Smith & Wesson och att hårdmantelkulor går igenom en skyddsväst. I samband med att Christer P:s namn offentliggjordes kom Matti I ihåg att Karl L nämnt detta namn då han kritiserat en av sina söner. När ett fotografi av Christer P publicerades i massmedierna tyckte Matti I att detta liknade Karl L. Matti I påminde sig också att Karl L under 1984 ringt honom och berättat att han med hjälp av Hans Holmér fått ett nybildat bolag registrerat på sex dagar. Att Matti I inte hört av sig tidigare berodde på att han var mycket rädd. Han hade därför hoppats att polisen skulle klara upp mordet utan hans uppgifter. Efter den friande domen hade han bestämt sig för att gå till polisen. – Härefter vidtogs viss utredning till utrönande av om Karl L kunde vara far till Christer P. Vissa fakta i Karl L:s levnadshistoria gjorde att man ansåg sig kunna utesluta detta.

Karl L och andra personer i dennes bekantskapskrets har även senare hört av sig till PU ett stort antal gånger. Karl L har lämnat uppgifter vid i vart fall tio ytterligare tillfällen, såväl till åklagare som polis. Som exempel kan nämnas att Karl L vid ett tillfälle fått till stånd ett möte med åklagarna Anders Helin och Per-Erik Larsson samt en utredningsman vid PU. Vid ett annat tillfälle har han besökt biträdande riksåklagaren Axel Morath. Protokollen över dessa samtal är ofta relativt långa och innehåller detaljerade uppgifter som i vissa avseendenändras från gång till annan. Karl L har bl.a. nämnt att hans källa bor i Zürich, att en schweizisk bankman och en person från Ungern skulle vara inblandade samt att mördaren, som är kurd, skickats till Iran. Genomgående har Karl L också hotat med att kartellen skulle komma att avslöja Olof Palmes roll i Indienaffären om inte fem miljoner kronor betalades till kartellen via PU och Karl L. Ett sådant avslöjande skulle enligt Karl L leda till hela den socialdemokratiska regeringens fall, då ”hela svenska regeringen” tagit emot penningbelopp i samband med Bofors Indienaffär.

En rad andra myndigheter och personer har under åren hört av sig till PU och rapporterat att de haft besök eller fått brev av Karl L, t.ex. statsministern, statsrådsberedningen, Gösta Bohman etc.

PM ”AB Bofors Indienorder – Mordet på Olof Palme” m.m. I maj 1988 registrerades i PU ett par handlingar tillhörande Boforsutredningen. Den ena är en promemoria ”AB Bofors Indienorder – Mordet på Olof Palme”, som upprättats i oktober 1987 av en utredningsman (Bengt P, jfr nedan, Sammanfattande anmärkningar) från Boforsutredningen. Promemorian, som behandlar eventuella kopplingar mellan Indienaffären och mordet på Olof Palme, innehåller bl.a. följande uppgifter.

AB Bofors förhandlingar med Indien angående försäljning av fälthaubitsar inleddes flera år innan kontraktet skrevs 1986. Flera utländska vapentillverkare konkurrerade med Bofors. I samband med att Indhira Gandhi mördades (1984) avbröts förhandlingarna under sex månader. Därefter försvann en del konkurrenter och i slutet av 1985 återstod förutom Bofors endast en fransk tillverkare. Från senhösten 1985 var Bofors förhandlingsdelegation, bl.a. direktören Martin Ardbo och exportchefen Hans E, stationerad i Indien.

Den 13 december 1985 hölls ett förhör med Nobel Industriers finanschef Ingemar W i Boforsutredningen. Ingemar W skulle några dagar därefter åka till Indien för att deltaga i förhandlingarna. Ingemar W var pessimistisk när det gällde Bofors möjligheter att få ordern eftersom Bofors pris var betydligt högre än den franske tillverkarens. Bofors hade inte heller lyckats lösa exportkreditfrågan.

Den 15 januari 1986 reste Olof Palme till Indien och sammanträffade med Rajiv Gandhi.

Den 14 mars 1986 stod det klart att Bofors skulle få ordern och kontrakt skrevs den 24 mars. Bl.a. Martin Ardbo deklarerade i samband härmed att affären inte varit möjlig utan Olof Palme och den svenska regeringens agerande i bl.a. exportkreditfrågan.NOT

Av granskade dokument kunde utläsas att Bofors möjligheter att erhålla ordern var mycket goda i slutet av januari 1986. Förhandlingsläget hade således på en månad bytts från pessimistiskt till optimistiskt. Det kunde inte uteslutas att orsaken till det gynnsammare förhandlingsläget vid denna tid var Olof Palmes personliga agerande. Olof Palmes agerande borde ha varit känt av det franska konkurrentföretaget och dess agenter. I beaktande av de stora penningbelopp som ordern rörde (kontraktssumman uppgick till ca 8,4 miljarder kronor – vår anm.) kunde det inte uteslutas att motivet för mordet på Olof Palme haft sin grund i kampen om Indienordern. Erfarenheterna efter mordet på Indhira Gandhi hade visat att förhandlingarna den gången fördröjdes vilket i detta fall skulle ha kunnat gynna den franske konkurrenten.

I den pågående förundersökningen hade inget framkommit som visade att Bofors definitivt erhållit Indienordern den 28 februari men ett slutligt ställningstagande från Indiens sida var nära förestående. Det kan därför inte uteslutas att mordet på Olof Palme var en sista desperat åtgärd från konkurrenthåll i hopp om att turbulensen skulle fördröja beslutet och därmed ge konkurrenterna tillfälle att ”komma igen”.

Anders Carlberg, VD vid Bofors (Nobel Industrier), fick med kort varsel företräde hos Olof Palme den 20 februari 1986. Två dagar senare ”öppnade” den svenska regeringen Pakistan som mottagare av RBS 70. Vad diskuterade Carlberg med Olof Palme? Öppnades Pakistan på grund av att det redan då var känt att Bofors skulle få ordern och att det då skulle vara inkonsekvent att tillåta försäljning till Indien men inte till Pakistan?NOT

Förutom det som nu refererats innehåller promemorian två allmänt hållna tips som hade kommit in till Boforsutredningen under 1987, där det påstås att ett vapenhandlarmöte hållits i Frankrike i månadsskiftet januari/februari 1986. I det ena tipset finns uppgiften att en finsk vapenhandlare skulle ha deltagit. Det är såvitt framgår av dokumentationen inte klarlagt om tipsen har samband med tipsen som berörts ovan under Karl L.

Den andra handlingen från Boforsutredningen som är registrerad under detta uppslag är en minnesanteckning från ett samtal med Martin Ardbo i november 1987 i samband med husrannsakan i dennes bostad. Ardbo framhöll vid detta samtal att Olof Palmes medverkan var den helt avgörande omständigheten för att Bofors fick ordern. Förhandlingsläget svängde när Olof Palme engagerade sig. Ardbo trodde dock inte att mordet hade med Bofors vapenaffärer att göra.

I ett annat spaningsuppslag finns ett protokoll från ett samtal som PU i december 1987 hade med Anders Carlberg. Samtalet anknyter till en fråga som ställdes i den promemoria, som redovisas ovan. Samtalet hölls med anledning av att man i Olof Palmes agenda funnit att ett ej i förväg inplanerat möte skett den 20 februari 1986 kl 16.30 i Rosenbad mellan Carlberg och Olof Palme. Carlberg uppgav att orsaken till mötet var att han den dagen blivit kontaktad av den svenska förhandlingsdelegationen

i Indien. Situationen i Indien var ”pressad” och det förhandlades bl.a. om vilket av det franska bolaget eller Bofors som kunde ge den bästa ”consensusräntan” och den längsta kredittiden. I anledning härav kontaktade Carlberg Olof Palme och ett möte planerades in samma eftermiddag. Vid mötet framförde Carlberg Bofors önskemål att svenska regeringen skulle ge räntebidrag och stå för valutarisken då Bofors önskade sälja i svensk valuta medan indierna ville köpa i en annan valuta. Olof Palme lovade tänka över saken och återkomma med besked. Troligen redan samma eftermiddag lämnade han ett positivt besked. Olof Palme hade under slutet av mötet med Anders Carlberg eller omedelbart efter ringt upp Rajiv Gandhi och framfört att han följde förhandlingarna. Bakgrunden till att Olof Palme engagerat sig i saken för Bofors räkning var enligt Carlberg att Bofors under hösten 1985 varslat om permittering av 700 anställda. Regeringen hade med anledning härav tillsatt en särskild kommitté, där bl.a. Ingvar Carlsson ingick. I oktober 1985 skulle Olof Palme resa till New York för att deltaga i FN:s 40-års jubileum. Inför resan hade Carlberg kontaktat Olof Palme och bett honom diskutera förhandlingsläget med Gandhi. Vid hemkomsten hade Olof Palme meddelat att Gandhi själv tagit upp de kommande förhandlingarna och sagt att förutsättningarna för att Bofors skulle få vara med i slutförhandlingarna var goda. Slutförhandlingarna började i december 1985. I januari 1985 hade Olof Palme rest till Indien och träffat Gandhi. I samband med denna resa hade Carlberg på nytt varit i kontakt med Olof Palme för att få stöd för genomförandet av affären.

PM från UD. I oktober 1988 upprättade Christian Leffler vid UD en promemoria över kontakter mellan Sverige och Indien under tidsperioden september 1980 – 14 mars 1986. Leffler hade sedan augusti 1988 i uppdrag att gå igenom de rapporter som kommit in från olika beskickningar runt om i världen och som av någon anledning skulle kunna ha relevans i PU. Promemorian är mycket kortfattad. Den innehåller först en mycket översiktlig redogörelse för en spionaffär med fransk inblandning i Indien i början av 1985. I anledning av denna affär hemkallades såväl den franske ambassadören som den franske biträdande militärattachén. Därefter finns beträffande Indienaffären följande anteckningar i punktform.

– 860218: Olof Palme telefonerar Gandhi i ärendet. Enligt Gandhi ligger Sverige fortfarande 10 % över Frankrike, varför Sverige ej kan komma i fråga om man ej sänker priset. De nära förbindelserna Indien-Sverige motiverar att dylika uppgifter utlämnas ena parten i pågående förhandling.

– 860308: Bofors får presentera slutbud, vilket bl.a. innebär att krediten i licensavtalet får utökas.

– 860314: Indien meddelar beslut att affären går till Bofors.

Ingemar E. I januari 1991 uppsöktes en av utredningsmännen i Boforsutredningen av Ingemar E som berättade bl.a. följande. I samband med AB Bofors ansträngningar att erhålla haubitsordern från Indien tecknade Bofors den 15 november 1985 ett agentavtal med AE Services Ltd (AES). Avtalet tecknades två veckor efter det att Olof Palme genom statssekreteraren Carl Johan Åberg gjort klart för Bofors att Indien inte ville att några mellanhänder skulle förekomma. Detta besked skulle Olof Palme ha fått vid sina kontakter med Gandhi. AES kontrollerades via ett Hong Kong-företag av ”Ciaou Anstalt” i Lichtenstein. Företrädare för AES var Bob W, som hade regelbundna kontakter med Martin Ardbo. Bofors hade även tecknat agentavtal med två andra bolag, vilka ägdes av indiern Win C respektive indiern ”H”. Dessa agentavtal hade ingåtts tidigare. Samtliga agentavtal innebar att mellanhänderna skulle erhålla en viss procent av kontraktsvärdet i provision. Förbudet mot mellanhänder fick till följd att avtalen måste revideras. I enlighet med revisionsavtalen betalade Bofors ut totalt 319 miljoner kronor. Enligt ursprungsavtalen skulle bolaget ha betalt 1 430 miljoner kronor. Bofors konkurrent var franska vapentillverkaren SOFMA. H och AES var även agenter för SOFMAs räkning. De två agenterna hade intresse av att ursprungsavtalen med Bofors skulle aktualiseras. Annars fanns risken att Bofors skulle lägga sig på en lägre prisnivå gentemot indierna. SOFMAs konkurrenskraft skulle då minska. För agenterna spelade det ingen roll vem som skulle få ordern under förutsättning att provisionerna låg på samma nivå. Under Boforsutredningen togs bl.a. två dagböcker i beslag hos Martin Ardbo. Av en anteckning gjord i september 1987 framgår att ”Q:s” inblandning var ett problem på grund av dennes nära koppling till ”R”. Denna anteckning gjorde enligt uppgiftslämnaren AES mycket intressant medan intresset för H minskade. Q var identisk med italienaren Ottavio Q och R stod för Rajiv Gandhi. Q:s syster var gift med Gandhi. Bofors betalade 50,5 miljoner kronor till AES konto i Schweiz. Pengarna överfördes därefter via ett konto i Jordanien till Colbar Investment Ltd med konto i Geneve. Q kontrollerade troligtvis Colbar. Genom revision av det ursprungliga avtalet mellan Bofors och AES reducerades provisionen med 201 miljoner kronor. Detta skulle enligt uppgiftslämnaren kunna vara ett tänkbart mordmotiv.

I slutet av juni samma år, dvs 1991, besökte Ingemar E PU. Han rapporterade då om en del egna undersökningar han gjort. Han hade bl.a. sammanträffat med Hans E vid Bofors. Denne hade varit bestämd över att det inte var någon provisionstagare på Bofors sida som skulle kunna ligga bakom mordet. Hans E hade däremot tyckt att man skulle syna fransmännen.

Glenn S. Den 4, 5 och 6 november 1991 hade TV 4:s Nyheterna inslag beträffande kopplingen Bofors Indienaffär – mordet på Olof Palme. De handlade bl.a. om en fransk finansman, Glenn S, som tidigare skjutits till döds i Paris. Glenn S skulle enligt Nyheterna ha agerat för att stoppa eller fördröja affären Bofors-Indien. I inslagen nämndes också att vapenhandlaren Arnand K skulle ha en koppling till mordet på Olof Palme. Vidare sades att en hemlig promemoria i saken skulle ha överlämnats till Tommy Lindström.

Med anledning av dessa nyhetsinslag har PU hämtat in flera tidningsartiklar från nyhetsbyrån AP. I februari 1992 upprättade PU en promemoria om att det i utredningen framförts påstående att mordet på den franske medborgaren Glenn S skull kunna ha med Palmemordet att göra. Enligt tidningsartiklarna var Glenn S en man med goda relationer till den polska fackföreningsrörelsen Solidaritet. Glenn S skulle ha förmått Solidaritet att i samarbete med den polska järnvägens fackförbund omdirigera ett tåg lastat med sovjetiska vapen avsedda för polska armén. Vapenlasten skulle ha omdirigerats via Öst- och Västtyskland till Contras lager i Honduras. Omdirigeringen skull ha skett med hjälp av falska dokument framtagna av Oliver North och CIA. I september 1986 hade Glenn S skjutits till döds med sex skott av motorcykelburna attentatsmän i Paris. Enligt promemorian finns det inget som tyder på att det skulle finnas någon anknytning mellan Glenn S och mordet på Olof Palme. Mordet på Olof Palme nämns överhuvudtaget inte i de handlingar som PU tagit del av.

Vissa handlingar från Boforsutredningen registrerade i PU 1992.Under februari 1992 har PU under fyra uppslag registrerat ett antal handlingar ingående i Boforsutredningen. Under det första uppslaget har en förteckning ”Händelser av betydelse i affären Bofors AB – Indien” registrerats. Förteckningen, som är på fyra sidor, innehåller i kronologisk ordning datum för alla viktigare händelser i affären.

Under det andra uppslaget har en sida med namnet ”Adnan K” som rubrik registrerats (namnet förekommer i uppslaget om Glenn S, se ovan). Uppgifterna i handlingen kommer från Martin Ardbos dagboksanteckningar under september-oktober 1987. Bl.a. finns en anteckning om att Martin Ardbo den 10 september haft ett möte med K i Wien och att man kommit överens i vissa frågor. Handlingen innehåller också en anteckning om att K gjort sig en förmögenhet på vapen- och oljeaffärer och har bostad i Monte Carlo, villa i Marbella samt kontor i Paris och New York.

I det tredje uppslaget redogörs för att polisen under 1987-88 försökt utreda vilka avtal Bofors ingått med bl.a. AES (se Ingemar E). Utredningen har skett för att försöka få bekräftat om eventuella mutor förekommit. Under uppslaget har fyra handlingar registrerats: en promemoria om hur polisen kom i kontakt med den engelska journalisten Simon H, en redogörelse för hur denna kontakt utvecklades och vilka andra personer en av utredningsmännen samarbetade med, en promemoria angående ”Bob W/AB Bofors/Olof Palme” och en översättning av ett samtal mellan Simon H och Bob W. Promemorian angående ”Bob W/AB Bofors/Olof Palme” innehåller bl.a. följande: Torsdagen den 11 februari 1988 träffade en utredare Simon H, journalist på Financial Times. Simon H överlämnade två ljudband innehållande två intervjuer som Simon H gjort med Bob W några dagar tidigare. Bob W är den person som för AES undertecknat provisionsavtalet mellan Bofors och AES. Under intervjuerna nämner Bob W den överenskommelse som Olof Palme och Gandhi gjort om att inga mellanhänder skulle få förekomma. Bob W knyter mordet på Olof Palme till Boforsaffären samt till uppgiften att Adnan K ”gynnade fransmännen”. Adnan K var mellanhand och som sådan ”kapabel att utöva inflytande”. AES fungerade bara som konsult. Bob W uppger att han endast gav råd mot bakgrund av sin kännedom om försvarsindustriangelägenheter och att AES inte på något mystiskt sätt var mäktig att tillförsäkra Bofors kontraktet.

I det fjärde uppslaget har två handlingar som huvudsakligen behandlar AES:s roll i affären registrerats. I den ena sägs det att avtalet mellan Bofors och AES, daterat den 15 november 1985, är ett representantavtal. Det anmärks att det är sent ingånget med tanke på att Bofors redan då vid flera tillfällen uppmanats att upphöra med att använda ”middle-men”. Detta hade framförts i oktober vid ett möte i New York mellan Olof Palme och Rajiv Gandhi. En kopia av avtalet finns också registrerad.

Påståenden om mutor i samband med Bofors Indienaffär. I månadsskiftet maj/juni 1992 sände TV 4:s Nyheterna ett inslag om att mutor eventuellt förekommit i samband med Bofors Indienaffär. I inslaget hänvisades till uppgifter i tidningen Indian Express, som uppgav att Bofors betalt mutor till den italienske affärsmannen Ottavio Q (namnet förekommer också i uppslaget om Ingemar E), nära vän till Rajiv Gandhi. Q skulle ha erhållit 51 miljoner kronor av totalt 351 miljoner kronor som påstods vara utbetalda i mutor. I ett senare inslag intervjuades Pierre S, vice chef för polisens federala byrå och chef för sektionen för internationell rättshjälp i Bern, i samband med att det i domstol skulle avgöras om namnen på innehavarna av bankkontona i Schweiz, dit pengarna satts in i Bofors-Indienaffären, skulle lämnas ut eller inte.

I början av juni samma år kontaktade en utredningsman vid PU Hans Ölvebro. Utredningsmannen hade via journalisten Bo A erhållit uppgifter om att Pierre S hade uppgifter som kunde vara av betydelse för PU. Någon vecka senare skickade PU via Interpol en förfrågan till polisen i Schweiz om Pierre S hade sådana uppgifter och hur PU i så fall skulle förfara för att kunna erhålla dem. Ett par dagar senare erhölls svar från Schweiz. Där förklarades att Pierre S under en intervju med en svensk journalist fått frågan om det fanns något samband mellan Bofors-Indienaffären och mordet på Olof Palme. Då Pierre S tvekat en stund med svaret tolkades det som om han hade uppgifter härom. Detta var enligt den schweiziska polisen fel. Pierre S hade inga uppgifter av detta slag.

I januari 1997 sände rikskriminalen en förfrågan via Interpol till Schweiz avseende de s.k. Boforskontona. I förfrågan hänvisades till nyhetsinslaget i månadsskiftet maj/juni 1992, som innehöll uppgifter om vissa förhållanden rörande Bofors-Indien-kontona och deras eventuella samband med mordet på Olof Palme. Det uppges att uppgifter hade inkommit enligt vilka Bofors-Indien-kontona skulle släppas till Indien för deras brottsutredning avseende mutbrott och att en åklagare i Bern därvid skulle ha yttrat att uppgifterna som kommit fram om dessa konton skulle kunna vara av intresse för de svenska mordutredarna. Vidare uppges att PU för att kunna fullfölja uppslaget i utredningen som avser samband med försäljningen av fälthaubitsar från Bofors till Indien vill ställa frågan vilka möjligheter det finns för PU att få ta del av nämnda uppgifter.

I en skrift daterad i februari 1997 svarade den schweiziska polisen att åklagarens uttalande hade återgivits på ett missvisande sätt. Det hade ryckts ur sitt sammanhang av pressen. För det fall PU önskade utfå ifrågavarande handlingar måste en formell ansökan om att få ut handlingarna inges. Ansökan skulle därefter prövas enligt schweizisk lag. Ett sådant förfarande hade tillämpats beträffande de handlingar som utlämnats till Indien.

Sist i uppslaget har ett meddelande från Interpol i New Delhi, daterat i februari 1997 registrerats. I meddelandet uppges att italienske medborgaren Ottavio Q söks för arrestering och utlämnande till Indien. I brottsrubriceringen anges brottslig sammansvärjning, trolöshetsbrott, bedrägeri, mutbrott, bestickning m.m. Brotten hänförde sig enligt meddelandet till kontrakt daterat den 24 mars 1986 mellan indiska regeringen och AB Bofors ang. försäljning av 410 fälthaubitsar för totalt 8410 miljoner kronor. Vidare sägs att Bofors i samråd med Ottavio Q och andra utsett A E Services Ltd i Storbritannien till en av sina agenter i enlighet med avtal den 15 november 1985 och att Q spelat en avgörande roll vid avtalets ingående. Av det belopp om drygt 50 miljoner kronor som betalts till AES konto i Schweiz hade drygt 7 miljoner kronor under perioden 16-29 september 1986 överförts till annat konto tillhörande Colbar Investment Ltd. Kontot disponerades av Q och dennes hustru. Beloppet har därefter överförts vidare till en bank på Guernsey.

Påstådd vapenexport till Iran

Det första tipset som rör påstående om vapenexport från Bofors till Iran kom in till PU den 10 mars 1986. En tullassistent i Stockholm kontaktade säkerhetspolisen och berättade att en journalist som arbetade med Bofors påstådda vapenexport till Iran hade kommit fram till att en iranier i Malmö fungerade som mellanhand. Iranierns namn var Mahmoud K. Denne, som hade fem andra iranier knutna till sig, hade kontakt med företaget Scandinavian Commodity och Karl S. Tullassistenten ifrågasatte om Bofors vapenexport till Iran kunde kopplas till Olof Palmes medlingsuppdrag och därmed utgöra ett diffust motiv till mordet på Olof Palme.

Efter det att tullassistenten också namngivit de fem iranierna som påstods vara inblandade konstaterade säkerhetspolisen att ingen av dem var känd och ärendet lades ad acta.

Åkare som uppgett sig ha transporterat vapen m.m. Den 19 maj 1986 kontaktade Henrik W PU per telefon. Henrik W berättade att han fått fram uppgifter som gjorde att han kände sig helt säker på vad och vilka som låg bakom mordet på Olof Palme. Hans källa hade alltsedan mordet på Olof Palme hotats att inte tala om vad han visste. Källan hade skuggats, överfallits och slagits medvetslös. Hoten hade även riktat sig mot källans barn. Personerna som hotat källan hade lämnat vissa uppgifter som säkert kunde sammankopplas med mordet på Olof Palme och olovliga vapenexportaffärer med Iran som godkänts och hemligstämplats av den socialdemokratiska regeringen.

Ett par timmar efter detta telefonsamtal besökte PU Henrik W. Denne berättade att han studerat Bofors och dess vapenaffärer. Uppgifterna ovan hade han fått av en åkare, vilken arbetat som chaufför åt Bofors. Åkaren hade berättat att han utfört ett flertal transporter för Bofors till Iran, huvudsakligen under 1973. Lasten, som bestod av krigsmateriel, hade betecknats specialstål. Svenska regeringen kände till detta. I november 1985 hade regeringen på något sätt blivit varse att det hela läckt ut. Härefter hade en rad konstigheter inträffat. Den 3-7 februari 1986 hade en man med tysk brytning ringt upp åkaren och sagt ”du skall inte fortsätta med detta”. En vecka senare hade samma sak inträffat och på natten hade bilar kört in på åkarens gårdsplan. Den 9 mars hade åkaren på nytt fått ett underligt telefonsamtal. I samband med ett sjukhusbesök hade han hotats av ”Iranliknande typer”. Ungefär vid samma tid hade han fått ytterligare fyra underliga nattliga samtal samtidigt som bilar vände på hans gårdsplan. I maj hade åkaren troligen överfallits i ett uthus och svimmat. Någon vecka senare hade någon per telefon hotat mörda åkaren. Henrik W menade att det skulle kunna röra sig om samma personer som hämnats på Olof Palme genom att mörda honom som nu skrämde åkaren.

En dryg vecka senare kontaktade Henrik W PU på nytt. Han uppgav att en iranier på iranska ambassaden haft kännedom om olaglig vapenhandel med Iran. Även Olof Palme hade haft kännedom om dessa affärer. Henrik W hade nu lyckats spåra en person som utsatt hans källa för telefonhot. Denne person var anställd på iranska ambassaden. Några dagar senare, i slutet av maj 1986, förhörde PU åkaren. Han bekräftade helt Henrik W:s uppgifter och uppgav sig ha kvar dokumentation som styrkte att han med regeringens tillstånd kört vapentransporter till Iran. Vid ett telefonsamtal den 9 mars hade en person sagt ”sista varningen fortsätter du att rota i affären så vet du att en har försvunnit och fler kommer att försvinna”. Åkaren tolkade uttalandet som syftande på Olof Palme.

Ärendet tilldelades säkerhetspolisen. I mitten av juni 1986 fattades följande beslut. ”Föranleder ej vidare åtgärd. Kopia av uppgifterna skall för kännedom tillställas (namnet på ett polisdistrikt), där anmälan om olaga hot ingivits, och förre länsåklagaren Stig Age, som handlägger Boforsutredningen.” Beslutet är undertecknat av Per-Göran Näss.

Under samma uppslag har en kopia av ett brev från Henrik W till Jan Eliasson, UD, registrerats. Brevet utgörs av ett kapitel ur en bok av Henrik W, som behandlar en möjlig koppling mellan mordet på Olof Palme och vapenaffärerna med Iran, och ett önskemål från Henrik W om ett sammanträffande med Eliasson. Brevet har vidarebefordrats via Jörgen Almblad till PU.

Slutligen innehåller uppslaget en handskriven analys av Henrik W:s egen sammanställning av sina undersökningar och tankar kring sambandet mellan vapenaffärer och medlaruppdrag som motiv för att mörda Olof Palme. Analysen har upprättats av spaningsledaren i Boforsutredningen Bengt B i februari 1988. Bengt B redogör bl.a. för ett möte hos KMI den 14 oktober 1987 mellan Boforsutredarna och företrädare för KMI, bl.a. Jörgen Holgersson och Carl Fredrik Algernon. Den direkta anledningen till mötet var en skrivelse från Arne Thorén, ambassadör i Bagdad, som relaterade att Irak hade klara bevis för att RBS 70 fanns i Bahrain. Holgersson och Algernon var förvånade och hade ingen aning om hur eventuella robotar i Iran kunde ha hamnat där. Man enades om att låta UD undersöka vilka ”klara bevis” som fanns i Irak. Vid senare påstötningar från polisen meddelade UD att Irak inte besvarat UD:s fråga. Under mötet erfor polisen att UD ända sedan hösten 1985 erhållit rapporter från Thorén i Bagdad om robotar i Iran. Bengt B avslutar denna del med att konstatera att också andra mycket viktiga upplysningar och dokument undanhållits av UD. De hade därefter kommit fram mera av nödtvång än till följd av en strävan att skapa klarhet. I analysen uppger Bengt B också att man nu undersökte påståenden angående bl.a. RBS 70:s förekomst i Iran och att den förre ambassadören i Iran, Göran Bundy, blev mer och mer intressant, kanske även för PU, att höra för att få en verklig inblick i vad som förekommit mellan Sverige – Olof Palme – och Iran i detta sammanhang.

Abolhassan Banisadr och Ebbe Carlsson. I november 1987 publicerades tidningsartiklar, i vilka Irans ex-president Banisadr uttalade att Olof Palme mördats för att han börjat undersöka den omfattande smugglingen av krut och vapen till Iran. Olof Palme skulle vid denna undersökning ha erhållit kännedom om att Iran finansierade kriget mot Irak med narkotikaaffärer.

I ett brev från Nils G Rosenberg, UD, till Ulf Karlsson, RPS, i december 1987 föreslår UD att mordutredningen utnyttjar de polisiära kanalerna för ett samtal med Banisadr om de uppgifter från denne som hade förekommit i bl.a. Aftonbladet. I brevet sägs också att en sådan kontakt från ambassaden skulle kunna utnyttjas i politiska syften och skada förbindelserna till Iran. (Jfr kapitel 3, UD:s roll i övrigt.)

I slutet av januari 1988 skrev PU genom Ulf Karlsson och Tommy Lindström ett brev till Banisadr där han tillfrågades om det var riktigt att han hade uppgifter rörande mordet på Olof Palme och om dessa i så fall kunde överlämnas till PU på lämpligt sätt.

I ett svar daterat i februari samma år uppgav Banisadr att Olof Palme fått vetskap om narkotika- och vapenhandel som kostat honom livet. Banisadr uppgav sig ha fått information om denna handels internationella anknytning och som gällde Iran, Pakistan, Afghanistan och Turkiet. Enligt Banisadr sändes narkotika till Italien och Östeuropa och distribuerades därifrån till USA och Västeuropa. Storleken på affärerna skulle uppgå till 1 miljard dollar per år. Slutligen meddelade Banisadr att han hade namnen på de iranska affärsmännen och deras chefer i sin ägo.

Därefter finns i uppslaget en handling från förlagsdirektören Ebbe Carlsson (jfr kapitel 5, Fortsatt utredningsverksamhet utanför den reguljära mordutredningen (den s.k. Ebbe Carlsson-affären)) registrerad. Handlingen, som är daterad i början av april 1988, bär rubriken ”Samtal med BANI SADR”. Av handlingen framgår att Ebbe Carlsson på dåvarande rikspolischefen Nils-Erik Åhmanssons uppdrag samma dag besökt ex-presidenten Banisadr i dennes hem utanför Paris, där han levde i exil. Banisadr hade utvecklat sina tidigare uppgifter och berättat bl.a. följande. Han hade för lång tid sedan fått ett brev från en före detta medlem i revolutionsgardet, vilken flytt till Västtyskland. Mannen hade berättat att han haft uppdrag att nära gränsen till Pakistan bekämpa narkotikasmugglingen. I sin tjänst hade mannen fått klart för sig att ledande iranier var inblandade i handeln. I anledning av mannens berättelse hade Banisadr sökt information om Irans narkotikahandel. Denna sköttes av en minister för revolutionsgardet, Rafir D. Även en rad söner till kända ayatollor, vilka Banisadr namngav, skulle vara bland de inblandade. Dessa hade fått lov att bedriva denna handel, eftersom den syftade till att skaffa hårdvaluta i form av vapen m.m. Av en källa, som Banisadr beskrev som ”digne” Digne är ett franskt ord som betyder ungefär ”hög” eller ”aktningsvärd”. , som var helt oberoende av övriga och som dessutom befann sig inne i Iran, hade han erhållit uppgift om att Olof Palme fått kännedom om denna byteshandel och att svenska vapen var inblandade. Olof Palme hade då försökt använda sitt inflytande för att stoppa handeln. Eftersom han därigenom blev ett hinder för Irans krigföring hade Irans högsta ledning beslutat att låta mörda honom. Beträffande Robot 70 hade Banisadr sagt sig sakna egen information men tillagt ”alla säger att den finns där och att den spelat en avgörande roll i kriget”. På särskild fråga från Ebbe Carlsson hade Banisadr angående relationen Iran-PKK sagt att han var okunnig om PKK men att han kände till uppgifterna om att mordet på Olof Palme skulle ha beslutats och planerats i Damaskus. Han var mycket skeptisk till dessa uppgifter.

I juni 1988 höll PU (Ingemar Krusell, Sören M, Jörgen Almblad och Solveig Riberdahl) förhör med Ebbe Carlsson. Ebbe Carlsson informerade bl.a. om PKK:s relationer till Iran, vilka han kommit att intressera sig för via den information han erhållit genom tidningsläsning och Hans Holmér. Han berättade om sitt och polismannen Per K:s besök hos Banisadr. Han hade uppfattat denne som en välvilligt inställd person men beträffande lösningen på mordet hade hans berättelse varit allmänt hållen. Banisadr hade inte nämnt några källor. Ebbe Carlsson framhöll vidare att hans slutsats var att relationerna mellan Irans ledning och PKK kunde beläggas genom tidningsurklipp m.m. och att PKK därmed kunde ha haft en roll i det som inträffat i Stockholm. Han menade att det var långsökt att tro att franska vapenhandlares vrede låg bakom mordet. Motivet borde i stället sökas i det farligaste som Olof Palme höll på med – medlingsuppdraget i kriget Iran/Irak. I slutet av förhöret finns följande antecknat ”Förhöret avser fortsättningsvis Olof Palmes personliga förhållanden och relationer inom och utom Sverige. Det har vid förhöret överenskommits att CARLSSONs informationer i detta avseende ej skall ingå i protokollet, då de ej är av sådan art att de utgör något spaningsuppslag i mordfallet.”

Göran Bundy. I mars 1988 hördes den förre ambassadören i Teheran, Göran Bundy, upplysningsvis av PU. Bundy, som var ambassadör i Teheran under tiden april 1980-juni 1985, berättade bl.a. följande. Kriget Iran/Irak bröt ut i september 1980. Kort efter krigsutbrottet fick Olof Palme en förfrågan om han ville bli FN:s medlare i kriget. Olof Palme kom därefter under tre tillfällen – 1980, -81 respektive -82 – att besöka Iran i denna egenskap. Såvitt Bundy kunde bedöma uppskattade Iran Olof Palme som medlare men landet ville inte ha slut på kriget. Iran uppskattade också Olof Palmes besök hos senapsgasskadade iranska soldater på ett sjukhus i Uppsala. Inte heller fanns några fientliga uttalanden om Olof Palme i iranska tidningar. På särskild fråga till Bundy om denne hört talas om att iranska prästerskapet vid en sammankomst den 9-11 februari 1986 skulle ha beslutat om Olof Palmes avrättning, svarade denne att han aldrig hört talas om detta och att han inte kunde se något motiv för ett sådan beslut. I juli 1983 hade Bundy blivit uppkallad till iranska UD som hade gett uttryck för missnöje med att vissa leveranser från Bofors uteblivit. Bundy hade funderat över om dessa leveranser varit avsedda för den kemiska anläggningen utanför Isfahan eller om det gällt färdiga vapensystem. Under försommaren 1985 hade det också ryktats om att Olof Palme stoppat krutleveranser till Iran. Bundy ansåg det långsökt att försöka finna någon koppling mellan mordet på Olof Palme och irritationen och ilskan i Teheran över att han stoppat leveranser som ställts i utsikt. Slutligen uppgav Bundy att det inte framkommit något som tydde på att Robot 70 skulle finnas i Iran. Han hade aldrig fått några frågor härom, varken från andra ambassader eller militärattachéer.

PM från UD. I oktober 1988 upprättade Christian Leffler, UD, en promemoria beträffande Gulfstaterna, krigsmaterielfrågor och Olof Palmes relationer till den saudiska kungafamiljen. Promemorian är mycket kortfattad. Beträffande påstådd vapenexport till Iran innehåller den endast en anteckning att Kuwaits ambassad i augusti 1985 hos tjf utrikesminister Gertrud Sigurdsen klagat över svensk vapenexport till Iran. Enligt en promemoria daterad samma månad konstaterade KMI att nämnd utrustning inte vare sig tillverkades eller försåldes av svenska företag.

Ytterligare material från Henrik W. I augusti 1991 inkom till PU ytterligare material från Henrik W. Henrik W skickade för kännedom ett häfte ”113 frågor om svensk vapenexport till Iran”. En utredningsman vid PU har i anledning av detta material upprättat två sammanställningar, daterade i oktober 1991 respektive april 1992, över innehållet. I sammanställningarna ingår också sammanfattningsvis vad William H (se CIA-avsnittet) uppgivit angående ett påstått kontrakt om leverans av Boforsvapen till Iran under samma tidsperiod. I sammanställningarna – som är relativt omfattande – sägs bl.a. att Henrik W har indicier på att Bofors våren 1985 planerade att sälja 400 Robot 70 via Singapore till Iran. Vid en jämförelse mellan Henrik W:s och William H:s uppgifter konstaterar utredningsmannen att olikheterna är påfallande. Enligt Henrik W skulle motivet för mordet på Olof Palme kunna vara att denne stoppat en vapenleverans till Iran. Iran skulle i så fall ligga bakom mordet. Enligt William H skulle motivet i stället vara att Sverige exporterade vapen till Iran, vilket USA och Israel inte kunde acceptera. CIA och Mossad skulle därför ligga bakom mordet.

I november 1991 inkom ytterligare omfattande material från Henrik W. Materialet består av ett kalendarium över händelser rörande Bofors påstådda vapenaffärer med Iran.

Sammanställning upprättad i Boforsutredningen, registrerad i PU 1992. I april 1992 registrerades i PU en sammanställning upprättad i Boforsutredningen av spaningsledaren Bengt B och utredningsmannen Bengt P. Sammanställningen, som upptar uppgifter som kan tyda på att leveranser av krigsmateriel förekommit till Iran, är daterad i november 1986. Sammanställningen i original skickades efter upprättandet till länspolismästare Hans Holmér. Originalet förvaras enligt anteckning i Holmérs s.k. UD-pärm. Sammanställningen omfattar fem sidor och upptar uppgifter under 21 punkter från sex av varandra delvis oberoende källor. Slutsatsen som Bengt B och Bengt P drar är att det inte kan uteslutas att vissa uppgifter är riktiga.

Övriga uppslag

Carl Fredrik Algernons död. Krigsmaterielinspektören Carl Fredrik Algernons död berörs på flera ställen i avsnittet men behandlas främst i två uppslag.

I juni 1988 har PU registrerat tre handlingar från Boforsutredningen rörande Algernons död. Två av dem innehåller uppgifter som utredningsmannen Bengt P erhållit vid samtal med byråchefen Christer Ekberg vid säkerhetspolisen i oktober 1987. I den första handlingen redogör Christer Ekberg för hur han den 15 januari 1987 kl. 21.00 i egenskap av jourhavande polischef vid säkerhetspolisen meddelades att Algernon omkommit vid T-Centralen. Han hade ringt upp såväl Carl Johan Åberg som Jörgen Holgersson och senare samma kväll sammanträffat med Holgersson och tekniker i UDH:s lokaler. Man hade företagit en ytlig teknisk undersökning av Algernons tjänsterum och därefter förseglat dörren. Dagen därpå hade en noggrannare undersökning ägt rum. Därefter hade ansvaret lämnats över till Stockholmspolisen. Den andra handlingen innehåller uppgifter om att Ekberg via Holgersson fått veta att fru Algernon ville ha ett sammanträffande med Boforsutredarna. Den tredje handlingen är ett protokoll över ett samtal som Bengt P hållit med fru Margareta Algernon i oktober 1987. Margareta Algernon berättade bl.a. följande. Hon trodde att maken omkommit genom en olyckshändelse. Han hade inte på något sätt uppträtt konstigt före händelsen varför hon inte trodde att han begått självmord. Såvitt hon kände till hade han inte heller blivit utsatt för hot eller liknande. Efter julhelgerna hade han legat hemma i förkylning under en veckas tid. Lördagen den 10 januari hade han trots förkylningen åkt in på ett möte med Anders Carlberg. Mötet hade enligt maken gällt en ny smuggelaffär – Oman. Torsdagen den 15 januari 1987 hade makarna som vanligt åkt gemensamt till sina arbeten. Maken hade berättat att han under söndagen skulle företa en tjänsteresa till Vålådalen. När de skilts åt hade hennes man sagt ”Hej då, vi ses ikväll”. Att hon trodde att hennes make fallit offer för en olyckshändelse förklarade hon med att han brukade vara ganska vårdslös i tunnelbanan och ofta stå nära perrongkanten. Han hade dålig hörsel på vänster öra, högt blodtryck, rester av förkylningsfeber i kroppen och ont i ett knä, vilket kunde ha bidragit till att han fallit ner på tunnelbanespåret. Dagen efter makens död hade en okänd man ringt. Mannen, som talat med utländsk brytning, hade sagt att det var ”Palmes fel att det hänt”. Efter någon vecka hade hon fått ett liknande samtal. I mitten av september hade hon blivit kontaktad av Cats Falcks mamma som berättat att Cats när hon försvann varit i färd med att avsluta en undersökning rörande vapenhandel och dataaffärer (om Cats Falck, se nedan).

870115: Carl-Fredrik Algernon omkomer när han faller framför ett tåg vid T-Centralen. ⇛

Under samma uppslag finns en mycket kortfattad promemoria upprättad av Lars Jonsson, PU, i september 1996. I promemorian sägs bl.a. att utredningen kring Carl Fredrik Algernons död torsdagen den 15 januari 1987 kl. 17.54 vid T-Centralen i Stockholm handlades av polismyndigheten i Stockholm. Kammaråklagare Torsten Wolf beslöt den 17 februari 1987 att förundersökningen skulle läggas ned med motiveringen att gärningen ej utgjorde brott.

Under det andra spaningsuppslaget finns en artikel ur tidningen Z nr 6 1992 med rubrik ”Säpo-chef: Mordet på Olof Palme blev Algernons död.”. Artikeln är skriven av Henrik W. Bakgrunden till artikeln är en dagboksanteckning som Bengt B gjort under Boforsutredningen. Anteckningen lyder ”Vidare meddelade Ljungwall att han vid ett sammanträffande med Sven-Åke Hjälmroth, SÄK, i mitten av september 1987 talat om Algernons dödsfall. Sven-Åke Hjälmroth hade då sagt att han hade uppgifter om att Algernon vid Palmes död förlorat ett viktigt stöd i sin verksamhet som KMI och därför inte orkat leva vidare i hetluften kring Boforsaffärerna.”

I slutet av juni samma år förhörde PU Sven-Åke Hjälmroth i anledning av tidningsuppgifterna. Sven-Åke Hjälmroths bestämda uppfattning var att han talat allmänt med Ljungwall och då lämnat en högst personlig uppfattning om vad som kunde ligga bakom Algernons död. Sven-Åke Hjälmroth reagerade över formuleringen ”hade uppgifter om”, vilket han menade var alldeles fel. Han hade haft personlig kontakt med Algernon sedan 1976 och hade vid flera samtal med honom fått en känsla av att Algernon kände sig mer trängd av uppmärksamheten kring Boforsaffärerna efter Olof Palmes död.

Journalisten Cats Falcks död. Den 8 april 1997 inkom ett anonymt brev skrivet på engelska. I brevet påstods att det fanns ett samband mellan Cats Falcks och Lena Gräns död i november 1984 och Carl Fredrik Algernons död i januari 1987. (Cats Falck och Lena Gräns försvann i november 1984. De hittades sedan döda sittande i en bil i Hammarby-kanalen i maj 1985.) Sambandet skulle framgå av hemliga dokument från östtyska säkerhetstjänsten som kommit fram efter den tyska återföreningen. Enligt dokumenten skulle såväl Cats Falck och Lena Gräns som Algernon ha blivit mördade. Cats Falck skulle ha mördats då hon undersökt en vapentrade som gick via Rostock. Hon hade dessförinnan erhållit vissa handlingar om denna vapentrade av Algernon. Två av tre mördare skulle leva i en by nära Berlin och byn skulle skyddas av videokameror m.m.

En utredningsman vid RPS kriminalunderrättelsetjänst har samma dag som brevet kom in gjort en tjänsteanteckning om att han pratat med Lars Jonsson, PU, som deltog i utredningen av Cats Falcks död. Lars Jonsson hade uppgett att det rört sig om en olyckshändelse. Vidare har utredningsmannen antecknat att en kollega vid PU hade gått igenom utredningen kring Algernons död. Enligt denne hade Stockholmspolisen gjort en mycket grundlig och bra utredning av omständigheterna kring Algernons död och det fanns enligt utredarens mening ingen tvekan om att Algernon begått självmord.

Sammanställning

I mars 1990 upprättade en utredningsman inom PU en kortare promemoria benämnd ”Avsnitt Q – redogörelse och förslag.” I promemorian uppges att avsnittet vid denna tidpunkt bestod av ett 35-tal uppslag, som kunde delas in i tre huvudmotiv. Det första huvudmotivet innebar att "mullorna" i Teheran skulle ha beordrat mordet på Olof Palme eftersom han påstods ha stoppat vapenleveranser till Iran. Enligt det andra huvudmotivet skulle Irak ligga bakom mordet på grund av att Bofors påstods ha levererat vapen till Iran. Det tredje huvudmotivet var att Olof Palme mördades på uppdrag av internationella ”vapenhandlarmaffian” eftersom han personligen engagerat sig för att den stora vapenexportordern av fälthaubitsar till Indien skulle gå till Sverige i stället för till Frankrike. Enligt utredningsmannen hade inget konkret framkommit som styrkte den första eller den andra motivbilden. Beträffande den tredje motivbilden pekade utredningsmannen på att det trots att Anders Carlberg uppgett att det helt var Olof Palmes förtjänst att Sverige erhöll ordern inte fanns någonting som kunde styrka ett samband mellan motivbilden och händelsen på Sveavägen den 28 februari 1986. Utredningsmannen föreslog att utredningen i avsnittet skulle kompletteras med en utredningsåtgärd; ett nytt förhör med Karl L (jfr ovan).

Övriga uppgifter

Kommissionen har inhämtat viss ytterligare information kring utredningen av detta avsnitt, se nedan Sammanfattande anmärkningar.