Mordet på Olof Palme.

SOU 1987:14 2. Händelseförloppet - en kronologisk redogörelse

Mordet

Den 28 februari 1986 omkring kl. 20.40 lämnar statsminister Olof Palme och hans hustru Lisbeth sin bostad vid Västerlånggatan i Stockholm för att bege sig till biografen Grand vid Sveavägen och se föreställningen kl. 21 av filmen "Bröderna Mozart". De har inte några livvakter. Olof Palme har tidigare under dagen skiljts från sina två livvakter och gett dem beskedet att han inte behövde deras tjänster mera den dagen. Makarna Palme åker tunnelbana från Gamla Stan till Rådmansgatan och promenerar därifrån till biografen. Utanför biografen möter de, som avtalat, sonen Mårten och hans flickvän. Efter föreställningen, som slutar strax efter kl. 23.00, skiljs makarna Palme från sitt sällskap. De promenerar hemåt längs Sveavägens västra trottoar i riktning mot Kungsgatan. De går över gatan och fortsätter promenaden på Sveavägens östra trottoar. I hörnet av Sveavägen och Tunnelgatan beskjuts makarna av en - hittills - okänd person. Båda träffas. Olof Palme skadas dödligt. Lisbeth Palme får en ytlig skada på ryggen.

Skotten faller kl. 23.21. (* Tidsbestämningen har gjorts med utgångspunkt bl.a. i den datorbaserade teknik för registrering av inkommande samtal som finns hos länsalarmerings- centralen (LAC) och i polisens sambandscentral (SBC). En närmare redogörelse för detta finns i avsnitt 4.1.)

Vad som sedan händer - en kronologisk redogörelse för det fortsatta händelseförloppet.

Den redovisning som följer här innehåller inga värderingar av de åtgärder som vidtogs när mordet på statsministern blev känt. Den är en kronologi där vad som skedde hos polisen och övriga myndigheter tidsmässigt vävs samman. Den bygger på en rad olika källor: den dokumentation som förekommer i de datorbaserade systemen hos länsalarmeringscentralen (LAC) och polisens sambandscentral (SBC), protokoll och motsvarande anteckningar över åtgärder hos olika myndigheter samt samtal som vi - eller våra medarbetare - har haft med ett stort antal personer. De flesta angivna tider har säkert kunnat bestämmas, åter andra är något mera osäkra. De angivna tidpunkterna för de olika händelserna och även den följd i vilken händelserna redovisas kan mot den bakgrunden i vissa fall diskuteras. Redogörelsen är emellertid, såvitt vi kan bedöma, korrekt men den gör - det skall betonas - inte anspråk på fullständighet.

I denna del av vår rapport behandlas - som tidigare har sagts - brottsutredningens första 12 timmar. Den fortsatta utredningen fram t.o.m. den 4 februari 1987 kommer vi att ta upp i rapportens andra del. Vi har emellertid ansett det lämpligt att här ange några viktiga inslag i det arbetet. Det är närmast överflödigt att påpeka att den delen av vår redogörelse är mycket brett och översiktligt upplagd.

De första 12 timmarna

Kl. 23.21 - 24.00

Kl. 00.00 - 01.00

Kl. 01:00 - 02:00

Kl. 02.00 - 03.00

Kl. 03:00 - 04:00

Kl. 04:00 - 05:00

Kl. 05:00 - 06:00

Kl. 06:00 - 12:00

Några huvudpunkter i den fortsatta brottsutredningen

I mordutredningen engageras - förutom polismyndigheten i Stockholm rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning och rikskriminalsektionen.

Under de första dagarna i mars 1986 formeras en s.k. ledningsgrupp vid polis- myndigheten i Stockholm. Den leds av Holmer. I gruppen ingår representanter för rikspolisstyrelsen (rikskriminalsektionen och säkerhetsavdelningen) och två "observatörer" från justitiedepartementet. I övrigt består gruppen huvudsakligen av chefspersonal vid polismyndigheten i Stockholm.

Chefsåklagaren Karl Gerhard Svensson utses den 1 mars 1986 att svara för kommande åklagaruppgifter i utredningen.

Brottsplatsundersökning och rättsmedicinsk obduktion äger rum den 1 mars 1986. Dörrknackning i området omkring brottsplatsen och den förmodade flyktvägen inleds samma dag. Dörrknackningsaktioner äger sedan rum vid flera tillfällen under mars 1986.

Inkommande tips börjar registreras på data.

Den 2 mars 1986 hittar en privatperson en kula intill tunnelbanenedgången vid Tunnelgatan. Kulan överlämnas till polis på platsen.

Med hjälp av en signalementsmaskin, som har lånats av Bundeskriminalamt i Wiesbaden, framställer polisen med Vittnesuppgifter som underlag en s.k. pusselbild av gärningsmannen. Bilden lämnas till massmedia för publicering den 6 mars 1986. Publiceringen resulterar i en stor mängd tips till polisen om personer som liknar bilden.

Den 6 mars 1986 hämtas en man, som sedermera kom att kallas 33-åringen, till förhör. Svensson går in som förundersökningsledare, såvitt gäller den delen av utredningen. 33-åringen lämnar polishuset efter förhöret.

33-åringen hämtas till ett nytt förhör den 12 mars 1986. Efter förhöret anhålls han som misstänkt för medhjälp till mord. Vid husrannsakan i hans bostad tas bl.a. kläder i beslag.

Svensson ger den 17 mars 1986 in en framställning till tingsrätten om att 33-åringen skall häktas. När han förbereder häktningsförhandlingen finner Svensson att misstankarna mot 33-åringen har försvagats. Han återkallar därför häktningsframställningen den 19 mars 1986 och 33-åringen försätts på fri fot.

Den 25 mars 1986 publiceras ytterligare en pusselbild. Denna bild föreställer en man som misstänks ha skuggat Olof Palme.

Polismyndigheten i Stockholm utfäster en belöning på högst 500 000 kronor till den som kan lämna sådan upplysningar att mordet klaras upp.

Den 1 april 1986 sänder polisen ut ett rikslarm där det sägs att mordvapnet med stor säkerhet är en revolver av märket Smith & Wesson .357.

Meningsskiljaktigheter uppkommer mellan Svensson och Holmér om hur utredningen mot 33-åringen skall drivas vidare. Det leder bl.a. till att ett sammanträde hålls hos justitieministern den 28 april 1986 och till att riksåklagaren överprövar ett beslut av Svensson om konfrontationer.

Den 1 maj 1986 övertar åklagare ledningen av hela förundersökningen. Överåklagaren Claes Zeime blir undersökningsledare. Svensson handlägger dock alltjämt den del av utredningen som rör 33-åringen.

Den 16 maj 1986 lägger Svensson ned förundersökningen mot 33-åringen. I och med det blir Zeime ledare av hela förundersökningen.

I mitten av maj 1986 får polisen ett tips om att en man, S, i mitten av februari 1986 skulle ha levererat ett vapen till en annan man som var intagen i samma kriminalvårdsanstalt som S vid detta tillfälle. Tipset leder till att utredningen inriktas på en bestämd krets av personer med anknytning till den i Sverige terroriststämplade organisationen "Kurdiska arbetarpartiet" (PKK). Under återstoden av år 1986 koncentreras en stor del av polisens resurser på den organisationen och vissa av dess sympatisörer. Det är det som senare kommer att kallas huvudspåret.

Meningsskiljaktigheter uppstår mellan Holmér och Zeime om hur utredningen skall drivas. Den 11 december 1986 hålls ett sammanträde hos justitieministern. Avsikten med sammanträdet är att utröna förutsättningarna för fortsatt samarbete mellan polis och åklagare. En presskommuniké utfärdas i vilken det konstateras att det finns goda förutsättningar för samarbete.

För att pröva styrkan av bevisningen i huvudspåret hämtas, på beslut av åklagare, nio vittnen och fyra misstänkta till förhör på morgonen den 20 januari 1987. Samtidigt sker husrannsakan på flera platser. Efter förhören får samtliga lämna polishuset.

Vid samma tidpunkt grips tre personer som är anhållna i sin frånvaro misstänkta för medhjälp till mordet på Cetin Gungör i medborgarhuset i Stockholm den 2 november 1985. Efter förhör beslutar åklagaren att anhållandena skall bestå. Den 23 januari 1987 inger åklagaren häktningsframställning beträffande alla tre. Vid häktningsförhandling den 27 januari 1987 avslår tingsrätten häktningsyrkandena beträffande två av de anhållna. Åklagaren återkallar då häktningsframställningen mot den tredje av de misstänkta.

De meningsskiljaktigheter i fråga om hur utredningen skall bedrivas som tidigare funnits mellan Holmér och Zeime fördjupas. Regeringen griper in. I beslut som formellt fattas den 5 februari 1987 men som tillkännages vid en presskonferens vid 23-tiden den 4 februari 1987 uppdrar regeringen åt rikspolisstyrelsen att leda spaningsarbetet. Regeringen uppdrar samtidigt åt riksåklagaren att leda förundersökningen.